www.narrator.se

SOU 2005:98 - en fara för djursjukvården?

Senaste revidering

2009-10-03

 

 

Farligt och omoraliskt av vården att snabb-
utbilda i akupunktur

 

Gott bemötande inte liktydigt med effektiv behandling

 

Behörighet och ansvar inom djurens hälso- och sjukvård

SOU 2005-98
 

SLI-remissvar

KO-remissvar

Kommunals remissvar

Sveriges
Veterinärförbund

Statskontoret

Artikel i KatrineholmsKuriren

 

Läs mer om Equiterapeuternas utbildning

Svenska
Equiterapeut
Förbundet

 

Skriv ut sidan som

PDF

På KY-s hemsida
kan du läsa följande:

Kvalificerad yrkesutbild- ning (KY) är ingen vanlig utbildning. Det är en specialiserad, eftergymnasial utbildningsform  som ger dig aktuell, skräddarsydd kompetens.

Ordet Equi kommer från grekiskan Equus som betyder häst.

 

 

 

En offentlig utredning om behörighet och ansvar inom djurens hälso- och sjukvård, SOU 2005:98, ligger som  underlag för kommande beslut i frågan. De slutsatser som redovisas beträffande hästars hälso- och sjukvård är minst sagt underliga. Utredningen uppvisar stora brister i fråga om aktualitet och objektivitet. Att de utredningar som ska ligga till grund för svenska politikers beslut i komplicerade frågor är behäftade med stora brister är inget nytt. Riksdagens ledamöter bör överväga om det inte är dags att börja utkräva ansvar för att det material de får på sitt bord ska spegla såväl en dagsaktuell situationsbeskrivning som ett objektiva slutsatser. Hur ska de annars kunna fatta riktiga beslut?

 

Är riksdag och regering på väg att missgynna de bäst utbildade inom djursjukvården för hästar? Följer de slaviskt slutsatserna i SOU 2005:98 är detta snart ett faktum.  Inom humansjukvården är detta inget nytt eftersom sjukgymnaster som genomgått ca 40 timmar teori och 40 timmar praktisk undervisning gynnats i förhållande till Svenska Akupunktur-förbundets medlemmar, som genomgått som genomgått minst 3 års utbildning i TCM, "Akupunktur enligt Traditionell Kinesisk Medicin". De är alltså väsentligt bättre utbildade inom akupunktur, men ändå är det enbart sjukgymnaster som genomgått den ovan redovisade kortkursen som får behandla patienter som ska åtnjuta högkostnadsskydd. Båda yrkes-grupperna arbetar under samma överinseende när det gäller Socialstyrelsens krav på hygien, etiska regler och försäkrings-skydd gentemot patienter.

Vad sjukgymnasterna lärt sig om akupunktur under den korta utbildning de har i akupunktur är kunskaper om att om man lyckas placera nålar i ett antal akupunkturpunkter så kan det ge smärtlindring vid vissa specifika åkommor.

I en kommentar till homeopatin sa professor Lars Bygren i ett uttalande i Hälsa nr 10 1993: Vi läkare vill bara använda metoder som vi åtminstone anar hur de fungerar. Vi vill inte arbeta i blindo.

När det gäller akupunktur tycks detta gå alldeles utmärkt. Ingen ifrågasätter sjukgymnasternas kompetens inom de områden som deras grundutbildning berör, men när det gäller akupunktur torde var och en med någorlunda kunskaper i ämnet akupunktur inse att den kortutbildning de får inte motsvarar de högt ställda krav som i övrigt ställs för få medicinsk personal ska få ge klinisk behandling.

 

Till vänster i menyn finns två länkar som berör akupunktur inom humanvården. Under länken Farligt och omoraliskt av vården att snabbutbilda i akupunktur skriver Lina Axelsson, förbundsjurist i Svenska Akupunkturförbundet så här: (Juristers skriftliga inlagor brukar inte vara gripna ur luften)  

"Socialstyrelsens statistik visar att snabbutbildad legitimerad personal vid ett flertal tillfällen har åsamkat patienter skada med akupunktur. Mörkertalet av ineffektiva behandlingar kan jag inte ens spekulera i. Bland Svenska Akupunkturförbundets medlemmar finns inte dessa patientskador och det efter 30 000 - 35 000 utförda akupunkturbehandlingar årligen under årtionden. Patienter fortsätter komma till våra kliniker och betalar dyra pengar, inklusive moms!"

Kan det möjligtvis vara så att skillnaden i kompetens ligger till grund för denna differens?
 

Akupunktur utnyttjas inte iden utsträckning den borde inom svensk sjukvård eftersom sjukgymnasterna med sin kortutbild-ning bara har en begränsad kännedom om akupunkturens möjligheter. Kunskap om detta förhållande utgör antagligen bakgrund för läkarnas ovilja att skriva remiss på akupunkturbehandling när det gäller åkommor som terapeuter i kinesisk akupunktur med framgång behandlat under många århundraden tillbaka. Samtidigt med att sjukvårdsmyndigheterna klagar över bristande resurser, så utnyttjar man inte de resurser som finns att tillgå på ett adekvat sätt.

Nu är tydligen också tanken att omöjliggöra för andra yrkesgrupper än sjukgymnaster och veterinärer att verka inom djursjukvården. Senaste angreppet sker mot hästterapeuterna eller equiterapeuter, som är den korrekta benämningen på de  terapeuter som genomgått den mycket kvalificerade utbildning som numera ges vid Svensk Hästterapututbildning i Katrineholm.

Även en lekman inom området förstår att det är stora skillnader mellan en människa och en häst inte bara när det gäller anatomi och åkommor som kan behandlas med akupunktur och andra manipulativa terapier utan även vid möjligheterna att ställa diagnos. I den offentliga utredning SOU 2005:98 som ska ligga till grund för kommande beslut i denna fråga föreslås att sjukgymnaster med en kort påbyggnadsutbildning i akupunktur och djurs anatomi i praktiken ska få ensamrätt att som yrkeskår verka som legitimerade akupunktörer även inom hästsjukvården. De  nu aktuella utredningen SOU 2005:98 innehåller så många fel och brister att den som faktaunderlag ligger vid lågvattenmärket.

För att klargöra detta vill jag peka på några av felaktigheterna som hälso- och sjukvård med inriktning på hästar. Uppdragets omfattning definierar utredarna så här.

Av direktiven framgår att vi skall bedöma vilka som skall ha behörighet att behandla djur och med vilka begränsningar. Tyngdpunkten i vårt uppdrag är att se över yrkesverksamheten inom djurens hälso- och sjukvård och det är därför framförallt den yrkesmässigt bedrivna verksamheten som vi behandlar i betänkandet. Begreppet yrkesmässig verksamhet använder vi i den betydelse som det har i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS), dvs. en verksamheten som bedrivs mot ersättning eller är av viss omfattning.

Utöver yrkesverksamheten skall vi se över de utbildningar som finns och bedöma om ytterligare utbildning bör anordnas (särskilt sjukgymnastik och alternativmedicin) samt om någon eller några av de befintliga utbildningarna skulle kunna vara legitimations- eller behörighetsgrundande.

Har man då gjort detta? Svaret är Nej. Ingen från utredningsgruppen har t.ex. granskat Svensk Hästterapeututbildning, varken genom besök eller genom att begära in information om läroplaner och utbildningsmål för utbildningen. Under 3.3.1 sidan 102 skriver utredarna:

De yrkesutövare som i dag kallas djursjukvårdare, veterinärassistenter eller djurvårdare har mycket olika bakgrund och erfarenheter. Endast en liten andel av yrkesutövarna har någon relevant högskoleutbildning.

Utbildningen vid HTU är en KY-utbildnig (godkänd av Statens Djurskyddsmyndighet). Den pågår under två år och motsvarar 80 högskolepoäng. Mot denna bakgrund är utredarnas bristande intresse för utbildningen oförklarlig, speciellt då utbildningen vid HTU i sin helhet är anpassad för att ge yrkeskåren av Equiterapeuter kvalificerade kunskaper, såväl teoretiskt som praktiskt, inom det område de ska vara verksamma inom, nämligen rehabilitering och förebyggande friskvård för hästar. Trots att de tydligen är en av ytterst få yrkesgrupper som uppfyller önskvärda krav på utbildning och kompetens inom hästsjuk-vården omnämns Equiterapeuterna, efter vad jag kunnat se, bara på ett ställe i utredningen på 400 sidor, (och då negativt), nämligen på sidan 168 där man skriver så här:

Utanför den etablerade veterinärmedicinens ramar har också alternativa yrkesgrupper vuxit fram. I dag finns ett stort antal kurser och utbildningar som omfattar en eller flera av de behandlingsmetoder som används inom sjukgymnastik. Det är inte ovanligt att sådana yrkesutövare, som ibland har mycket korta och ytliga utbildningar, använder beteckningen sjukgymnast eller fysioterapeut. Särskilt vanligt är detta inom hästsektorn (t.ex. s.k. equiterapeuter).

Det är signifikativt för utredningens kvalitetsmässiga status att den utbildning som är direkt anpassad för hästsjukvård, och som - veterinärerna undantagna - har den längsta sammantagna utbildningstiden av ämnen som direkt berör häst negligeras. Equiterapeuterna undervisas i hästens anatomi, neurologi, sjukdomslära, hästars friskvård om hästens sjukdomar, om diagnosmetoder olika sjukdomsbehandlingar och om hästars rehabbehandling. Ändå nämns inte denna specialkomponerade utbildning om hästens hälso- och sjukvård i utredningen. Det är märkligt att utredarna helt negligerar en utbildning som tillkommit efter två andra myndigheters beslut.

Det är också värt att notera att de elever som utbildas, samtliga har ett genuint hästintresse, och många års praktisk erfarenhet av umgänge med hästar redan före utbildningens början. De är därför väl lämpade för sitt yrkesval. I utredningen anges de i stället som en yrkesgrupp som är representativ för "en kort och ytlig utbildning" samt för att uppträda under falsk yrkesbeteckning

Utredarnas inställning till Equiterapeuter framgår också med önskvärd tydlighet när man benämner dem med "s.k. equiterapeuter". Efter vad som framgår på sidan 388 bedriver SLU en högskoleutbildning till djursjukvårdare som omfattar två års högskolestudier. Denna är dock inte enbart inriktad på häst, vilket framgår av följande stycken som du hittar på sidan 102 i SOU 2005:98.

I djursjukvårdarutbildningen varvas teoretiska och praktiska kurser i syfte att ge en helhetssyn på djurens hälso- och sjukvård. Utbildningen innehåller bl.a. djursjukvårdslära, husdjurens biologi, sjukdomslära, försöksdjurens biologi och handhavande, pedagogik och vetenskaplig metodik samt drift och planering av verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. I utbildningen ingår handledd praktik vid djursjukhus eller djurklinik under två perioder. Praktiktiden innehåller övningsuppgifter, praktikfall och projektarbeten.
Andra året innehåller fördjupningskurser inom djursjukvårdslära och ett examensarbete. Undervisningen sker främst genom föreläsningar, praktiska övningar samt handledd praktik, men även genom seminarier och grupparbeten.

(Se även  http://www.slu.se/?id=941), där det står

Som djursjukvårdare arbetar du främst på djursjukhus och djurkliniker med hund, katt och andra mindre husdjur samt sporthästar.

Av bilaga 1, sidan 388 framgår följande:

Inom djursjukvården är det endast veterinärutbildningen som är legitimationsgrundande. Som djursjukvårdare arbetar personal med varierande bakgrund. SLU bedriver en högskoleutbildning till djursjukvårdare som omfattar två års högskolestudier. Sedan år 2000 avslutas utbildningen med en yrkesexamen. Förutom de högskoleutbildade  djursjukvårdarna har även sjukgymnaster med påbyggnadsutbildning i veterinärmedicin hos regeringen påtalat behovet av ytterligare legitimationsyrken inom djursjukvården. Som motiv för en legitimering av djursjukvårdare med  högskoleutbildning anges bl.a. att det ger värdefull information till djurägare och arbetsgivare om kompetensen samt att det skulle klargöra ansvarsförhållandet mellan veterinär och djursjukvårdare. I en ansökan från LSR sektionen för sjukgymnastik inom veterinärmedicin om legitimation för sjukgymnaster anförs bl.a. att Sveriges Veterinärförbund vid ett möte i november 2000 uttalat stöd för ansökan om legitimation och att sjukgymnaster, med adekvat påbyggnadsutbildning, ses som en framtida resurs inom veterinärmedicinen.

Vid SLU har en försöksutbildning genomförts. Det är angeläget att utredaren gör en bedömning av det framtida behovet av sjukgymnastik för djur och hur en sådan utbildning i så fall bör anordnas. Utredaren bör inhämta resultatet av det arbete som pågår i Socialdepartementet om sjukgymnasters specialistkompetens liksom bakgrunden till och erfarenheterna av eventuell reglering i andra länder.

Jag har roat mig med att söka på ordet "sjukgymnaster" och kunde konstatera att det förekom 98 gånger i utredningen och ordet "sjukgymnastik" 75 gånger, och vid en snabb genomläsning har jag inte kunnat se annat än att de förekommer i enbart positiva ordalag. Det kanske kan ha sin betydelse att 3 sjukgymnaster suttit med i utredningsgruppen. Detta trots att "bara ungefär 20 personer arbetar helt eller delvis med sjukgymnastik på djur" (saxat från sidan 108 i SOU 2005:98

Beträffande den påbyggnadsutbildning som så varmt förordas för sjukgymnaster och som anses direktlegitimera dem för att behandla hästar bl.a. med akupunktur kan följande noteras från sidan 108:

Våren 2003 slutfördes en försöksutbildning vid SLU för sjukgymnaster, Veterinärmedicin för legitimerade sjukgymnaster, omfattande 20 högskolepoäng. Utbildningen omfattade tre delkurser, Fysiologi, etologi, etik och lagstiftning, 5 poäng, Farmakologi, sjukdomslära, undersöknings- och behandlingsmetoder,  10 poäng samt anatomi, 5 poäng. Syftet med utbildningen har varit att ge sjukgymnaster kunskap i vissa veterinärmedicinska ämnen för att möjliggöra arbete med sjukgymnastik på sällskapsdjur respektive häst. Till försöksutbildningen sökte 150 sjukgymnaster till de 20 platser som erbjöds. Av de 26 som slutligen antogs har 23, slutfört utbildningen.

Det är främst inom smådjurssjukvården som sjukgymnaster är verksamma och flertalet av landets djursjukhus har anställda sjukgymnaster eller sjukgymnast som på annat sätt är knuten till verksamheten.

Inom hästsjukvården har sjukgymnastik inte fått något större genomslag. Några hästkliniker har kontakt med sjukgymnast inriktad på häst men inga kliniker har anställda sjukgymnaster.
 

Av de 23 som slutförde utbildningen var det 13 som läste kursen med inriktning på häst. Det är sannolikt att dessa 13 var sjukgymnaster som hade ett verifierat intresse av hästar sedan tidigare. Med denna förutsättning har de naturligt större kännedom om hästar och deras behandling än genomsnittet av sjukgymnaster där många kanske till och med är hästrädda, vilket är naturligt för den som inte tidigare har erfarenhet av hästkontakter. Huruvida utbytet för sjukgymnaster med sådan bakgrund resulterar i motsvarande kvalifikationer kan synas tveksamt. Antalet examinerade visar också att intresset för  inriktning på häst är litet, och känns främmande, från de flesta sjukgymnasters sida. Det gör det än mera märkligt att utredarna fäst så stor vikt vid denna lilla grupps kvalifikationer inom djursjukvården, speciellt om det är riktigt att den 20 veckor långa kursen pågick under en period på 4 år. Alla som studerat vet att kunskap som vilar, har benägenhet att sjunka i glömska.

Det torde vara allom bekant att hästarna inom trav- galopp- och ridsporten representerar stora värden i reda pengar. Det är därför av intresse för hästägarna att såväl förebyggande friskvård, som sjukvård och rehabilitering sköts av terapeuter med bästa möjliga kompetens och välmeriterat handlag med hästar. Inom djursjukvården finns varken högkostnadsskydd eller sjukpenning. Varje onödig skada, felaktig diagnos, eller misslyckad behandling som har inkompetens som orsak, kan orsaka stora kapitalförluster. Därför är det naturligtvis av största vikt för hästägarna, att såväl de själva som deras hästar känner förtroende för dem ska ställa diagnos, och ge behandlingar och uppleva att de verkligen är specialister just på hästar och deras vård.

Även försäkringsbolagen, som ofta kommer in som uppdragsgivare, vill naturligtvis att rehab-behandlingarna ska utföras av terapeuter som är specialiserade på hästar och hästsjukvård, och inte av dem som har detta som en bisyssla. Eftersom HTU anlitas av flera försäkringsbolag får de blivande Equiterapeuterna, under sin utbildning hos HTU följa många sådana rehabfall. De blir därmed insatta i det totala behandlingsarbetet alltifrån diagnos till färdigbehandlad patient.

Den SOU-utredning som ligger till grund för det beslut som ska fattas under våren är, vad jag förstår, inte förankrad hos dem som i första hand är berörda, nämligen djurägarna och deras organisationer.

Ingen kan begära att våra politiker som ska besluta i denna fråga ska ha fackkunskap inom detta område, man kan inte ens begära att varje enskild ledamot ska ha tid och ork att läsa igenom denna 400 sidor långa rapport för att skaffa sig en egen uppfattning. Därför måste det vara ett rimligt krav att de ska kunna ha tillit till att de som fått uppdraget att utföra utredningen arbetat på ett opartiskt sätt och i detta fall skaffat sig ingående kunskaper om vilken kompetens de olika yrkesgrupper som är verksamma inom djurvården verkligen har inom sina gebit. Man har också rätt att kräva att utredarna vad gäller olika utbildningar, inte stöder sig på gamla inaktuella utredningar, utan verkligen uppdaterat sitt kunnande så att deras redovisning bygger på dagsaktuella förhållanden och på verkliga fakta.

Det bästa Riksdag och Regering i nuvarande situation kan göra, är att vidtaga ett nytt remissförfarande, där alla som är beroende av beslutet får rimlig möjlighet att framföra sina synpunkter på utredningens sakliga innehåll och konsekvenser, således både berörda djurägareförbund och Rid- och Travsportförbundens företrädare, innan något beslut tas i frågan.

Svenska Equiterapeut Förbundet bör å sin sida sända kopior av sitt brev till alla partiers kanslier för kännedom, speciellt till de partier som säger sig värna om mångfald och bättre utnyttjande av resurser inom vården genom att komplementära terapier utnyttjas på ett bättre sätt.

Jag återknyter till citatet ur Lina Axelssons debattinlägg

"Socialstyrelsens statistik visar att snabbutbildad legitimerad personal vid ett flertal tillfällen har åsamkat patienter skada med akupunktur. Mörkertalet av ineffektiva behandlingar kan jag inte ens spekulera i. Bland Svenska Akupunkturförbundets medlemmar finns inte dessa patientskador och det efter 30 000 - 35 000 utförda akupunkturbehandlingar årligen under årtionden. Patienter fortsätter komma till våra kliniker och betalar dyra pengar, inklusive moms!"

Tror någon att skickligheten skulle bli bättre när det är fråga om att behandla hästar där de behöver en dubbel snabbutbildning eftersom såväl anatomin som akupunkturbehandlingarna är olikartade jämfört med behandlingar på människor.

Margareta Sandberg, är styrelseledamot i Sjukgymnastförbundets sektion för smärta och sensorisk stimulering, Hennes uppfattning framgår av följande tre stycken som jag saxat från hennes debattinlägg.

"Inom alternativmedicinen utövas akupunktur enligt traditionell kinesisk medicin, TCM , som bygger på flera tusen år gamla filosofiska principer och begrepp om energiflöden, meridianer, yin och yang, hetta, vind, kyla, obalans, blockeringar, och så vidare. Sjukdomar, diagnostik – bland annat puls- och tungdiagnostik – behandlingsprinciper och behandlingsmål vilar på dessa uråldriga principer, vilka helt saknar motsvarighet i modern västerländsk medicin.

    Akupunktur inom hälso- och sjukvårdens ram ska vara förenlig med sjukvården i övrigt. Verkningsmekanismerna är långt ifrån klarlagda, men de förklaringsmodeller som vi har bygger på neurobiologiska omställningsmekanismer via nålstimulering av perifer vävnad. Akupunktur är därmed en nervstimuleringsmetod, men även en mycket kraftfull placebo med fysiologiska effekter genom tro, förväntan, tillförsikt, förtröstan, beröring, lugn och ro, och så vidare."

------------

"Alternativmedicinare har ett oomtvistat gott bemötande och en helhetssyn som är mycket välgörande för patientens välbefinnande, framför allt patienter med kroniska tillstånd vilka ofta upplever sig illa bemötta eller inte förstådda i hälso- och sjukvården. Ett gott bemötande i sig är en mycket effektiv behandling. Men – alternativvården har inte monopol på detta! Rent allmänt finns här brister i den offentliga hälso- och sjukvården, vilka måste åtgärdas."
 

Jag trodde i min enfald att man även inom svensk humansjukvård hade insyn i att väder och vind påverkar människors hälsa. Märkligt att sjukgymnaster skulle vara okunniga om att reumatiker ofta upplever svår värk före och under väderomslag, att fönvindar gör att många människor drabbas av svår huvudvärk, att många människor likaledes lider svårt och dör under värmeböljor och att många knappt hinner utanför dörren en kylig dag förrän näsan rinner och halsen känns tjock av slem. Ska man tro Margareta Sandberg har människor aldrig känt sig energifattiga. Vi övriga känner däremot igen detta fenomen, ett tillstånd som ofta kan åtgärdas genom att energiblockeringar i meridianerna undanröjs.

Människokroppens meridiansystem har varit känt i flera årtusenden. Ändå accepteras det inte  av vår skolmedicin. Men akupunktur - som bygger på meridiansystemets existens - är numera ändå accepterad som behandling.  Detta är en logisk kullerbytta, men inom svensk sjukvård är det inte alltid logiken som gäller. Att acceptera akupunktur men inte meridiansystemet kan jämföras med att man erkänner att tunnelbanestationerna existerar men inte att det finns spår mellan dem som möjliggör trafiken.

Miljontals människor kan vittna om hur de fått hjälp genom kinesisk läkekonst runt om i världen för olika medicinska åkommor. Den svenska sjukvårdens ovilja att ta till vara på dessa rön framgår genom följande citat ur boken Från Hippokrates till molykär medicin, skriven av Ulf Lagerkvist, professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid Göteborgs universitet. Boken utgavs 1993.

Även om akupunktur inte utan vidare kan avfärdas som vidskepelse, är den ändå i sin ursprungliga form med sin till fantastiska höjder drivna systematisering, till synes utan spår av ett kliniskt-empiriskt underlag, oerhört typisk för den klassiska kinesiska medicinens invecklade tankebyggnad, som förefaller oss nutida västerländska medicinare så ytterligt främmande. Det tycks inte finnas några utvecklingslinjer som leder från denna fascinerande men bisarra värld till dagens naturvetenskapligt baserade medicin.

Inte hade det blivit bättre 1999 då docenterna R. Nisell och T. Lundeberg skrev så här boken Smärta och Inflammation.

Den traditionella kinesiska medicinen, TCM, anger bl.a. förändringar i energiflödet som orsak till effekterna vid akupunktur. De filosofiska tankegångar som ligger till grund för dessa förklaringar saknar vetenskaplig bakgrund och har inget gemensamt med västerländsk medicin. Om akupunktur skall kunna bli accepterad inom den västerländska skolmedicinen måste man bortse från de traditionella förklaringarna med tillhörande vidskepelse och finna en förankring inom naturvetenskapen.

Det är inte svårt att förstå varifrån Margareta Sandberg fått sina kunskaper. Frågan är bara hur har "dagens natur-vetenskapligt baserade medicin" kommit fram till kunskapen om läget och verkan för det antal akupunkturpunkter de behandlar. Svaret är naturligtvis: Genom att utnyttja kunskaperna från den "vidskepliga klassiska kinesiska medicinen". I samband med att jag skrev min bok Finn Dina vägar till bättre hälsa lånade jag via biblioteket det kompendium som professor Sven Andersson och docenten Thomas Lundeberg gett ut som lärobok för den akupunkturutbildning svenska sjukgymnaster kan genomgå. Det stora nytänkandet är att byta ut ordet meridian mot kanal och negligera meridianernas vedertagna namn.

Ett fantastiskt steg i svensk medicins historia - men knappast framåt. Hade man konsekvent använt latinska eller engelska namn skulle jag ha förstått detta eftersom de är vedertaget läkarspråk. Globalt är det viktigt att alla inom sjukvården exakt kan förstå varandra. Dessa hybrider har därför inget berättigande.

Akupunktur är bara en av de många terapier som ingår i Equiterapeuternas utbildning. På www.HTU.nu kan intresserade ta del av de ämnen som ingår i deras utbildning. Till skillnad från SOU-utredarna har jag haft tillfälle att följa en teoretisk lektion på HTU. Det var vid ett tillfälligt och oplanerat besök alltså inte någon lektion tillrättalagd för åhörare. Jag blev imponerad, inte bara av Helmut Tscharnkes kunskaper och pedagogik, utan även över att det under diskussionen om diagnosen av en hästs ryggradsförskjutning, av både lärare och elever fördes i exakta termer, d.v.s. i latinsk termologi. Utöver undervisningen imponerar det faktum att skolan för rehabarbetet investerat i en träningsbana med speciellt anpassat underlag och i en vattenbassäng där hästarna sätt kan tränas på ett skonsamt sätt. Utöver detta ingår naturligtvis laserbehandling och muskelstimuleringsbehandlingar som en del i både utbildning och behandling.

Att jag har valt att i detta inlägg diskutera akupunkturen bland andra behandlingsformer beror på att det är den av den av aktuella terapier inom djursjukvården som jag har bästa insikten i. Genom mitt inlägg hoppas jag kunna påverka att dess utnyttjande inom djursjukvården inte ska begränsas på samma sätt som inom humansjukvården. Diskussionen om akupunkturen inom humanvården kan kännas som en avvikelse från ämnet, men jag hävdar att kvalificerad kunskap inom ämnesområdena är ännu viktigare inom djursjukvården eftersom djuren inte kan berätta vare sig om sina krämpor eller om sina känslor. Därför är det av extra stor vikt med ett gott handlag, och med väl förankrade kunskaper både när det gäller att ställa diagnos och när det gäller att utföra och bedöma effekten av förekommande terapier.

Att lägga det bristfälliga utredningsmaterial som SOU 2005:98 utgör till grund för ett beslut vars konsekvens är att Equiterapeuterna fråntas möjligheterna att verka inom sitt gebit, och som dessutom gör att utbildningen vid HTU måste läggas ner, är att medverka i ett justitiemord. Konsekvenserna drabbar dessutom alla inom Katrineholms Kommun där arbetslösheten är sådan att varje liten näringsidkare som kan dra sysselsättning till orten, är av stor ekonomisk betydelse, även om de kommunala myndigheterna i fallet HTU tycks ha negligerat detta faktum. Elevernas behov av bostäder och inköp för sitt uppehälle är också av ekonomisk betydelse för orten.

Med stöd av vad ovan framförts anser jag att utredarna inte uppfyllt sitt uppdrag att "utöver yrkesverksamheten se över de utbildningar som finns". Dessutom skulle utredarna när det gäller djursjukvård med inriktning på hästar kunnat göra något väsentligt genom att begränsa tävlandet för unga hästar som, trots att deras kroppar inte är utvuxna, tränas på ett sätt som gör att många aldrig kan göra sig rättvisa i vuxen ålder. Vad gäller kastrering av renar tror jag inte att utredarna till fullo har tänkt sig in i problemet med att lokalbedöva sarvarna före kastrering, men det är ju en sak för samerna att framföra synpunkter på.

Det var en artikel i Katrineholms Kuriren, (se länk i vänstermenyn), som fick mig att läsa, begrunda och reagera över SOU 2005:98. Har du minsta intresse av djur, djurskydd, deras frisk-, sjuk och hälsovård uppmanar jag dig att göra likadant. Kanske kan det resultera i ett upprop som gör att våra politiker ställer ökade kvalitetskrav på de offentliga utredningar som ska läggas till grund för så många viktiga beslut. Tyvärr är många av dem allt för undermåliga.

*

Frågan är också politisk intressant ur två synvinklar. Många av Equiterapeuterna och andra verksamma terapeuter inom djursjukvården är presumtiva- eller redan etablerade småföretagare. Hur många gånger har vi inte hört, både från alliansens företrädare, (exempelvis Maud Olofsson), och socialdemokraterna, (genom Mona Sahlin), hur de ska värna nyföretagandet, och hur de vill skapa bättre förutsättningar för småföretagarna. Vi har också nästan till leda fått höra att alliansen skulle värna om individens rätt att bestämma över sig själv och sin egendom.

Att vara djurägare innebär inte bara ett ägande, utan också en känslomässig relation mellan människa och djur, många gånger med mycket starka emotionella band. Ska då inte djurägaren ha frihet att ge sina djur bästa möjliga omsorg? Många gånger sker det genom att besöka eller kalla på veterinär, men vid andra tillfällen kan  terapeuter av olika slag vara ett bättre alternativ. Det blir då någon som skaffat sig ett grundmurat gott rykte genom skicklighet inom sin specialitet och gott bemötande mot både djur och ägare.

Det kommande beslutet ger inte bara landets djurägare, utan också alla andra väljare, besked om vilket värde dessa politiska löften har när det kommer till realiteter.

 

Katrineholm 070131

 

Torsten Schönfeldt