I Aftonbladet den 13 januari 2005-01-17,
fanns följande insändare.
Författare är elingenjören Leif Jansson.
Stolpa upp jordkabel
– och undvik elavbrott
Återigen har storm
och fallande träd orsakat omfattande elavbrott.
Lösningen på dessa ständigt återkommande problem är tydligen nedläggning av
jordkabel, ett både dyrt och besvärligt arbete.
Varför inte ett
mellanting?
Jordkabeln är väldigt kraftigt isolerad och
mycket väl skyddad. Stolpa upp den på cirka två meters höjd i befintliga
ledningsgator och spänn en kraftig wire mellan stolparna ovanför den upphängda
jordkabeln som ett fallskydd för träd. Fäst jordkabeln i brytfästen som går av
om wireskyddet inte håller. Kabeln kommer därmed att falla till marken men är
fortfarande funktionsduglig. Den kan ligga där strömförande utan risk till
dess att uppröjning skett.
Ett betydligt billigare och enklare förfarande
än nedgrävning där man dessutom har full kontroll på kabeln, vilket man inte
har när den ligger i jorden.
*
En otroligt genial lösning som kan spara
miljontals kronor i samhällskostnader genom bättre driftsäkerhet. Dessutom kan
arbetet med wiren sparas in i ett inledande skede eftersom befintligt
ledningsnät i stolparna kan nyttjas som fallskydd. Så snart jordkabeln är
ansluten till elnätet kan det befintliga nätet göras strömlöst och då kan inte
ett fallande träd som hänger i trådarna orsaka driftsavbrott. Där nergrävning
av kabel ändå ska ske är kostnaden för wiremontaget en onödig kostnad.
Det som inte är klarlagt är vilka konsekvenser den skadliga
strålningen har av hängande jordkabel respektive nedgrävd kabel. Det enda alla
utom möjligtvis elbolagen vet är att luftburna ledningar avger skadlig
strålning.
Hur nedgrävda jordkablar påverkar människan eller befintlig
jordstrålning är knappast utrett vad jag vet om man undantar det arbete och de
rön som Birger Stenmark gjort.
Jag saxar från 2000-Talets Vetenskap nummer 2, 1998.
~
När Birger
försökte mäta upp jordstrålningen i marken tornade problemen upp sig. Slogs
två elektroder ner i marken, och en givarsignal lades på, blev resultatet
enbart att frekvensen var 50 Hertz. Detta stämde inte då vattnets egenfrekvens
uppmätts till drygt 3 Hertz (denna frekvens varierar dessutom beroende på
flödets volym) Svaret stod att finna i kraftledningarnas påverkan på jorden
som störde ut vattenådrornas frekvens. Detta var en motgång för Stenmark, då
frekvensen 50 Hertz var allenarådande oavsett om man mätte under en
kraftledning eller långt ute i ödemarken. Som en bieffekt kunde man fastslå
att det stora energispill som uppstår då el transporteras i ledningar till
stor del lagras upp i statiska fält i marken. Här ser Birger en utväg som
skulle få två konsekvenser.
Utrusta alla
kraftledningar med fem linjer i stället för som nu med tre, varav
jordledningen får gå tillbaka till kraftverket! Då sparas energi motsvarande
ett par tre kärnkraftverk, samtidigt som man undviker att lagra upp,
förmodligen farliga, energifält i marken.
~
Stämmer den undersökning
som Birger Stenmark gjort och storleksordningen på energibesparingen i den
teori som han lanserade, skulle man genom att använda två befintliga
ledningstrådar kunna minska de omtalade
statiska fälten i marken.
I kombination med de idéer Leif Jansson presenterade i sin insändare ovan kan
man då inte bara ge svenska folket säkrare elleveranser utan kanske också
kompensera bortfallet av nedmonterade kärnkraftverk.
***
Katrineholm 050118
Torsten Schönfeldt
Upp en nivå
