|
En offentlig utredning om behörighet och
ansvar inom djurens hälso- och sjukvård, SOU 2005:98, ligger som
underlag för kommande beslut i frågan. De slutsatser som redovisas
beträffande hästars hälso- och sjukvård är minst sagt underliga.
Utredningen uppvisar stora brister i fråga om aktualitet och
objektivitet. Att de utredningar som ska ligga till grund för svenska
politikers beslut i komplicerade frågor är behäftade med stora brister
är inget nytt. Riksdagens ledamöter bör överväga om det inte är dags att
börja utkräva ansvar för att det material de får på sitt bord ska spegla
såväl en dagsaktuell situationsbeskrivning som ett objektiva slutsatser.
Hur ska de annars kunna fatta riktiga beslut?
Är riksdag
och regering på väg att missgynna de bäst utbildade inom djursjukvården
för hästar? Följer de slaviskt slutsatserna i SOU 2005:98 är detta snart
ett faktum. Inom
humansjukvården är detta inget nytt eftersom sjukgymnaster som genomgått ca 40 timmar teori och 40
timmar praktisk undervisning gynnats i förhållande till Svenska
Akupunktur-förbundets medlemmar, som genomgått som genomgått minst 3 års
utbildning i TCM, "Akupunktur enligt Traditionell Kinesisk Medicin". De
är alltså väsentligt bättre utbildade inom akupunktur, men ändå är det
enbart sjukgymnaster som genomgått den ovan redovisade kortkursen som
får behandla patienter som ska åtnjuta högkostnadsskydd. Båda yrkes-grupperna arbetar
under samma överinseende när det gäller Socialstyrelsens krav på hygien, etiska regler
och försäkrings-skydd gentemot patienter.
Vad sjukgymnasterna lärt sig om akupunktur
under den korta utbildning de har i akupunktur är kunskaper om att om
man lyckas placera nålar i ett antal akupunkturpunkter så kan det ge
smärtlindring vid vissa specifika åkommor.
I en kommentar till homeopatin sa professor
Lars Bygren i ett uttalande i Hälsa nr 10 1993: Vi läkare vill bara
använda metoder som vi åtminstone anar hur de fungerar. Vi vill inte
arbeta i blindo.
När det gäller akupunktur tycks detta gå alldeles
utmärkt. Ingen ifrågasätter sjukgymnasternas kompetens inom de områden som deras
grundutbildning berör, men när det gäller akupunktur torde var och en
med någorlunda kunskaper i ämnet akupunktur inse att den kortutbildning
de får inte
motsvarar de högt ställda krav som i övrigt ställs för få medicinsk
personal ska få ge klinisk behandling.
Till vänster i menyn finns två länkar som
berör akupunktur inom humanvården. Under länken Farligt och
omoraliskt av vården att snabbutbilda i akupunktur skriver Lina
Axelsson, förbundsjurist i Svenska Akupunkturförbundet så här:
(Juristers
skriftliga inlagor brukar inte vara gripna ur luften)
"Socialstyrelsens statistik visar att snabbutbildad legitimerad personal
vid ett flertal tillfällen har åsamkat patienter skada med akupunktur.
Mörkertalet av ineffektiva behandlingar kan jag inte ens spekulera i.
Bland Svenska Akupunkturförbundets medlemmar finns inte dessa
patientskador och det efter 30 000 - 35 000 utförda
akupunkturbehandlingar årligen under årtionden. Patienter fortsätter
komma till våra kliniker och betalar dyra pengar, inklusive moms!"
Kan det möjligtvis vara så att skillnaden i
kompetens ligger till grund för denna differens?
Akupunktur utnyttjas inte iden
utsträckning den borde inom svensk sjukvård eftersom sjukgymnasterna med
sin kortutbild-ning bara har en begränsad kännedom om akupunkturens möjligheter.
Kunskap om detta förhållande utgör antagligen bakgrund för läkarnas ovilja att skriva remiss
på akupunkturbehandling när det gäller åkommor som terapeuter i kinesisk akupunktur
med framgång behandlat under många århundraden tillbaka. Samtidigt med
att sjukvårdsmyndigheterna klagar över bristande resurser, så utnyttjar
man inte de resurser som finns att tillgå på ett adekvat sätt.
Nu är tydligen också tanken att omöjliggöra
för andra yrkesgrupper än sjukgymnaster och veterinärer att verka inom
djursjukvården. Senaste angreppet sker mot hästterapeuterna eller
equiterapeuter, som är den korrekta
benämningen på de terapeuter som genomgått den mycket kvalificerade
utbildning som numera ges vid Svensk Hästterapututbildning i
Katrineholm.
Även en lekman inom
området förstår att det är stora skillnader mellan en människa och en
häst inte bara när det gäller anatomi och åkommor som kan behandlas med
akupunktur och andra manipulativa terapier utan även vid möjligheterna
att ställa diagnos.
I den offentliga utredning SOU 2005:98 som
ska ligga till grund för kommande beslut i denna fråga föreslås att
sjukgymnaster med en kort påbyggnadsutbildning i akupunktur och djurs
anatomi i praktiken ska få ensamrätt att som yrkeskår verka som
legitimerade akupunktörer även inom hästsjukvården. De nu aktuella
utredningen SOU 2005:98 innehåller så många fel och brister att den som
faktaunderlag ligger vid lågvattenmärket.
För att klargöra
detta vill jag peka på några av felaktigheterna som hälso- och sjukvård
med inriktning på hästar. Uppdragets
omfattning definierar utredarna så här.
Av direktiven
framgår att vi skall bedöma vilka som skall ha behörighet att behandla
djur och med vilka begränsningar. Tyngdpunkten i vårt uppdrag är att se
över yrkesverksamheten inom djurens hälso- och sjukvård och det är
därför framförallt den yrkesmässigt bedrivna verksamheten som vi
behandlar i betänkandet. Begreppet yrkesmässig verksamhet använder vi i
den betydelse som det har i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område (LYHS), dvs. en verksamheten som bedrivs
mot ersättning eller är av viss omfattning.
Utöver
yrkesverksamheten skall vi se över de utbildningar som finns och bedöma
om ytterligare utbildning bör anordnas (särskilt sjukgymnastik och
alternativmedicin) samt om någon eller några av de befintliga
utbildningarna skulle kunna vara legitimations- eller
behörighetsgrundande.
Har man då gjort detta?
Svaret är Nej. Ingen från utredningsgruppen har t.ex. granskat
Svensk Hästterapeututbildning, varken genom besök eller genom att begära
in information om läroplaner och utbildningsmål för utbildningen.
Under 3.3.1
sidan 102 skriver utredarna:
De yrkesutövare som
i dag kallas djursjukvårdare, veterinärassistenter eller djurvårdare har
mycket olika bakgrund och erfarenheter. Endast en liten andel av
yrkesutövarna har någon relevant högskoleutbildning.
Utbildningen vid HTU är en KY-utbildnig (godkänd
av
Statens Djurskyddsmyndighet). Den pågår under två år och
motsvarar 80 högskolepoäng. Mot denna bakgrund är utredarnas bristande
intresse för utbildningen oförklarlig, speciellt då utbildningen vid HTU
i sin helhet är anpassad för att ge yrkeskåren av Equiterapeuter
kvalificerade kunskaper, såväl teoretiskt som praktiskt,
inom det område de ska vara verksamma inom, nämligen rehabilitering och
förebyggande friskvård för hästar. Trots att de tydligen är en av ytterst få yrkesgrupper som
uppfyller önskvärda krav på utbildning och kompetens inom hästsjuk-vården omnämns
Equiterapeuterna,
efter vad jag kunnat se, bara på ett ställe i utredningen på
400 sidor, (och då negativt), nämligen på sidan 168 där man skriver så
här:
Utanför den etablerade veterinärmedicinens ramar har också alternativa
yrkesgrupper vuxit fram. I dag finns ett stort antal kurser och
utbildningar som omfattar en eller flera av de behandlingsmetoder som
används inom sjukgymnastik. Det är inte ovanligt att sådana
yrkesutövare, som ibland har mycket korta och ytliga utbildningar,
använder beteckningen sjukgymnast eller fysioterapeut. Särskilt vanligt
är detta inom hästsektorn (t.ex. s.k. equiterapeuter).
Det
är signifikativt för utredningens kvalitetsmässiga status att den
utbildning som är direkt anpassad för hästsjukvård, och som -
veterinärerna undantagna - har den längsta sammantagna utbildningstiden
av ämnen som direkt berör häst negligeras.
Equiterapeuterna undervisas i hästens anatomi,
neurologi, sjukdomslära, hästars friskvård om hästens sjukdomar, om
diagnosmetoder olika sjukdomsbehandlingar och om hästars rehabbehandling.
Ändå nämns inte denna specialkomponerade utbildning om hästens hälso-
och sjukvård i utredningen.
Det är märkligt att utredarna helt negligerar en utbildning som
tillkommit efter två andra myndigheters beslut.
Det
är också värt att notera att de elever som utbildas, samtliga har ett
genuint hästintresse, och många års praktisk erfarenhet av umgänge med
hästar redan före utbildningens början. De är därför väl lämpade för
sitt yrkesval. I utredningen anges de i stället som en yrkesgrupp som är
representativ för "en kort och ytlig utbildning" samt för att uppträda
under falsk yrkesbeteckning
Utredarnas
inställning till
Equiterapeuter
framgår också med önskvärd tydlighet när man benämner dem med "s.k.
equiterapeuter". Efter vad som framgår på sidan 388 bedriver SLU en
högskoleutbildning till djursjukvårdare som omfattar två års
högskolestudier. Denna är dock inte enbart inriktad på häst, vilket
framgår av följande stycken som du hittar på sidan 102 i SOU 2005:98.
I djursjukvårdarutbildningen varvas teoretiska och praktiska kurser i
syfte att ge en helhetssyn på djurens hälso- och sjukvård. Utbildningen
innehåller bl.a. djursjukvårdslära, husdjurens biologi, sjukdomslära,
försöksdjurens biologi och handhavande, pedagogik och vetenskaplig
metodik samt drift och planering av verksamhet inom djurens hälso- och
sjukvård. I utbildningen ingår handledd praktik vid djursjukhus eller
djurklinik under två perioder. Praktiktiden innehåller övningsuppgifter,
praktikfall och projektarbeten.
Andra året innehåller fördjupningskurser inom djursjukvårdslära och
ett examensarbete. Undervisningen sker främst genom föreläsningar,
praktiska övningar samt handledd praktik, men även genom seminarier och
grupparbeten.
(Se även
http://www.slu.se/?id=941), där
det står
Som djursjukvårdare arbetar du
främst på djursjukhus och djurkliniker med hund, katt och andra mindre
husdjur samt sporthästar.
Av bilaga 1, sidan 388 framgår följande:
Inom djursjukvården är det endast veterinärutbildningen som är
legitimationsgrundande. Som djursjukvårdare arbetar personal med
varierande bakgrund. SLU bedriver en högskoleutbildning till
djursjukvårdare som omfattar två års högskolestudier. Sedan år 2000
avslutas utbildningen med en yrkesexamen. Förutom de högskoleutbildade
djursjukvårdarna har även sjukgymnaster med påbyggnadsutbildning i
veterinärmedicin hos regeringen påtalat behovet av ytterligare
legitimationsyrken inom djursjukvården. Som motiv för en legitimering av
djursjukvårdare med högskoleutbildning anges bl.a. att det ger
värdefull information till djurägare och arbetsgivare om kompetensen
samt att det skulle klargöra ansvarsförhållandet mellan veterinär och
djursjukvårdare. I en ansökan från LSR sektionen för sjukgymnastik inom
veterinärmedicin om legitimation för sjukgymnaster anförs bl.a. att
Sveriges Veterinärförbund vid ett möte i november 2000 uttalat stöd för
ansökan om legitimation och att sjukgymnaster, med adekvat
påbyggnadsutbildning, ses som en framtida resurs inom
veterinärmedicinen.
Vid SLU har en försöksutbildning genomförts. Det är angeläget att
utredaren gör en bedömning av det framtida behovet av sjukgymnastik för
djur och hur en sådan utbildning i så fall bör anordnas. Utredaren bör
inhämta resultatet av det arbete som pågår i Socialdepartementet om
sjukgymnasters specialistkompetens liksom bakgrunden till och
erfarenheterna av eventuell reglering i andra länder.
Jag har roat mig med att söka på ordet
"sjukgymnaster" och kunde konstatera att det förekom 98 gånger i
utredningen och ordet "sjukgymnastik" 75 gånger, och vid en snabb
genomläsning har jag inte kunnat se annat än att de förekommer i enbart
positiva ordalag. Det kanske kan ha sin betydelse att 3 sjukgymnaster
suttit med i utredningsgruppen. Detta trots att "bara
ungefär 20 personer arbetar helt eller delvis med sjukgymnastik på djur"
(saxat från sidan 108 i SOU 2005:98
Beträffande
den påbyggnadsutbildning som så varmt förordas för sjukgymnaster och som
anses direktlegitimera dem för att behandla hästar bl.a. med akupunktur
kan följande noteras från sidan 108:
Våren 2003
slutfördes en försöksutbildning vid SLU för sjukgymnaster,
Veterinärmedicin för legitimerade sjukgymnaster, omfattande 20
högskolepoäng. Utbildningen omfattade tre delkurser, Fysiologi, etologi,
etik och lagstiftning, 5 poäng, Farmakologi, sjukdomslära,
undersöknings- och behandlingsmetoder, 10 poäng samt anatomi, 5
poäng. Syftet med utbildningen har varit att ge sjukgymnaster kunskap i
vissa veterinärmedicinska ämnen för att möjliggöra arbete med
sjukgymnastik på sällskapsdjur respektive häst. Till försöksutbildningen
sökte 150 sjukgymnaster till de 20 platser som erbjöds. Av de 26 som
slutligen antogs har 23, slutfört utbildningen.
Det är främst
inom smådjurssjukvården som sjukgymnaster är verksamma och flertalet av
landets djursjukhus har anställda sjukgymnaster eller sjukgymnast som på
annat sätt är knuten till verksamheten.
Inom
hästsjukvården har sjukgymnastik inte fått något större genomslag. Några
hästkliniker har kontakt med sjukgymnast inriktad på häst men inga
kliniker har anställda sjukgymnaster.
Av de 23 som slutförde utbildningen var det 13 som läste kursen med
inriktning på häst. Det är sannolikt att dessa 13 var sjukgymnaster som
hade ett verifierat intresse av hästar sedan tidigare. Med denna
förutsättning har de naturligt större kännedom om hästar och deras
behandling än genomsnittet av sjukgymnaster där många kanske till och
med är hästrädda, vilket är naturligt för den som inte tidigare har
erfarenhet av hästkontakter. Huruvida utbytet för sjukgymnaster med
sådan bakgrund resulterar i motsvarande kvalifikationer kan synas
tveksamt. Antalet examinerade visar också att intresset för
inriktning på häst är litet, och känns främmande, från de flesta
sjukgymnasters sida. Det gör det än mera märkligt att utredarna fäst så
stor vikt vid denna lilla grupps kvalifikationer inom djursjukvården,
speciellt om det är riktigt att den 20 veckor långa kursen pågick under
en period på 4 år. Alla som studerat vet att kunskap som vilar, har
benägenhet att sjunka i glömska.
Det torde vara allom bekant att hästarna inom trav- galopp- och
ridsporten representerar stora värden i reda pengar. Det är därför av
intresse för hästägarna att såväl förebyggande friskvård, som
sjukvård och rehabilitering sköts av terapeuter med bästa möjliga
kompetens och välmeriterat handlag med hästar. Inom djursjukvården finns varken
högkostnadsskydd eller sjukpenning. Varje onödig skada, felaktig diagnos,
eller misslyckad behandling som har inkompetens som orsak, kan orsaka
stora kapitalförluster. Därför är det naturligtvis av största vikt
för hästägarna, att såväl de själva som deras hästar känner förtroende för dem
ska ställa diagnos, och ge behandlingar och uppleva att de verkligen är
specialister just på hästar och deras vård.
Även försäkringsbolagen, som
ofta kommer in som uppdragsgivare, vill naturligtvis att rehab-behandlingarna ska utföras av terapeuter som är specialiserade på
hästar och hästsjukvård, och inte av dem som har detta som en bisyssla. Eftersom HTU
anlitas av flera försäkringsbolag får de blivande
Equiterapeuterna,
under
sin utbildning hos HTU
följa många sådana rehabfall.
De blir därmed insatta i det totala
behandlingsarbetet alltifrån diagnos till färdigbehandlad patient.
Den SOU-utredning som ligger till grund för
det beslut som ska fattas under våren är, vad jag förstår, inte förankrad
hos dem som i första hand är berörda, nämligen djurägarna och deras
organisationer.
Ingen kan begära att våra politiker som ska besluta i
denna fråga ska ha fackkunskap inom detta område, man kan inte ens
begära att varje enskild ledamot ska ha tid och ork att läsa igenom
denna 400 sidor långa rapport för att skaffa sig en egen uppfattning.
Därför måste det vara ett rimligt krav att de ska kunna ha tillit till
att de som fått uppdraget att utföra utredningen arbetat på ett
opartiskt sätt och i detta fall skaffat sig ingående kunskaper om vilken
kompetens de olika yrkesgrupper som är verksamma inom djurvården
verkligen har inom sina gebit. Man har också rätt att kräva att
utredarna vad gäller olika utbildningar, inte stöder sig på gamla
inaktuella utredningar, utan verkligen uppdaterat sitt kunnande så att
deras redovisning bygger på dagsaktuella förhållanden och på verkliga
fakta.
Det bästa Riksdag och Regering i nuvarande
situation kan göra, är att vidtaga
ett nytt remissförfarande, där alla som är beroende av beslutet får
rimlig möjlighet att framföra sina synpunkter på utredningens sakliga
innehåll och konsekvenser,
således både berörda
djurägareförbund och Rid- och Travsportförbundens företrädare, innan något beslut tas i frågan.
Svenska Equiterapeut Förbundet bör å sin
sida sända kopior av sitt brev till alla
partiers kanslier för kännedom, speciellt till de partier som säger sig
värna om mångfald och bättre utnyttjande av resurser inom vården genom
att komplementära terapier utnyttjas på ett bättre sätt.
Jag återknyter till citatet ur Lina Axelssons debattinlägg
"Socialstyrelsens statistik visar att snabbutbildad legitimerad personal
vid ett flertal tillfällen har åsamkat patienter skada med akupunktur.
Mörkertalet av ineffektiva behandlingar kan jag inte ens spekulera i.
Bland Svenska Akupunkturförbundets medlemmar finns inte dessa
patientskador och det efter 30 000 - 35 000 utförda
akupunkturbehandlingar årligen under årtionden. Patienter fortsätter
komma till våra kliniker och betalar dyra pengar, inklusive moms!"
Tror någon att
skickligheten skulle bli bättre när det är fråga om att behandla hästar
där de behöver en dubbel snabbutbildning eftersom såväl anatomin som
akupunkturbehandlingarna är olikartade jämfört med behandlingar på
människor.
Margareta Sandberg, är styrelseledamot i Sjukgymnastförbundets sektion för smärta och
sensorisk stimulering, Hennes uppfattning framgår av följande tre
stycken som jag saxat från hennes debattinlägg.
"Inom alternativmedicinen utövas akupunktur
enligt traditionell kinesisk medicin, TCM , som bygger på flera tusen år
gamla filosofiska principer och begrepp om energiflöden, meridianer, yin
och yang, hetta, vind, kyla, obalans, blockeringar, och så vidare.
Sjukdomar, diagnostik – bland annat puls- och tungdiagnostik –
behandlingsprinciper och behandlingsmål vilar på dessa uråldriga
principer, vilka helt saknar motsvarighet i modern västerländsk medicin.
Akupunktur inom hälso-
och sjukvårdens ram ska vara förenlig med sjukvården i övrigt.
Verkningsmekanismerna är långt ifrån klarlagda, men de
förklaringsmodeller som vi har bygger på neurobiologiska
omställningsmekanismer via nålstimulering av perifer vävnad. Akupunktur
är därmed en nervstimuleringsmetod, men även en mycket kraftfull placebo
med fysiologiska effekter genom tro, förväntan, tillförsikt, förtröstan,
beröring, lugn och ro, och så vidare."
------------
"Alternativmedicinare har ett oomtvistat
gott bemötande och en helhetssyn som är mycket välgörande för patientens
välbefinnande, framför allt patienter med kroniska tillstånd vilka ofta
upplever sig illa bemötta eller inte förstådda i hälso- och sjukvården.
Ett gott bemötande i sig är en mycket effektiv behandling. Men –
alternativvården har inte monopol på detta! Rent allmänt finns här
brister i den offentliga hälso- och sjukvården, vilka måste åtgärdas."
Jag trodde i min enfald att man även inom
svensk humansjukvård hade insyn i att väder och vind påverkar människors
hälsa. Märkligt att sjukgymnaster skulle vara okunniga om att reumatiker
ofta upplever svår värk före och under väderomslag, att fönvindar gör att många människor drabbas av svår huvudvärk,
att många människor likaledes lider svårt och dör under
värmeböljor och att många knappt hinner
utanför dörren en kylig dag förrän näsan rinner och halsen känns tjock
av slem. Ska man tro Margareta
Sandberg har människor aldrig känt sig
energifattiga. Vi övriga känner däremot igen detta
fenomen, ett tillstånd som ofta kan åtgärdas genom att energiblockeringar i meridianerna undanröjs.
Människokroppens
meridiansystem har varit känt i flera årtusenden. Ändå accepteras det
inte av vår
skolmedicin. Men akupunktur - som bygger på meridiansystemets existens -
är numera ändå accepterad som behandling. Detta
är en logisk kullerbytta, men inom svensk sjukvård är det inte alltid
logiken som gäller. Att acceptera akupunktur men inte meridiansystemet
kan jämföras med att man erkänner att tunnelbanestationerna existerar men inte att
det finns spår
mellan dem som möjliggör trafiken.
Miljontals människor kan vittna om hur de
fått hjälp genom kinesisk läkekonst runt om i världen för olika
medicinska åkommor. Den svenska
sjukvårdens ovilja att ta till vara på dessa rön framgår genom följande
citat ur boken Från Hippokrates till molykär medicin, skriven av
Ulf Lagerkvist, professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid
Göteborgs universitet. Boken utgavs 1993.
Även om
akupunktur inte utan vidare kan avfärdas som vidskepelse, är den ändå i
sin ursprungliga form med sin till fantastiska höjder drivna
systematisering, till synes utan spår av ett kliniskt-empiriskt
underlag, oerhört typisk för den klassiska kinesiska medicinens
invecklade tankebyggnad, som förefaller oss nutida västerländska
medicinare så ytterligt främmande. Det tycks inte finnas några
utvecklingslinjer som leder från denna fascinerande men bisarra värld
till dagens naturvetenskapligt baserade medicin.
Inte hade det blivit
bättre 1999 då docenterna
R. Nisell och T. Lundeberg skrev så här boken Smärta och Inflammation.
Den
traditionella kinesiska medicinen, TCM, anger bl.a. förändringar i
energiflödet som orsak till effekterna vid akupunktur. De filosofiska
tankegångar som ligger till grund för dessa förklaringar saknar
vetenskaplig bakgrund och har inget gemensamt med västerländsk medicin.
Om akupunktur skall kunna bli accepterad inom den västerländska
skolmedicinen måste man bortse från de traditionella förklaringarna med
tillhörande vidskepelse och finna en förankring inom naturvetenskapen.
Det är inte svårt att
förstå varifrån
Margareta Sandberg fått sina kunskaper.
Frågan är bara hur har
"dagens
natur-vetenskapligt baserade medicin" kommit fram till kunskapen om
läget och verkan för det antal akupunkturpunkter de behandlar. Svaret är
naturligtvis: Genom att utnyttja kunskaperna från den "vidskepliga
klassiska
kinesiska medicinen".
I samband med att jag skrev min bok
Finn Dina vägar till bättre hälsa
lånade jag via biblioteket det kompendium
som professor Sven Andersson och docenten Thomas Lundeberg gett
ut som lärobok för den akupunkturutbildning svenska sjukgymnaster kan
genomgå. Det
stora nytänkandet är att byta ut ordet meridian mot kanal och negligera
meridianernas vedertagna namn.
Ett fantastiskt steg i
svensk medicins historia - men knappast framåt. Hade man
konsekvent använt latinska eller engelska namn skulle jag ha förstått
detta eftersom de är vedertaget läkarspråk. Globalt är det viktigt att
alla inom sjukvården exakt kan förstå varandra. Dessa hybrider har
därför inget berättigande.
Akupunktur är bara en av de många terapier som ingår i
Equiterapeuternas
utbildning. På
www.HTU.nu kan intresserade ta del av de ämnen som ingår i deras
utbildning.
Till skillnad från
SOU-utredarna har jag haft tillfälle att följa en teoretisk lektion på
HTU. Det var vid ett tillfälligt och oplanerat besök
alltså inte någon lektion tillrättalagd för åhörare. Jag blev
imponerad, inte bara av Helmut Tscharnkes kunskaper och pedagogik, utan
även över att det under diskussionen om diagnosen av en hästs
ryggradsförskjutning, av både lärare och elever fördes i exakta termer,
d.v.s. i latinsk termologi. Utöver undervisningen imponerar det faktum
att skolan för rehabarbetet investerat i en träningsbana med speciellt
anpassat underlag och i en vattenbassäng där hästarna sätt kan tränas på
ett skonsamt sätt. Utöver detta ingår naturligtvis laserbehandling och
muskelstimuleringsbehandlingar som en del i både utbildning och
behandling.
Att jag har valt att i detta inlägg diskutera
akupunkturen bland andra behandlingsformer beror på att det är den av
den av aktuella
terapier inom djursjukvården
som jag har bästa insikten i. Genom mitt inlägg hoppas
jag kunna påverka att dess utnyttjande inom djursjukvården inte ska
begränsas på samma sätt som inom humansjukvården. Diskussionen om
akupunkturen inom humanvården kan kännas som en avvikelse från ämnet,
men jag hävdar att kvalificerad kunskap inom ämnesområdena är ännu
viktigare inom djursjukvården eftersom djuren inte kan berätta vare sig
om sina krämpor eller om sina känslor. Därför är det av extra stor vikt
med ett gott handlag, och med väl förankrade kunskaper både när det
gäller att ställa diagnos och när det gäller att utföra och bedöma
effekten av förekommande terapier.
Att lägga det bristfälliga utredningsmaterial som SOU
2005:98 utgör till grund för ett beslut vars konsekvens är att
Equiterapeuterna
fråntas möjligheterna att verka inom sitt gebit, och som dessutom gör
att utbildningen vid HTU måste läggas ner, är att medverka i ett
justitiemord. Konsekvenserna drabbar dessutom alla inom Katrineholms
Kommun där arbetslösheten är sådan att varje liten
näringsidkare som kan dra sysselsättning till orten, är av stor
ekonomisk betydelse, även om de kommunala myndigheterna i fallet HTU
tycks ha negligerat detta faktum. Elevernas behov av bostäder och inköp
för sitt uppehälle är också av ekonomisk betydelse för orten.
Med stöd av vad ovan framförts anser jag att
utredarna inte uppfyllt sitt uppdrag att "utöver yrkesverksamheten se
över de utbildningar som finns". Dessutom skulle utredarna när det
gäller djursjukvård med inriktning på hästar kunnat göra något
väsentligt genom att begränsa tävlandet för unga hästar som, trots att
deras kroppar inte är utvuxna, tränas på ett sätt som gör att många
aldrig kan göra sig rättvisa i vuxen ålder. Vad gäller kastrering av
renar tror jag inte att utredarna till fullo har tänkt sig in i problemet med att
lokalbedöva sarvarna före kastrering, men det är ju en sak för samerna
att framföra synpunkter på.
Det var en artikel i Katrineholms Kuriren, (se länk i
vänstermenyn), som fick mig att läsa, begrunda och reagera över SOU
2005:98. Har du minsta intresse av djur, djurskydd, deras frisk-, sjuk
och hälsovård uppmanar jag dig att göra likadant. Kanske kan det
resultera i ett upprop som gör att våra politiker ställer ökade
kvalitetskrav på de offentliga utredningar som ska läggas till grund för
så många viktiga beslut. Tyvärr är många av dem allt för undermåliga.
*
Frågan är också politisk
intressant ur två synvinklar. Många av
Equiterapeuterna
och andra verksamma terapeuter inom djursjukvården är presumtiva- eller
redan etablerade småföretagare. Hur många gånger har vi inte hört, både
från alliansens företrädare, (exempelvis Maud Olofsson), och
socialdemokraterna, (genom Mona Sahlin), hur de ska värna
nyföretagandet, och hur de vill skapa bättre förutsättningar för
småföretagarna. Vi har också nästan till leda fått höra att alliansen
skulle värna om individens rätt att bestämma över sig själv och sin
egendom.
Att vara djurägare innebär inte bara
ett ägande, utan också en känslomässig relation mellan människa och
djur, många gånger med mycket starka emotionella band. Ska då inte
djurägaren ha frihet att ge sina djur bästa möjliga omsorg? Många gånger
sker det genom att besöka eller kalla på veterinär, men vid andra
tillfällen kan terapeuter av olika slag vara ett bättre alternativ. Det
blir då någon som skaffat sig ett grundmurat gott rykte genom
skicklighet inom sin specialitet och gott bemötande mot både djur och
ägare.
Det kommande beslutet ger inte bara
landets djurägare, utan också alla andra väljare, besked om vilket värde
dessa politiska löften har när det kommer till realiteter.
Katrineholm 070131
Torsten Schönfeldt
|