www.narrator.se

Rön, råd, iakttagelser och funderingar i hälsofrågor
 

Senaste revidering

2008-01-13

 

Cystor i äggstockarna

 

Cancer i äggstockarna

Cancer

Bröstcancer

Lungcancer

Prostatacancer

Övrig cancer

Borderlinetumör (lågmalign ovarial-cancer)

Vad är PCOS?

Mistelgården

Santa Monicas informationscenter

 

 

Om cystor på äggstockarna

 

Upp till kamp för en grundläggande undersökning om varför så många kvinnor har cystor på äggstockarna

Emma Gustafsson

 

Ur brev till Cancer- och allergifonden som jag aldrig hann skicka:

”Jag heter Emma Gustafsson, är 25 år och i fredags den 15 november fick jag mitt tredje cancerbesked. Jag får återkommande borderlinetumörer på äggstockarna. Jag har opererats två gånger tidigare och min ena äggstock har tagits bort.

När jag fick min andra diagnos började jag tvivla på den vård jag fick på sjukhuset. Jag har skickats mellan Södersjukhuset, olika avdelningar på Karolinska och Radiumhemmet och nu när jag är skriven i Eskilstuna ska jag opereras där. Jag träffat många läkare (tror det är åtta stycken) och alla har sagt olika saker om min sjukdom. En nionde doktor ska utföra nästa operation och jag är livrädd.”

Men nu till det fina. Jag hann aldrig skicka det här brevet för cystan/tumören försvann av sig självt! Nu vill jag berätta hur det gick till från början till slut.

*

Ovanstående brev berörde mig, och jag bad Emma att dela med sig av sina erfarenheter. Kanske kan de vara till nytta för medsystrar med likartade problem. Jag fick en skildring som berörde mig djupt, en skildring som ger exempel på hur det kan bli när läkare blir för arbetsanhopade, när läkare saknar empati och inte längre kan sätta sig in i att deras patienter är medmänniskor. Medmänniskor som inte bara behöver ett kirurgiskt snitt, utan också behöver få korrekt information som de kan förstå, patienter som behöver känna tillit för sin läkare. Det som är ett rutiningrepp för en läkare är oftast något okänt för patienten. Oroade och ovissa kommer vi till operationsavdelningen och kan bara hoppas på det bästa...

För Emmas del blev det inte så bra. Läs vidare om hennes upplevelser och om hon till slut återvann sin hälsa!

*

Vi går tillbaka till juni 2004.

Under några månader har jag känt att det är något fel med min kropp. Magen är svullen och hård. När jag vaknar på morgnarna står magen ut på ett konstigt sätt. Jag gör för säkerhets skull en graviditetstest trots att jag vet att det inte behövs. Svaret är negativt. Mamma tror att det är förstoppning och jag köper laxermedel på apoteket. Det funkar inte och jag börjar bli ännu mera svullen. Nu får det vara nog. Jag åker till akuten på Södersjukhuset i Stockholm.

Jag hamnar naturligtvis i väntrummet. Mycket folk, väntar en timme, väntar två. Tiden går sakta. Jag har snart bläddrat igenom alla gamla tidningar och börjar läsa barnböcker istället. Tre timmar, jag ringer till en kompis som gör mig sällskap. Fyra, Fem timmar. Magen ömmar och ser större ut än någonsin. Som om den växer bara jag tittar på den. Jag är yr i huvudet och äter en torr macka från cafeterian.

Efter sex timmar blir jag inropad och får en första kontakt med en kvinnlig läkare som klämmer och känner på magen. Hon gör en koll med ultraljud och snart har hon hittat källan till mitt onda, en 8x10 cm stor cysta på äggstocken. På skärmen ser det ut som en vattenballong i magen. Jag blir chockad, men läkaren berättar att det är väldigt vanligt för kvinnor att ha cystor på äggstockarna. Men min är så stor att den måste opereras bort inom två veckor. Det är ingen fara men ...

– "det finns en "liiiiten" mikroskopisk risk att det är något mer än vatten i cystan."

Som cancer?

– "Ja, men det är en väldigt liten risk."

~

 

Det är mitt i natten när jag lämnar akuten. Förvirrad och förskräckt över vad som väntar åker jag hemåt medan tankarna snurrar runt i mitt huvud...

Dagarna går och jag försöker att inte oroa mig men ändå, cystan är ju redan så stor, och det var ju brått. Dagarna går men ändå hör de inte av sig. Jag bevakar brevlådan och telefonen. Snart har det ju gått 14 dar.

Efter tre veckor ringer jag till sjukhuset och frågar varför ingen har hört av sig. De har glömt bort att ge mig en tid. Det är mycket nu och mitt i semestern, får jag veta. Men nu ska jag i alla fall få träffa den läkare som ska operera för ett förberedande möte.

När jag kommer in i rummet och hälsar visar läkaren mig upp i gynstolen. Men först ska hon byta ut papperet som man ligger på för det är smutsigt. En uppfläkt mensbinda ligger på golvet och läkaren försöker diskret ta bort den. Nytt ultraljud. Läkaren fumlar och far runt i med ultraljudet. Hon ser ingenting först. Trots att jag ser rejält gravid ut på halva magen, letar hon på fel ställe. När hon väl hittar cystan har den vuxit till 10x12 cm. Nu ser den ut som en boll i magen.

Jag får veta att om allt går som det ska så kommer cystan sugas ur, och skalet pillas ut under en titthålsoperation. Det kommer att gå fort, och jag behöver inte ens sova över på sjukhuset. Skulle det bli problem öppnar de buken och då tar det längre tid att läka, men det är med största sannolikhet ett rutiningrepp. Några dagar senare är det dags för operation.

Operationsdagen - en vidrig dag.

 Jag är stursk och åker ensam till sjukhuset tidigt på morgonen. Jag försöker se det som ett par veckors semester. Jag har packat en väska och känner mig vuxen. På avdelningen får jag gå och lägga mig igen. Jag ska få information och lugnande före operationen. Jag väntar, och väntar. Sen kommer en sköterska in och säger att de snart kommer med information och lugnande. Ytterligare väntan. Sen kommer en annan sköterska och säger att de snart kommer med information och lugnande.

Sen kommer ett operationsteam och hämtar mig. Jag får inget lugnande och ingen information. Jag har ingen mat i magen, men jag har inte heller bajsat (tömt tarmen, skött magen, haft avföring) på flera dagar. Faaan, det glömmer jag att säga. Är det därför det går snett?

Jag ligger helt klarvaken på en brits och åker ned i hissen med operationsteamet. De kör genom dörrar och kulvertar. Ingen presenterar sig vad jag kommer ihåg. Eftersom jag inte fått lugnande får jag gå över golvet från sjukhussängen till operationsbordet. De spänner fast mina armar och jag får panik. Jag ser var de kommer att spänna fast mina ben sedan. Jag kommer att hänga nästan upp och ned. Fortfarande ingen som presenterar sig. De har bråttom tror jag. Någon sätter en jättetjock nål i min arm. Det gör jätteont! Mamma! Hjälp! Jag får en mask för ansiktet. På tv säger de alltid ”räkna till tio sen kommer du att somna” men ingen säger någonting. Mamma, mamma hjälp!

Jag vaknar och istället för mage har jag ett stort svart hål som värker och skriker. Det gör konstigt ont i hela kroppen. Jag vet inte vad klockan är. Jag måste kräkas och det hugger och svider i nedre delen av buken. Något är fel. Var är doktorn? Doktorn? Hallå? Sköterskorna får inte berätta något. Det måste doktorn göra och hon opererar just nu.

Efter "jättejättelänge" kommer doktorn och berättar att hon redan pratat med mig två gånger. Eftersom jag vandrar mellan konstgjord sömn och medvetande har jag glömt bort att jag redan träffat doktorn. Nu får jag i alla fall veta att det var något konstigt i min mage och det blev en större operation. De har tagit bort min äggstock. Cystan var för stor och hade något konstigt i sig.

Har jag cancer doktorn?

– "Det finns en "liiiiten" mikroskopisk risk. Oroa dig inte för det, du."

Jo jag oroar mig för jag är en jobbig och tjatig patient.

Jag vaknar och kräks och somnar och vaknar och kräks. Min kille skulle komma men han kommer inte. Sköterskorna kommer och går. Tanten bredvid biter ihop och sköter sig men jag är så ledsen att jag inte kan sluta grina. Efter några timmar, (eller är det minuter?, eller dagar?) ringer jag till min kille. Han är orolig och har ringt till avdelningen flera gånger. De har berättat att jag inte kommit tillbaka från operationssalen! Han skyndar sig till sjukhuset.

Doktorn kommer in. Hon sätter sig på min droppslang i armen och det gör ont överallt. Hon märker inte att hon sitter på mig. Jag frågar om jag kommer dö.

– "Nej visst inte, skrattar hon och slår ihop händerna på min mage." Aj, aj, säger jag.

Jag har ont och får morfin. Jag kräks av morfinet och får en annan spruta med någon drog. Sen kommer mamma. Å mamma, mamma.

Jag kräks och pratar och sjunger och kräks. Sen går alla hem och jag gråter och gråter och gråter. Jag ska få prata med en kurator dagen efter, men när hon kommer har mamma och min kille och min moster och mina kusiner kommit och då vill jag inte prata med kuratorn samtidigt. När besökstiden är slut vill jag ha information om cancer på äggstockarna. Jag får ingen för de säger att då blir jag bara orolig.

Jag blir orolig. Kuratorn har gått hem. Jag tycker synd om mig själv och är ensam.

Oroande besked

Doktorn vet inte vad det är som finns i magen. De ska skicka proverna på analys och det tar två veckor. De ringer mig när det är klart. Jag åker hem men mår inte bra.

Jag glömmer att be om recept på smärtstillande och jag ringer till avdelningen för att få ett recept. Jag får upprepa mitt personnummer flera gånger, men jag finns inte i listorna. De tror att jag är en knarkare som vill ha piller. Och doktorn opererar och kan inte prata. Jag får vänta tills imorgon. Jag åker till min moster som efter många sjukhusbesök har samlat ihop till ett halvt apotek. Där får jag citadon och kan äntligen sova.

Oro och väntan

Jag sitter i badkaret och måste veta. Vad döljer sig under plåstret på magen? Doktorn kommer inte ihåg om det var ett eller två snitt. Hur många magar skär hon upp per dag egentligen? Jag ser mörka fläckar inuti plåstret. Jag drar bort det och vattnet blir rött. Jag har ett enda stort sår på magen med blodklumpar på sidorna. Jag svimmar. Min kille hjälper mig upp ur badkaret och efter en stund ser jag att det inte är så farligt. Det är inte öppet, bara lite blodigt.

*

Ingen ringer från sjukhuset. Jag ringer flera gånger och sköterskorna försöker få tag i doktorn som opererade mig. Doktorn meddelar att hon ringer på fredag. Eller kanske på måndag. På fredag eftermiddag ringer jag igen. Doktorn har fått provsvaret men hon har gått hem. Sköterskorna får inte berätta vad som står i brevet.

Jag ringer på måndag morgon. Sköterskan lämnar en lapp till doktorn. Doktorn ringer efter lunch. Hon berättar att de fortfarande inte vet vad som är fel på mig men det finns tre scenarier som jag tolkar så här:

1. Jag är ”frisk” och behöver ingen mer operation.

2. Jag är mellansjuk och de behöver ta bort min andra äggstock och ge mig cellgift.

3. Jag är dödssjuk och de ska ge mig strålning och cellgift och ta bort sista äggstocken och livmodern också.

 

 De har skickat provsvaret till Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset. Det tar tre veckor till innan analysen är klar.

*

Efter tre veckor ringer jag till Södersjukhuset. Min läkare har slutat. Hon har börjat forska istället. Bra tänker jag. Håll dig borta från människor.

Jag ringer radiumhemmet där proverna finns. De hittar inte mig i systemet. De säger att doktorn ska ringa – inte jag. Men min doktor har blivit forskare säger jag. De säger att jag borde ha fått en tid hos doktorn istället för ett telefonsamtal. Jag ringer varje dag hit och dit. Sköterskorna på avdelningen börjar tycka synd om mig.

Sen ger jag upp och går och lägger mig. Jag fyller 25 år någon gång under den här tiden men jag kommer inte ihåg vad jag gjorde den dagen.

Äntligen diagnos

En dag ringer det från sjukhuset. I slutet av augusti, över två månader efter operationen. Min nya läkare undrar om jag redan pratat med Radiumhemmet. Nej, det har jag inte.
Eh, oj förlåt då har vi glömt ringa dig. Du har en borderline-tumör. Det är scenario 1.
Jag behöver ingen mer operation! Att någon suttit inne med det här beskedet i minst en vecka gör plötsligt ingenting.

I september får jag en tid på Radiumhemmet hos doktor Christer. Han skämtar och är snäll och säger att min sjukdom är ovanlig, men det finns några till som har samma. Han berättar lite om dem och deras liv (han nämner givetvis inga namn). Han säger även att risken att jag ska få en ny tumör är oerhört liten – mindre än för en tjej med två äggstockar, jag har ju bara en kvar! Jag blir glad och känner att det kommer att ordna sig.

Men samtidigt är jag heligt förbannad. Jag är arg på naturen som ger mig sjukdomar. Jag struntar i djuren och min vegetariska övertygelse. Jag äter kött och röker och äter godis och chips. Jag gör slut med min kille. Han är ändå dum. Jag mår dåligt och flyttar hem till mamma och pappa. Jag ligger i sängen nästan hela dagarna och surar och gråter som en liten barnunge. Ibland sitter jag och surfar om cancer på Internet och hittar en massa information om alternativa holistiska metoder.

Månaderna går, i april är det dags för min första kontroll med ultraljud. Doktor Christer har slutat så nu har jag en bastant kvinna som heter Elisabeth. Jag blir inte särskilt glad när det har dykt upp en ny ”klump” på den vänstra äggstocken. Vi ska avvakta sex veckor och kolla ifall den försvinner, men det gör den inte. Jag får en ny operationstid i slutet av juni. Min andra sommar på sjukhuset… När jag väntar läser jag massor om cancer, särskilt Stig Brusets Cancer och jakten på mirakel var viktig för mig.

Min kusin säger att hennes kompis Boel säger att man skapar sin egen cancer. Jag blir förbannad! Skulle jag ha gjort det här åt mig själv? Jag får skuldkänslor och vill dö men jag vågar inte. Men så tar jag mig i kragen och börjar söka mer information om cancer på Internet. Jag hittar www.klokast.se. Det är en alternativdoktor i Fahlköping som har skrivit om cancer på sin hemsida. Äntligen går det upp för mig att jag faktiskt måste hjälpa till själv i mitt tillfrisknande. Det var bara att bita i det sura äpplet – månaderna när jag hopplöst stirrat in i väggen har sinkat läkprocessen.

I maj inför operationen bokar jag tid hos kloka gubben, eller Ulf Brånell som han heter på riktigt. Jag berättar att jag har en 3x4 cm cysta på vänster äggstock och att den högra är borta. Jag känner mig väldigt svag.

Hmm, säger Ulf och ger mig ett stort glas vatten.

Jag har inte druckit något på hela dagen och klockan är sent på eftermiddagen. När jag gulpat i mig vattnet mår jag förstås bättre och Ulf frågar hur mycket jag dricker per dag. Inte så mycket alls. Mest juice och mjölk. Sen börjar kartläggningen. Jag får berätta min sjukdomshistoria från början till slut. Ingen ”riktig” doktor har någonsin bett mig göra samma sak. När jag berättar känner jag själv hur jag börjar lägga pusslet som delvis kan förklara varför just jag fått cancer. Vi kommer fram till följande:  

  • Jag har haft trög mage hela livet. När jag var bebis fick mamma ibland ”pilla” ut kluttarna (förlåt alla kräsmagade!). Under min uppväxt har haft ständig magvärk och gått på toa så sällan som en till två gånger per vecka.

  • I tonåren fick jag ofta urinvägsinfektioner och flera antibiotikabehandlingar för att häva infektionerna. Jag blev intolerant mot Lexinor som en gång orsakade så svåra magsmärtor att jag fick åka till akuten. Efter det slutade jag äta penicillin och drack mängder av vatten och tranbärsjuice istället vilket botade urinvägsinfektionerna snabbare!

  • När jag fyllde 20 slutade jag att få urinvägsinfektioner men istället fick jag problem med nässelutslag. Om jag badade i kallt eller varmt vatten, var ute och gick när det blåste eller blev stressad slog huden ut i blom. Ibland såg det ut som om jag rullat mig i brännässlor. En gång var det så illa att jag hade blåsor över hela kroppen. Det gick delvis att häva utslagen med antihistamin (Clarityn etc)

  • Jag har haft dålig självkänsla och ”duktighetsmani”. När jag var 16 gick jag in i min första depression med panikångest och självmordstankar

 Efter samtalet blir jag undersökt med olika instrument enligt kinesologiska metoder (fast det visste jag knappast vad det var). Efter undersökningen tittar Ulf på mig och säger:

– Tja, du är ju nästan frisk. Jag skulle tro att din kropp håller i en 60 år till.

Jag får kostråd, några kosttillskott men framförallt framtidshopp och en rejäl dos glädje. Jag känner mig fri! Jag har gråtit varje gång jag gått hem ifrån sjukhuset. När jag lämnar Fahlköping bubblar jag av skratt.

Ulf peppar mig att om möjligt skjuta upp operationen och åka på hälsohem. Jag söker pengar hos Curo (www.curo.nu) och hos Cancer- och trafikskadades riksförbund (www.ctrf.se). Hos Curo finns en beskrivning på de hälsohem man kan välja mellan. Flera är spa-orter där man kan få massage och lerinpackningar men jag letade efter något mer rejält. Jag fastnade för den här texten:

 "Beläget i naturskön miljö nära havet och Kullaberg. Vegetarisk kost är stommen i detta lilla personliga hälsohem, helt inriktat på sambandet mellan kropp och själ. Familjärt och ombonat boende med endast sex gäster. Möjligheter till akupunktur, massage, tångbad, zonterapi och örtinpackningar."

*

 Jag beställer hem mina papper från sjukhuset och får en del av journalen med fax. Där kan jag läsa att under min första operation så sprack tumören under titthålsoperationen och innehållet läckte ut i buken. Därför hade de öppnat hela magen. På något konstigt sätt har jag vetat hela tiden att något gick fel under första operationen. När jag frågar varför ingen informerat om den spruckna cystan säger alla bara att jag får fråga läkaren som opererat mig. Och hon finns ju inte att få tag på. När jag frågar om den spruckna tumören kan ha orsakat att även den andra äggstocken drabbades får jag återigen samma svar:

–" Det finns en liiten mikroskopisk risk."

Jo man tackar.

*

Alla runt omkring mig reagerar med skepsis när jag vill skjuta upp operationen. Vad tror jag egentligen? Skulle lite vitaminer bota cancer? Min mamma blir förtvivlad och efter några samtal med läkarna går jag med på en kompromiss. Jag säger ja till operation om de LOVAR att spara äggstocken och bara ta bort cystan med tumören.

 Den första operationen var ju oerhört traumatisk så jag är väldigt rädd inför den andra operationen. Jag förbereder mig så gott jag kan med bra mat, sömn, motion och så positiva tankar som möjligt. Vid det här laget har jag hittat en ny kille som stöttar mig till hundra procent. Han är till exempel väldigt tålmodig när vi är ute i joggingspåret och jag vill strypa honom för att han har så bra kondition (i början klarar jag knappt att springa 2,5 km men efter ett par veckor klarar jag 6,5 km utan att stanna!). Förberedelserna ger resultat och jag repar mig dubbelt så snabbt efter den andra operationen. Jag är uppe och går med droppställningen i korridorerna och skrattar så att operationsstygnen håller på att gå upp. Jag bjuder in alla mina vänner till post-operationsparty på sjukhuset och uppmanar dem att ta med sig galghumoristiska historier.

*

 Två veckor efter den andra operationen åker jag till Mistelgården. Visst är jag intresserad av alternativmedicin men jag är absolut inte förberedd på de stora förändringar jag skulle göra i min livsstil. På Mistelgården är det ett stenhårt program med vegetarisk kost, terapisamtal, tarmsköljningar och renande tångbad. Redan efter några dagar sätter utrensningssymptomen in. Jag har överjordisk huvudvärk i flera dagar, är svettig och trött och får jätteäckliga grumliga geleflytningar (förlåt igen alla som är känsliga för kroppsvätskor). Det känns faktiskt som om kroppen storstädar sig själv!

 Efter en vecka hade mina svarta ringar under ögonen nästan försvunnit. Min hud glänser och jag är full av entusiasm och energi. Vädret är vackert och jag blir störtförälskad i Skåne och havet. Jag ligger och slöar i solen, pratar med andra sjuklingar och dricker hälsote. När jag blir rastlös tar jag långa men långsamma strandpromenader med min nyopererade mage. Jag skrattar på ett sätt som jag inte har skrattat på flera år. Och det här i ett sällskap där några är nära döden!

*

När jag kommer hem går jag långsamt omkring på gatorna i Stockholm. Jag fortsätter länge med matprogrammet och mitt hår blir tjockt och glänsande. Jag går ner i vikt och börjar dricka olja före frukost så att jag inte skulle bli för mager. Energin kommer tillbaka och i augusti börjar jag jobba igen.  

Sen dröjer det tyvärr inte länge förrän mina gamla vanor är tillbaka. Jag tar EN cigarett på fredagsfesten. Som blir en till och en till. Jag tillåter mig EN chokladkaka. Som blir en glass, en bulle, en läsk och en godispåse. Jag börjar unna mig saker och ser det nyttiga livet som ett straff och det onyttiga livet som belöning. Jag blir återigen trött, får ångestattacker, ont i magen, förstoppning och på ultraljudet i oktober 2005 syns en tre centimeter stor cysta. Den tredje cystan. Operationstid planeras inom två veckor men den här gången tänker jag inte lägga mig under kniven. Jag ringer till Anette på Mistelgården och får en bestämd instruktion om vad jag ska göra. Jag anmäler mig till en femdagarskurs på hälsohemmet och inleder en orubblig diet. Jag får en tid på fertilitetskliniken på Huddinge sjukhus. De vill ge mig möjligheten att plocka ut ägg eller äggstocksvävnad eftersom de nu tänker ta bort den sista äggstocken. Jag är förtvivlad på Huddinge sjukhus när jag träffar läkaren Karin. Vi pratar om de olika alternativen – till exempel kan man frysa ner äggstocken i skivor och försöka implantera dem när forskningen nått längre.

 När vi gör ultraljudet får läkaren en konstig min i ansiktet. Här finns ju ingen cysta! Den är borta! Man kan se en mörk fläck som vi tolkar som ”ihopfallen cystrest” (se bild). Jag åker förstås till Mistelgården i alla fall och kan berätta om mitt positiva besked.

**

Tja, sedan det miraklet är jag frisk och jag har gått på tre kontroller där äggstocken ser normal ut. Jag håller på att skriva en bok om min upplevelse och vill jobba med hälso- och sjukvårdsfrågor i mitt journalistyrke. Jag håller på att lära känna min kropp och min själ och har förlåtit mig själv för alla misstag jag gjort. Jag tror på framtiden och att jag kommer hålla mig frisk så länge jag följer mitt hjärta och mina friskhetsråd.

Vården idag är inriktad på att bota symptom – inte leta orsaker. Flera av mina vänner har okända allergier, magkrämpor och stela leder. Läkarna vet inte hur de ska behandla. Många får kortison, antihistamin, magsyre-hämmande preparat, olika penicillinkurer.

Får man cystor på äggstockarna öppnar man helt enkelt magen och pillar ut dem. Ingen läkare vet varför man får cystor. P-piller kan vara en orsak. Nästan ingen doktor frågar om livsstil, matvanor eller känsloliv utan det blir upp till patienten att pussla ihop den okända sjukdomen. Till alla som känner er sjuka – gå till en annan doktor eller en tredje. Men glöm inte att titta in i er själva för där finns faktiskt svaren på det mesta (förlåt för klyschan).

Många kramar //
Emma

Till Irene och Thomas – Ni finns i mitt hjärta för alltid. Ni var så modiga.

***

Emmas friskhetsvanor


Före frukost: Kort yoga- eller andningspass (15-30 minuter)

Frukost: 1 msk olja med mycket vegetabiliskt omega3, ½ glas juice (helst blåbär, aronia eller någon annan mörk juice) samt en tallrik med världens bästa gröt: Krossat bovete (skålla först), hirsflingor, linfrön och solroskärnor. Sojamjölk, yoghurt eller filmjölk till det. Ingen mjölk.

 Lunch: Salladstallrik med betoning på riven vitkål och rivna morötter. Gärna färsk, riven rödbeta för alla antioxidanter i den röda färgen. Lägg till säsongens grönsaker: paprika, rotfrukter (råa), avokado (delikatess med pressad citron, örtsalt och svartpeppar), späd blomkål eller broccoli… En fjärdedel av tallriken är min lyxmat – greksallad med tomater, gurka, sallad, fetaost (riktig feta på får- och getmjölk), kalamataoliver och balsamicovinägrett. Som omväxling: sallad med buffelmozzarella eller chèvre med honung och valnötter. Hårt eller grovt bröd med Bregott. Så mycket ekologiskt jag har råd med!

Pålägg: Pepparrots- eller vitlökssmör (fantastiskt på Finn Crisp), Gullbrandsdalens mesost som smälter i munnen, hårdost gjord på får- eller getmjölk (underbart tillsammans med fikonmarmelad)

Middag: Vällagade vegetariska varmrätter. Jag äter syrade mjölkprodukter och ersätter grädde med crème fraiche. Ibland äter jag fisk och skaldjur men aldrig kyckling. För mig fungerar det att göra saker med ägg (givetvis från ekologiska höns som får gå ute) som pannkakor eller majonnäs. Lättstekta går bra men en gång åt jag ett hårdkokt ägg och fick fruktansvärda rapar! Det finns massor av bra veggosajter på Internet.

 

.   Håll kroppen basisk! Det är bättre om du själv tar reda på varför…

.  Om du äter kött, ta små portioner och väg upp med mörkgröna grönsaker som gröna bönor eller broccoli, inte kolhydrater som bröd, pasta eller ris.

.  Gör avgiftningskurer då och då. Hitta själv en metod som passar dig.

.  Drick inte mjölk! När vi fyller 14 kan kroppen inte längre spjälka mjölken på samma sätt som när vi är barn. Pastöriserad komjölk är inte så nyttigt som vi fått lära oss!

.  Drick vatten istället, gärna med pressad citron eller lime (citron smakar surt men är basiskt!)

.  Undvik salt, socker, hårt stekt eller grillad mat, för mycket svamp bla bla bla

.  Lyssna på en del kostråd men mest på ditt eget hjärta!

 

 Upp till kamp för en grundläggande undersökning om varför så många kvinnor har cystor på äggstockarna!

Är det för att vi är försurade i kroppen?

 ***

Tack Emma för din skildring som så väl beskriver många patienters situation i svensk sjukvård. Bristen på adekvat information; bristen på empati hos vårdpersonal (därför att de ser den operation som väntar patienten som ett rutiningrepp som inte är något att oroa sig för); Kirurger som redogör för operationsförloppet för en patient som fortfarande inte är riktigt vaken; Provsvar som kommer bort (tycks vara något som förekommer allmänt inom Stockholms landsting); Bristen på skriftlig information att ta med sig hem efter en operation. Det skulle spara mycken oro och många onödiga samtal till sjukhusen om man på en informationsskrift kunde läsa att det är helt normalt att bandaget över såret blir mörkrött av blod, att penis och pungen blir mörkblå efter en operation av ljumskbråck och att det är ofarligt och försvinner efter några veckor. Att det är normalt att operationssåret svullnar och blir hårt när man lagt in "nätarmering" som förstärkning etc.etc.

Trots Emmas berättelse och andra artiklar som finns på hemsidan om sjukvårdens tillkortakommanden ska vi komma ihåg att de flesta av dem som får sjukhusvård får en bra vård, att merparten av alla läkare och annan sjukvårdspersonal, trots den ständiga strömmen av patienter, fortfarande är empatiska medmänniskor som verkligen bryr sig och som gör sitt allra bästa för att ge oss den hjälp vi behöver.

Däremot måste det ifrågasättas varför svensk sjukvård inte utnyttjar den resurs som den komplementära medicinens utövare utgör. Det är ett resursslöseri av stora mått både vad gäller personal- och kunskapsutnyttjande. Ett resursslöseri som drabbar oss patienter på grund av det prestigetänkande som råder hos gräddan av professorer som styr såväl myndigheter som sjukvårdsenheter i Sverige.

Katrineholm 2006-05-31

Torsten Schönfeldt

Publicerad 060601

 

Upp en nivå