Homeopati - en förnekad vetenskap.

Vetenskaplig illusionistkonst

Homeopatin har väckt debatt allt sedan den dag Hahnemann i början på 1800-talet publicerade sina rön för den dåtida medicinska vetenskapseliten. Även om motståndet börjar avta bland framför allt yngre läkare och forskare är det lika kompakt än i dag bland de konservativa inom läkarkollegiet.

I min bok Finn Dina vägar till bättre hälsa har jag skrivit ett kapitel med ovanstående rubrik. Där refereras bl.a. hur den franske forskaren Jacques Benvenistes i försök där han genom upprepade utspädningar av en droppe getblod till en blandning på 1: 10 ¹²⁰ (utskrivet innebär 10 följt av 120 nollor) visade att lösningen fortfarande hade samma allergena egenskaper som ursprungspreparatet. Det märkliga är att en sådan utspädning innebär att lösningen inte längre kan innehålla en enda molekyl där det ursprungliga allergenet.

Orsak till att getblod valdes som utgångspreparat är det innehåller ett allergen som är representativt för många andra allergener. Trots utspädningen reagerade mänskligt blod som tillsattes med en droppe av denna lösning på samma sätt som det gjort med den ursprungliga lösningen, d.v.s. det utlöste en allergisk reaktion.

Försöket upprepades hundratals gånger med samma resultat, och Benveniste bad också forskare i andra länder att upprepa samma försök. Denna vädjan hörsammades av forskare ibland annat Italien, Israel och Canada vilka verifierade Benvenistes resultat.

Benveniste anmälde då sin forskning för publicering i Nature en ansedd tidskrift där forskare från hela världen försöker få banbrytande upptäckter publicerade. Benvenistes resultat var verkligen både banbrytande och diskutabelt eftersom det avslöjade att en vätska kan innehålla minnen av molekyler som en gång funnits där.

Som krav för att publicera forskningsrapporten krävde Natures chefredaktör att tidskriften skulle få sända en delegation till Frankrike för att undersöka om det verkligen förhöll sig på det sätt forskningsrapporten utvisade.

Den 3 februari 2003 hade Vetenskapens Värld ett program med rubriken Homeopati - tro eller vetenskap? Där framgick att bland deltagarna i Natures grupp ingick den kände illusionisten James Randi. Benveniste var mycket förvånad eftersom han väntat sig en delegation av forskare. Min källmaterial uppgav inga närmare omständigheter runt denna undersökning av Nature, enbart resultatet. På grund av bristande språkkunskaper har jag själv ingen möjlighet att tillgodogöra mig källmaterial på främmande språk utan måste lita på att översättningarna innehåller alla relevanta fakta.

Sakförhållanden bör belysas i dess rätta ljus och jag behöver som lekman inte bekymra mig om att jag ska bli publicerad i Nature. Därför har jag sökt sammanfatta och recensera TV- programmet med de kritiska synpunkter som jag i ärlighetens namn tycker borde ha framförts långt tidigare av dem som är bättre skickade än vad jag är. Jag tänker då på forskare, verksamma homeopater och deras yrkesförbund. Förmodligen finns det väl också några läkare som i sin kammare reagerat på hur man genom att ge sken av minutiös vetenskaplighet döljer att det förmodligen finns elementära brister i vetenskaplig stringens och konsekvens.  Artikel har fått rubriken Vetenskaplig illusionistkonst

*

Det fanns två intressanta avsnitt om homeopati i TV-programmet. Det ena handlade om hur en veterinär med hjälp av homeopati botade sjuka djur och att det faktum att homeopatiska preparat har så god effekt hos djur motsäger uppfattningen att preparatens verkan beror på placeboeffekter.  Teorin om placeboeffekter är inte tillämplig på djur eftersom de inte kan veta vilken verkan ett medicinsk åtgärd förväntas ha. Även om många djur är kloka och kan förstå lösryckta kommandon och läsa kroppsspråk på ett bättre sätt än vad vi människor många gånger kan så räcker inte detta för att djuret ska påverkas av placeboeffekter. Veterinären Mark Elliot behandlade alla typer av djur med framgång. Vad han speciellt ville informera om var att han behandlat ett antal hästar som hade diagnosen Cushings syndrom orsakad av cancer med med samma homeopatiska medel. Tyvärr framgick inte i programmet hur många hästar som ingick i försöket eller några närmare detaljer om försöket upplägg, endast att han nått 80 % framgång.

Det kan nämnas att Cushings syndrom är en ämnesomsättningssjukdom som orsakas av förhöjd koncentration av kortisol i blodet. En svulst i binjurebarken kan vara en av orsakerna till detta och tydligen enligt Elliots diagnos bakgrund till samtliga behandlade hästars sjukdom.

Det andra avsnittet handlade om läkaren David Reilly som blev nyfiken på om homeopati verkligen kunde ha någon verkan eftersom det bara var vatten. Han ordnade en försöksserie med 35 hösnuvepatienter som delades i två lika stora grupper (hur nu det gick till). Den ena fick placebo och den andra fick samma homeopatiska medel. Ingen av deltagarna visste vilken grupp de tillhörde. Under 4 veckor fick de dagligen skriva ner sina symtom. Till Reillys stora förvåning uppvisade gruppen som fått homeopatisk medicin klart mindre symtom.

Försöket upprepades med en ny grupp med samma resultat. Därefter upprepades det ytterligare en gång med en grupp patienter med annan typ av allergi. Även detta försök visade att de patienter som fått behandling med aktivt homeopatisk resultat uppvisade signifikant mindre symtom än de som fick placebo.

De flesta forskare vägrar ändå acceptera hans resultat. Motiveringen är att Reilly inte gett någon acceptabel förklaring till hur de homeopatiska medlen kunde ha positiv verkan. Det är lätt att ställa större krav på andra än sig själv.

Vetenskaplig illusionistkonst

Homeopati - Tro eller Vetenskap?

Referat och synpunkter på de vetenskapliga undersökningar som redovisas i ovanstående TV-program.

Som framgår av föregående stycken framkom i TV-programmet Homeopati - tro eller vetenskap? att illusionisten James Randi ingick i den kontrollgrupp som tidskriften Nature sände till Frankrike. Det uppgivna syftet var att kontrollera Benvenistes kontroversiella upptäckt att homeopatiska utspädningar till potenser där det inte längre kunde finnas några molekyler kvar från ursprungspreparatet, ändå gav upphov till samma reaktioner som detta. Eftersom referatet i TV-programmet från kontrollgruppens besök innehöll så mycket fler detaljer än vad jag tidigare kunnat tillgodogöra mig, finner jag det angeläget med följande artikel som behandlar såväl kontrollförsöken i Frankrike som de nya upptäckter som professorn i farmakologi, Madelaine Ennis vid University of Belfast, gjorde vilka bekräftade Benvenistes resultat. Detta gav upphov till ett nytt inhopp av James Randi och till det ovan nämnda TV-programmet som jag ska försöka referera och kommentera. 

*

När Benveniste tog emot kontrollgruppen från Nature, blev han mycket förvånad när James Randi presenterades  eftersom han aldrig hört talas om någon vetenskapsman med detta namn. Han slog därför efter namnet i uppslagsböcker. Där fann han så småningom att Randi var en känd illusionist som ofta figurerat i media genom att avslöja geschäft bland de naturläkare, t.ex. de som opererade med händerna. Han blev  mycket brydd, eftersom hade naturligtvis hade förutsatt, att när en så ansedd tidskrift som Nature sände en kontrollgrupp så skulle den bestå av mycket kunniga och seriösa vetenskapsmän och forskare.

Om någon annan tidskrift än Natures skulle ha gjort något liknande hade säkert en förkrossande kritik från jordens samlade vetenskapliga forskarelit blivit följden. En sådan kritik mot Nature skulle emellertid sannolikt innebära att de kritiska aldrig skulle få en chans att bli publicerade i Nature under sin livstid, hur banbrytande upptäckter de än gjort. På annat sätt kan den vetenskapliga tystnaden knappast förklaras.

 Forskare inom medicin är dessutom ofta sponsrade av läkemedelsbolagen. Bara tokiga hundar biter den hand som ger dem mat, säger ett gammalt uttryck. Det har säkert också tillämpning i detta fall, eftersom även en lekman inser att det är oacceptabelt ur vetenskapligt synpunkt, att anlita en trollkarl för uppgiften i syfte att misstänkliggöra resultaten av forskningsresultat som i alla stycken fyllt kriterierna för vetenskaplig forskning.

* 

Vid Natures kontrollförsök gjordes två satser provrör i ordning. Den ena innehöll utspätt homeopatiskt preparat. Den andra enbart vatten.  Av TV-programmet framgick att de första försöken visade att ”det homeopatiska preparatet” gav allergiska reaktioner medan vattnet var neutralt vilket således bekräftade de tidigare försöksresultaten.

Då trädde Randi in i handlingen.

Han menade att personalen på laboratoriet hade känt till vilka provrör som innehöll ”det homeopatiska vattnet” och nu krävde undersökningsgruppen en ny försöksserie där provrören skulle märkas på ett sådant sätt att ingen skulle veta vilka provrör som innehöll ”det homeopatiska vattnet”.

 Först några klarlägganden

För all forskning med kvantmekanisk anknytning gäller att det finns två olika system, det observerade systemet och det observerande systemet. I det förra ingår som ordalydelsen säger ”det som ska observeras” och i det senare ”de som ingår i den forskningsgrupp som utför observationen”.

Kriteriet för vetenskaplig objektivitet är att observera så som det skulle ses av en observatör som inte har några förutfattade idéer om det som ska observeras.

Detta är i praktiken omöjligt eftersom redan åsikten att observationen ska utföras på ett sådant sätt är en förutfattad idé. Den enda som kan betraktas som helt neutral är väl kanske den som observerar ett resultat på kvantnivå första gången detta uppträder på ett oväntat sätt. Vid varje efterföljande experiment har observatören omedvetet en förväntan eller ett outtalat önskemål om att det ska visa ett resultat som överensstämmer med denna (kanske omedvetna) önskan.

Det måste antas att redaktörerna för en så aktad vetenskaplig tidskrift som Nature är väl medvetna om spelreglerna när det gäller forskningsresultat inom kvantfysiken, och att dessa förutsättningar är tillämpliga även om forskningen berör det medicinska området. James Randi är inte neutral och har, till skillnad från övriga aktörer i denna pseudovetenskapliga kontrollverksamhet, aldrig heller påstått sig vara det. Syftet med kontrollen var alltså inte att på vetenskapligt sätt kontrollera om de fastställda kriterierna för försöken uppfylldes, utan att förändra den vetenskapliga objektiviteten i observationsgruppen på sådant sätt att det störde försöksresultaten. 

Det framgår i TV-programmet att Benvenistes personal upplevde en negativ stämning vid den andra kontrollförsöksserien. Orsak till detta var dels Randis uppträdande och dels de kvasivetenskapliga kontrollmetoder som skulle tillgodoses för att tillfredsställa kontrollgruppen från Nature. Det upprättades t.ex. en lista där det framgick vilka provrör som innehöll uppgifter om vilka prover som innehöll preparat resp. vatten. Under denna procedur tejpades papper på rummets fönster mot korridoren så att ingen skulle kunna titta in i rummet. Naturligtvis upplevdes detta kränkande av laboratoriepersonalen som kände sig anklagade för att vara opålitliga. Listan lades sedan i ett förseglat kuvert som tejpades fast i laboratoriets undertak.

Randi själv visade under det det fortsatta arbetet med kontrollförsöket diverse konster över hur han kunde dupera publiken genom att  låta spelkort att försvinna m.fl. trick som ingår i en illusionists repertoar. Som erfaren illusionist vet han naturligtvis hur man kan skapa negativ stämning genom att sprida olust- och osäkerhetskänslor hos sin publik. ”Det var rena Dårhuset” sa Benveniste senare i en  kommentar till det hela. Till detta kom den negativa inställning som de övriga medlemmarna i kontrollgruppen visade. En av dem Professor Walter Stuart hade gjort sig ett namn när det gällde att avslöja bluffmakare.

Resultatet blev att den objektivitet och neutralitet som utgör en förutsättning om man söker sanningen eliminerades genom de negativa stämningar som rådde mellan deltagarna i det observerande systemet. Med dessa nytillkomna uppgifter om hur kontrollförsöken genomfördes är det befogat att ifrågasätta om Natures verkligen förtjänar sin status som den vetenskapliga forskningens språkrör eftersom de själva inte respekterar de vetenskapliga kriterier som de kräver att forskare världen runt ska uppfylla.

Laboratoriepersonalen kunde trots alla underligheter aldrig tänka sig att det skulle bli något annat utfall av detta försök än vid de tidigare försöken.  De hade därför förberett en fest för att fira att upptäckten om homeopatins verksamma effekter äntligen skulle bli godkända. Så blev inte fallet. Det kunde inte utläsas något signifikant resultat utöver att utfallet sammanföll med ett slumpmässigt utfall.

Resultatet blev att Benveniste anklagades för ha dålig vetenskaplig kvalitet vid sin forskning, vilket i stort förstörde hans rykte som forskare.

*

 En kvinnlig forskare professorn i farmakologi, Madelaine Ennis vid University of Belfast deltog vid en medicinsk konferens i Frankrike där en föreläsare påstod att det existerade minnesöverföring i homeopatiska preparat. Hon protesterade och fick då uppmaningen att göra om försöken och bevisa att de var felaktiga. Hon kände sig helt säker på att så var fallet men antog ändå utmaningen eftersom en seriös forskare inte kan bygga sin ståndpunkt enbart på en förutfattad mening. Hon upprepade i stort Benvenistes försök med undantag av att hon använde histamin för sitt försök.  Detta kan eventuellt diskuteras eftersom histamin är ett vävnadshormon som bildas i bindvävens mastceller, i blodplättar, och i de basofila granulocyter. Om jag förstått rätt var det just granulocyternas produktion av histamin som utgjorde utgångspunkt vid Benvenistes försök. Huruvida tillskott av preparat innehållande spår av histamin aktiverar basofiler framgår inte av den litteratur jag haft tillgänglig men det kan vara troligt att basofilerna då försöker förstärka den varningssignal histaminet innebär till immunförsvaret och därigenom aktiverar sin egen produktion av hormonet. Hur som helst fann professor Ennis till sin förvåning att när hon räknat antalet aktiverade basofiler tydde resultatet på att ”det homeopatiska vattnet” på något sätt bär på minnen från det ursprungliga preparatet. För att kontrollera sig själv gjorde hon om försöket men lät nu för säkerhets skull en dator sköta registreringen av hur många basofiler som aktiverats. Resultatet blev detsamma.

För den som inte är insatt i immunförsvarets funktion bör nämnas att de oftast är de neutrofila basofilerna (som är de mest förekommande av de vita blodkropparna) som aktiveras först vid angrepp på kroppen. Så är det också när allergener kommer in i kroppen. Basofiler har emellertid egenskapen att de färgas av basiska färgämnen. Tydligen förändras en aktiverad basofil färgmässigt och både Benveniste och Ennis använde sig av denna egenskap när de skulle räkna antalet basofiler som reagerade för det ”homeopatiska vattnet”.

Homeopatins förespråkare gladdes än en gång, medan de medicinska lärde protesterade mot Ennis resultat. Än en gång skyndade James Randi ut på korståg, denna gång inte på offentligt uppdrag av Nature, utan istället i skenet av eget agerande i linje med sin tidigare deklarerade uppfattning att homeopatiska läkemedel är helt verkningslösa. Han utlovade därför 1 miljon dollar till den som kan bevisa att hans ståndpunkt var fel. Om pengarna kom från honom eller från läkemedelsindustrin lär vi aldrig få veta. Ingen anmälde sig och därför bekostade till slut BBC en undersökning som en gång för alla skulle fastställa sanningen om homeopatin.

*

Man gick minutiöst till väga. Ändå lämnar undersökningen några frågetecken även om vi bortser från tidigare resonemang om vilken inställning observatörerna hade till det som skulle observeras. Utspädningen av en droppe histamin skedde på vanligt sätt först av professor Peter Mobbs som skötte utspädningen ner till potensen C5.

Därefter numrerades provrören av Hugh Griffith, professor i elektroteknik, varpå han slog in listan med uppmärkningen i aluminiumfolie och stoppade de i ett kuvert som förseglades. Det kan konstateras att dessa lärda herrar, trots att de ständigt förnekar paranormala företeelser, genom sitt användande av aluminiumfolie runt papper innehållande siffermaterial praktiskt visar att de är övertygade om att dessa företeelser är en realitet.

Ny utspädning företogs därefter av de utvalda provrören som nu späddes ut till potensen C 18 av Rachel Pearson. Hon visste således inte vilka provrör om innehöll preparat respektive vatten. När detta var gjort företogs ny uppmärkning av de 40 utvalda provrör som märktes upp av försöksledaren själv. Det säger sig självt att han innan dess måste ha fått tillgång till Griffiths lista, i annat fall fanns risken att fördelningen mellan antalet provrör av varje sort hade kunnat bli snedfördelad.

Nu tillsattes en droppe ur varje provrör i var sitt preparat med levande mänskliga celler. Ingenting nämndes i övrigt om blodpreparatets ursprung ej heller om varför de provrör som visades i bild var märkta i två olika färger, nämligen blått och rött.

När de nya preparaten var klara, testade biologen Wayne Turnbull resultatet i en flödescytometer. Det är ett laserinstrument där provröret sätts in i apparaten, varefter det utsätts för tryck. Detta är tydligen nödvändigt för att cellerna ska kunna separeras och skickas en och en genom en laserstråle. När laserstrålen fokuseras på cellkärnan uppmäts det ljus som reflekteras och detta avslöjar om cellen är aktiverad eller ej. Kapaciteten är 100 miljoner celler per timme.

För att ytterligare utesluta feltolkningar lät man en annan biolog, Marion Maise göra en parallell analys. Det framgår inte i programmet om hon använde samma provrörssats eller en separat sats provrör som iordninggjorts parallellt, ej heller hur resultatet blev.

Därefter följde en sammanställning av resultaten där proven avkodades avlästes och sammanställdes. Resultatet blev det förväntade – att Randi fick behålla pengarna – eftersom det inte fanns något signifikant skillnad mellan proverna utan resultatet stod i överensstämmelse med ett slumpmässigt utfall.

 Vad finns då att säga om denna påkostade försöksserie?

Eftersom mina synpunkter bygger på vad som visats i TV-programmet kan de naturligtvis vara felaktiga om de som gjort programmet valt att utesluta relevanta fakta. I så fall förväntar jag mig ett genmäle från programredaktionen och de vetenskapsmän som haft tillgång till bättre information.

1)     Såvitt det framgår av programmet fanns ingen ”opartisk kommitté” som övervakade proceduren, vare sig vid utspädningarna eller vid Hugh Griffiths kodning av preparaten. Natures kommitté ifrågasatte resultaten hos Benveniste eftersom laboratoriepersonalen kunde ha vetskap om provernas innehåll, men här tillåts att en enda person märker upp de olika proven. Jag varken påstår eller tror att Griffith medvetet eller omedvetet förvanskat provnumreringen, men enbart möjligheten av att det funnits tillfälle till medvetet fusk eller omedveten sammanblandning skulle räcka för att ogiltigförklara hela försöksserien. Jämför detta med försiktighetsåtgärden att innesluta listan i aluminiumfolie och med sannolikheten att provresultatet skulle kunna påverkas av att någon med paranormala krafter annars skulle kunna ta del av uppgifterna i det förseglade kuvertet.

2)    Det finns ingen uppgift om att verkningsgraden hos de tidigare utspädningarna av preparatet kontrollerats i flödescytometern visavi preparatet med levande mänskliga celler. Det är ingalunda bevisat att flödescytometermätningar av motsvarande antal  prover ur den första utspädningen skulle ha gett ett annorlunda resultat än det aktuella slutresultatet. Jag tycker därför att det borde ha varit ett absolut krav för att bevisa tillförlitligheten i flödescytometerns analyser genom att lägga en sådan mätning till grund för den kommande analysen. Likaledes borde motsvarande provserie ha gjorts på motsvarande sätt med enbart vatten resp. vatten och preparatet med mänskliga celler.

3)     Provröret utsätts för tryck i flödescytometern. Detta betyder att preparatet påverkats av ett energitillskott. I enlighet med kvantfysikens lagar kan detta innebära elektronförskjutningar och förändrade elektronbindningar.  Förhållandet är likartat vid laserbestrålning. Detta har inte på något sätt berörts i programredovisningen. Inte heller med vilket säkerhet flödescytometern arbetar. Jag har en känsla att enbart den lämnade kapacitetsuppgiften att 100 miljoner celler per timme kunde analyseras ger en antydan om att det finns utrymme för felaktigheter

4)         I övriga försök räknades enbart basofila granulocyter. Här räknades vad jag förstår det levande provets alla celler. Blir resultatet garanterat likvärdigt?

5)     Gjordes några provmätningar på det mänskliga cellprovet innan tillsatsen från provrören? Vilka värden uppmättes då i förhållande till analysresultaten? Det kan ju vara intressant att veta hur många celler som var aktiverade redan innan preparatet tillsattes. Detta kan vara anledning till att rena vattnet gav aktiverade basofiler. 

Som synes finns det många i mitt tycke relevanta frågeställningar som till och med en lekman kan komma med. Kriteriet för vad som anses vara ett vetenskapligt bevis är att ett försök ska kunna upprepas flera gånger med samma resultat. Det bör väl då vara  rimligt att förutsätta att samma krav ska gälla även när man eftersträvar att bevisa motsatsen.

Jag ställer mig därför alltid frågan varför ett vetenskapligt försök, som ska upprepas av andra medicinska forskare i syfte att utgöra kontroll av om resultaten går att upprepa, inte upprepas med exakt samma förutsättningar. Varför ska det alltid ges sken av att det är samma försök trots att avsevärda skillnader görs i försöksupplägget? Följden blir att en kritisk granskning oftast ger besked om att försöksresultaten överhuvudtaget inte kan jämföras eftersom det inte rör sig om en upprepning av samma försök, utan av två försök med olika kriterier. Ändå är skadan skedd eftersom vi lekmän tar för givet att vår vetenskapliga elit alltid har till syfte att ge en rättvisande bild av hur saker och ting förhåller sig.

 Min slutsats beträffande försöken kring Randis prispengar är därför att hela upplägget är ett spel för galleriet. Målsättningen hos medverkande vetenskapsmän har inte varit att få fram fakta om de homeopatiska medlens verkningssätt, utan mer att hos allmänhet och myndigheter än en gång sprida uppfattningen att homeopatiska medel är verkningslösa.

Jämför Umeågruppens upprepning av Sandbergs försök under rubriken under rubriken THX på denna hemsida.

Katrineholm den 10 juni 2003.

Torsten Schönfeldt

Källa:

SVT 2 20:00 Vetenskapens värld (21:00)
Vetenskapsprogram. Del 4 av 10 Homeopati - tro eller vetenskap? Skeptikern James Randi är övertygad om att homeopatiska läkemedel är helt verkningslösa. Tv-bolaget BBC har antagit utmaningen. Programledare: Henrik Ekman. Text-tv 299. Även textat 8/2. [7864]