|
Nedanstående artikel publiceras med Kjerstin Öbergs tillåtelse.
Upprinnelsen till att jag fick kännedom om artikeln var ett brev från
Kjerstin som verkligen värmde inombords. (Se V.meny) Det är verkligen
en stor glädje att veta att min bok varit en främmande människa till
stöd i en svår livssituation, och det krävs ingen större fantasi för
att förstå hur svårt hon måste ha haft det. Hennes artikel är tidigare publicerad på Vårdförbundets
hemsida ( Halland) där den blev utsedd till månadens artikel oktober
2008 med följande motivering:
Kjerstin Öberg, legitimerad
sjuksköterska, är månades medlem för oktober. Kjerstin är anställd på
MAVA på Varbergs sjukhus. I Kjerstins bidrag till "månadens medlem",
kan du läsa om Kjerstins upplevelser av att möta vården från den andra
sidan- som vårdtagare, men även hur Kjerstin med en stark vilja kämpar
för att kunna fortsätta sitt yrkesliv.
Det är min förhoppning att Kjerstin
återkommer och berättar om hur den fortsatta behandlingen
fortskrider.
DEL 1 - Oktober - 08
Jag heter Kjerstin Öberg och arbetar som
sjuksköterska på Mava på Varbergs sjukhus.
Jag har nu själv blivit patient med en cancerdiagnos,
cancer i parotis, som jag opererades för första gången i februari 2008. Det såg
ut att gå väl trots en facialispares och en muskelskada och svår
smärta som jag envist tränade upp. Jag hade en underbar sjukgymnast på
Håstens vårdcentral som peppade mig och jag började arbetsträna efter
midsommar 50%. Jag kände mig glad att få återvända till mina goa
arbetskamrater på Mava.
Det var en stor sorg, när jag upptäckte att
min högra arm inte hade tillräcklig kraft för att ta hand om de
patienter, som behövde mitt stöd när de skulle i och ur sängen eller
vändas i sängen. Jag insåg efter två dagar att jag kunde inte
återvända till patientarbete på en avdelning. Efter att ha arbetat 40
år i vården var det en underlig känsla att inte kunna göra det man
alltid har gjort. Att vi lyfter så mycket i vården dagligen, inser man
inte förrän man blir begränsad. Jag hade i alla fall fått pröva och
fick insikten.
Jag fick en möjlighet att istället arbeta som samordnare på
avdelningen under semestern och det arbetet klarade jag galant och jag
kände mig glad för det. Det är så viktigt att få komma tillbaka i
arbete igen efter en lång sjukskrivning och få känna arbetsglädje och
få kunna dela med sig och stötta andra.
Efter en månads arbetsträning och lycklig
över att vara på banan igen fick jag ett recidiv och återvände till
ruta 0. Jag hamnade längst ner i ravinen Att tänka fritt är stort.
Tänka rätt är större. Även en tusenmilafärd börjar med ett steg. Den
som inte börjar gå hittar aldrig vägen. Jag opererades ytterliggare en
gång och då åkte facialisnerven med, liksom tumören och jag blev
transplanterad med en ny nerv från höger ben som facialisnerv och den
borrades in i hörselbenet och anslöts till facialisnerven som kommer
från hjärnan. Det var en tuff operation men vilken glädje jag kände
när jag hade känsel i hela ansiktet igen. Jag kunde äta och dricka
fast det tar längre tid med tuggandet. Munnen är sned och höger öga
hänger och jag kan inte blinka.
Numera får man se på de inre kvalitéerna
istället för de yttre. Det är viljan i oss som är vårt sanna jag .Att
stödja viljan är hälsans förutsättning. Den som inte vet vad den vill
sjuknar in. Vittrar sönder invärtes helt motståndslöst. Viljan måste
samarbeta. Viljan är en del av hälsan. Viljan komponerar vårt liv.
All sjukvårdspersonal som jag har kommit i
kontakt med både i Varberg och på Sahlgrenska har varit fantastiska.
De är proffs på bemötande och omvårdnad. Jag ska nu påbörja mitt nya
arbete den 16/10 och det är ett halvtidsarbete och jag ska dessutom
pendla till Sahlgrenska varje dag fem dagar i veckan under sju veckor.
Jag ska nämligen få strålbehandling och den ska förhoppningsvis vara
klar till jul. Alla vägar börjar där fötterna står. Det spelar ingen
roll hur fort vi går. Hellre stappla fram på rätta vägen än med fasta,
snabba steg gå vilse.
Kära systrar ni vet alla vad strålning
innebär med biverkningar så det behöver jag inte berätta. Vi är så
friska som vi är i själen. Våra blodvärden säger inte allt. Hur friska
är våra själsvärden? En frisk själ hjälper den sjuka kroppen. Kropp
och själ är ömsesidigt beroende. Vad vi gör med själen påverkar
kroppen. Vad vi gör med kroppen påverkar själen. Själen är som energin
oförstörbar. Naturen är en mönsterbild för människan. Naturen lever i
sin rytm. Växer i sin takt. Naturen låter växandet ta sin rättmätiga
tid. Bästa hälsomedlet är natur och promenader där man kan umgås med
himmel, sol, vind, vatten. Att få skrika ut sina primalskrin och få
hjärnan genomblåst av höststormarna och där tårarna förenar sig med
havets lugna vågor. Trots att jag har arbetat med cancersjuka
patienter så förstår jag först nu, att som personal kan man aldrig
sätta sig in i vad som rör sig innanför skalet förrän nu när jag själv
har hamnat där. Det jag upplever nu är ett slags utanförskap trots att
jag har världens finaste arbetskamrater, riktigt goda vänner, man
,barn och barnbarn. Detta utanförskap tror jag att alla vi
cancerdrabbade känner för oftast så ser vi ganska fräscha och pigga ut
på utsidan och om någon frågar hur vi mår så säger vi inte sanningen
för det är ingen som orkar lyssna på oss någon längre stund och vi
vill inte belasta våra nära och kära.
Jag kan bara säga att man ska inte vara
rädd för att söka hjälp. Jag har fått en fantasisk hjälp av
Landstingshälsan med stödjande samtal och man behöver ha någon neutral
person utanför familj och vänner att prata med. För mycket av trygghet
beskär livet. Söver ner oss i en trygghetskokong. Det finns bara en
trygghet i världen. Den tryggheten som man äger inom sig.
DEL 2 - December 08
Till alla dem kära systrar som strävar
efter att vara goda medmänniskor och som ofta lyckas, någon gång
misslyckas, men aldrig ger upp. Jag har levt med min cancersjukdom i
nästan ett år och fått uppleva vården som patient istället för att
vara den vårdande.
Nu har jag verkligen förstått Maslows behovstrappa. Mat, vila, sömn,
trygghetsbehov, socialbehov såsom vänskap, kärlek, tillhörighet och
att utvecklas som människa.
Jag har nu strålats sju veckor mot halsen
och munnen eftersom jag har diagnosen cancer parotis och blivit
opererad x2 samt fått transplanterat en ny ansiktsnerv från benet.
Detta innebär strålskador i munnen i form av blåsor och sår i munnen
samt svalgsvårigheter som leder till nutritionsproblem och svår
smärta. Det är en kamp varje dag att få i sig dagens behov av näring,
vilket är det mest självklara när man är frisk. Bara yttersta smärtan
och plågan tvingar människan ner på knä så att hon för en stund kan
nås av någon annan röst än sin egen.
Vill du bli frisk? är en fråga som gör
människan ansvarig för sitt eget välbefinnande. Man måste som helhet
med sina egna val själv delta i skapandet av sitt eget välbefinnande.
Den primära uppgiften för en människa som har som yrke att hjälpa
andra är att själv må bra. Ingenting är så viktigt som att se till att
hon själv mår bra. Det är viktigare än själva arbetet Om man
åsidosätter sina egna behov och känslor, sitt eget jag, kan man inte
särskilt länge hjälpa andra. Då sinar resurserna och man börjar ge
sådant som man inte har exempelvis det som hände på Bäckagårds
äldreboende i Halmstad .
Lusten att döma uppstår egentligen bara
när man inte har lärt känna sin egen ofullkomlighet och svaghet. Det
är bara genom smärta som man växer till att godkänna sina egna
brister. Respekten är en av de största gåvor som en människa kan ge en
annan. Den gåvan är ingen billig gåva. Respekten för det mänskliga är
en dyr gåva, för den är betald med smärta.
Närheten till döden väcker människan till
livet. Vi berövar livet på död, lidande och sjukdom, vi gör det
hygieniskt och syntetiskt. Vi städar bort vår kultur och allt som vi
inte behärskar och som på något sätt hotar bilden av vår egen
odödlighet. Döden är ett ofrånkomligt drag hos livet. När den städas
bort, städas livet bort. Döden skapar tacksamhet över livet. När
människan är du med sin egen död, ställer hon inte längre krav på
livet. Hon tar tacksamt emot varje sekund som hon ännu får leva.
Ett sår läkte idag
min kropp är fantastisk!
Tänk- det var öppet och blodet flöt ut
själva livet rann ur mig
gråten var stor
och rädslan och ilskan så nära så nära
men kroppen den visste hur allt skulle ske,
vårda och hela
det otäckt läckande ömma gäckande.
Så idag har det läkt, jag kan läka mig själv!
Skorpan har fallit ny hud tittar fram, känsligt trevande,
tänk, vad jag kan.
Varma hälsningar
Kjerstin Öberg/ssk
|
