Bakgrund

En amerikansk forskare och biologiprofessor vars namn är Dean Kenyon undervisade vid San Francisco State University. Han hade efter sin doktorsexamen i biofysik vid Stanford forskat vid University of California och vid Oxford University och varit medredaktör i ett teoretiskt arbete med titeln Chemical Predestination. Resultatet beskrevs som den dittills mest trovärdiga teorin för hur en levande cell kunde ha organiserat sig utifrån de kemikalier som ingick i “ursoppan”.

Kenyons följande forskningar resulterade i ett flertal publikationer över problemet med livets ursprung. Det var här som hans svårigheter började. I slutet av 70-talet började Kenyon ifrågasätta sina egna idéer. Experiment, vissa utförda av honom själv, verkade mer och mer tala emot den allmänt accepterade synen inom området. Laboratorieförsök tydde på att enkla kemikalier inte arrangerar sig i komplexa informationsbärande molekyler som DNA - utan “styrning” från en mänsklig intelligens.

Keynton är således en auktoritet på kemisk evolutionsteori och i hans intro­duktionskurs ingick tre föreläsningar i biologiskt ursprung. Eftersom kemiska processer styrda av slumpen inte verkade kunna åstadkomma ens de kodade informationssekvenser som återfinns i de allra enklaste celler, menade Kenyon att en styrande intelligens kanske spelat en roll vid livets uppkomst. I sina föreläsningar diskuterade han därför också filosofiska och politiska strider som förekommit i sammanhanget och sin egen syn på det hela, enligt vilken levande system uppvisar tecken på en intelligent design.

Prefekten ville censurera

När John Hafernik, prefekt för Biologiinstitutionen, fick kännedom om detta anklagade han Kenyon för att undervisa i vad han karakteriserade som biblisk kreationism och beordrade honom att sluta med detta.

Kenyon bad då om ett förtydligande från James Kelley, som var fakultetsordförande, och frågade exakt vad han inte fick diskutera.

Fick han, eller fick han inte, nämna för studenterna att forskarna tvistar om huruvida den kemiska evolutionen verkligen kunnat äga rum i jordens forntid?” Och fick han, eller fick han inte, nämna “de viktiga filosofiska frågor som kommer till sin spets vid diskussioner om ursprung”?

Avstängd

Kelley vidhöll att Kenyon skulle undervisa enligt den dominerande vetenskapliga teorin.

“Jag undervisar i den dominerande vetenskapliga teorins anda, svarade Keynton, men jag disku­terar också problem med denna teori, och att vissa biologer tycker sig se bevis på ett intelligent ursprung. Tala om för mig vad som är fel med detta.”

Han fick inget svar, utan avstängdes från att undervisa i inledande biologi och blev förvisad till laboratoriearbete.

Frågan gäller således var gränsen för akademisk frihet går, och om amerikanska studerande måste skyddas från vissa åsikter som att “Gud skapade himmel och jord”, och varför kristna professorer måste avstå från att diskutera bevis som verkar ge trovärdighet åt deras filosofiska åsikter, medan judiska och kristna studenter sedan länge utsatts för antireligiös polemik från dem som tycker sig finna stöd för ateism inom sitt forskningsområde.

Biologiböcker upprepar rutinmässigt darwinismens argument mot ett intelligent ursprung. Om nu argument mot en intelligent konstruktör uppfattas som filosofiskt neutrala och strikt vetenskapliga, varför uppfattas då Kenyons argument för en intelligent konstruktör automatiskt ovetenskapliga och religiöst färgade? Han har uppenbarligen resonerat på samma sätt när det gäller att hitta den bästa förklaringen till insamlade fakta hela tiden. Det är hans slutsatser, inte hans metoder, har ändrats hävdar hans förespråkare.

Efter att San Francisco State University’s Academic Freedom Committee konstaterat att beslutet om avstängning för professor Kenyon var felaktigt och innebar ett brott mot den akademiska friheten, samt efter att The American Association of University Professors ingripit, har Kenyon, tillåtits att åter undervisa, men frågan har nu gått till rättslig prövning.

Slumpen vår nya Gud

Att namnge vår skapares insats i Universums skapelse med Intelligent Design är typiskt för vår tidsålder, där vi hela tiden måste hitta på nya namn på det mesta. När det gäller yrkeslivet är avsikten ofta att skapa en bättre atmosfär runt lågstatusyrken. Städare ersattes med lokalvårdare, sophämtare med renhållningsarbetare osv. På våra sjukhus har de flesta avdelningar fått nya namn, ofta så främmande och fina att den vanliga människan knappt vet vart man ska ta vägen. Ett namnbyte förändrar naturligtvis ingenting i praktiken. Smuts är fortfarande smuts. Det är fortfarande lika chockartat att få diagnosen cancer, och sviterna av hjärtinfarkt eller hjärnblödning har inte blivit inte annorlunda av namnbytet, men möjligtvis av förbättrade insatsmetoder.

Nu vågar man tydligen inte längre vågar kalla Skaparen för Gud, utan ersätter detta med ”Intelligent Design”, vilket är ett exempel på nedvärdering av stora mått.  Det är ungefär som att Gud skulle ha formgivit en pryl som någon annan uppfunnit genom att ge den ett annorlunda utseende. Den som är såväl konstruktör, programmerare och har svarat för såväl grafisk som teknisk design av något så komplicerat som universum och alla dess livsformer är något långt större än en intelligent designer. I vilket sammanhang förutom vid lottdragning använder man sig föresten av ointelligenta designers? För att få dessa så slumpmässigt rättvisande som möjligt har vi genom åren sett prov på hur olika designers löst detta på mer eller mindre komplicerat och TV-mässigt sätt.

Det är förvånande att våra vetenskapsmän inom medicinsk forskning, (med några få undantag), har så stort motvilja att erkänna existensen av en skapande kraft. Dessa om några borde kunna inse att förutsättningen för jordiskt liv, och utformningen av de lagar som styr universum, måste härröra från ett väsen vars intelligens står högt över de nivåer som även extremt klyftiga människor är utrustade med.

Forskarna är med all rätt stolta när de efter långt arbete lyckas analysera en tidigare outforskad gen, ett muterat virus eller vad det nu kan vara. Vi vanliga människor förvånas över deras prestation som med våra mått mätt representerar ett arbete som kan utföras enbart av sådana som begåvats med gräddan av mänsklig intelligens. Vid närmare eftertanke inser man dock - att den som någon gång i vår tidigaste utvecklingsfas skapade genen, och redan då i detalj kände dess uppgift och dess på- och samverkan med övriga delar av den mänskliga organismen - måste besitta en långt större intelligens. Så mycket tydligare framgår det när vi inser att virus, som så ofta ger forskarna stort huvudbry genom att de ständigt hittar nya vägar och maskeringar för att lura vårt immunförsvar, sägs sakna intelligens.

Statistiska kunskaper negligeras när evolutionens möjligheter ska värderas

Vetenskapsmän är i normala fall förtjusta i att gömma sig bakom statistiska tal. Varför är de då så ovilliga att använda statistik när det är fråga om att ge bevis för att livet har utvecklats genom slumpens försorg? Är det för att det så tydligt skulle avslöja att den vetenskapliga förklarings­modellen för hur livets och arternas uppkomst vilar på felaktig grund.

Det krävs ingen större medicinsk kunskap för att inse att en utveckling enbart med slumpens hjälp är omöjlig. Utvecklingen av de livgivande systemen kräver i samtliga fall att utveckling av flera olikartade, ibland kanske diametralt olika, funktioner skett samtidigt. Finns inte tillgång till samtliga funktioner i ett kritiskt ögonblick är ofta livet tillspillogivet.

Ett exempel på detta är blodets förmåga att koagulera och bilda blodpropp. Utan denna förmåga skulle vi snart förblöda även vid måttliga skador. Lika viktigt som det är att blodet koagulerar när så behövs, är det att koaguleringen hämmas i samma ögonblick som blödningen är hävd. Utan det enzym som krävs för detta, skulle den skadade dö av en ständigt växande blodpropp som först lamslår det skadade området och sedan successivt orsakar kroppen sådana skador att livet flyr.

Utvecklingen av sårläkningen kan därför inte ha skett successivt, utan alla de komponenter som behövs för processen i dess helhet måste ha funnits klara samtidigt, liksom att förutsättningarna om hur de skulle samverka med varandra då måste vara intrimmad. I annat fall skulle inget av kroppens inbyggda säkerhetsssystem kunna fullgöra sin uppgift. En sådan samtidig utveckling och inprogrammering är inte möjlig med slumpens hjälp.

När det gäller att förutsäga framtidsutsikter, ägnar experterna sig med förtjusning åt sannolik­hetskalkyler trots att det många gånger kan vara omöjligt att förutsäga kommande konsekvenser. Det framgick tydligen när uppgifterna nyligen publicerades om den hypotetiska mortaliteten om fågelinfluensaviruset plötsligt skulle mutera så att den skulle smitta från människa till människa. Av de divergerande siffrorna inser vi att de förväntade dödstal som angivits var minst sagt osäkra.

När det gäller en sannolikhetskalkyl om slumpen kan ha stått bakom universums skapelse och de existerande livsformerna, då duger inte svaren, eftersom de i klartext skulle klargöra att den evolutionslära som utgjort grundval för all undervisning saknar praktisk tillämpning.

Låt oss nu titta på hur några sannolikhetskalkyler med slumpen som skapare utfaller.

Först några ord om orsaken till varför jag förkastar slumpen som drivkraft för evolutionen. Det är inte någon hastigt påkommen omvändelse, utan har sin grund i att jag insåg hur försvinnande liten sannolikheten är för att livet skulle ha kunnat utvecklas med hjälp av slumpmässiga kemi­ska reaktioner. Detta förutsätter inte bara att varje del av skapelseprocessen ska äga rum med hjälp av slumpmässiga reaktioner, utan också att de processer som kräver flera av varandra be­roende reaktioner ska ha skett i exakt rätt ordningsföljd. I annat fall skulle de kemiska proces­serna endera skulle ha avstannat, eller också skulle de ha gett ett alternativt resultat. Utöver detta, som naturligtvis minskar sannolikheten drastiskt, måste hänsyn dessutom också tas till vilka möjligheter det finns för att slumpen att skapa den kunskapsbank som gör att de uppnådda resultaten har kunnat mångfaldigas, och hur överföringen av denna information till DNA-molekyler har kunnat ske utan medverkan av en högt stående intelligens.

I nummer 5 av Sökaren 2005, hittade jag följande exempel på  ett sannolikhetsresultat.

Cambride-professorn Fred Hoyle har försökt roa sig med att räkna ut sannolikheten för att alla aminosyrekedjor som människan är beroende av skulle ha kunnat utvecklats slumpvis. Han kom fram till att den sannollikheten är jämförbar med chansen att med tärning slå fem miljoner sexor i sträck.

   Enligt ett TT-meddelande hade Hoyle i januari 1982 inför forskare i London presenterat sin grundtanke att de kemiska processer som möjliggör liv är alltför komplicerade för att kunna uppstå genom slumpmässig utveckling i enlighet med evolutionisternas teorier. “De biokemiska ämnena måste med sin förbluffande ordning vara ett verk av någon intelligens.”

I samma nummer av Sökaren ges ett annat exempel

Den schweiziske matematikern Charles-Eugéne Guye har beräknat chansen för att en enda molekyl av ett enkelt proteinliknande* ämne skulle kunna bildas med hjälp av slumpens försorg. För att göra siffrorna förståeliga tar V.H,Mottram, som är professor i fysiologi, travet till hjälp för att förklara slumpens chanser som livgörare.

Den som får oddset 100:1 på en kuse, vet att det med största sannolikhet är en säker förlorare. Motsvarande odds för att slumpen skulle ha lyckats bilda ett proteinliknande ämne beräknade Charles-Eugéne Guye till 100¹⁶⁰ :1 dvs. siffran 100 ska multipliceras med sig självt 160 gånger och ställas i förhållande till talet 1.

Tala om säker förlorare! Ändå utropar vetenskapen slumpen som vinnare.

* Till hjälp för den som kanske inte är riktigt klar på vad ett proteinämne innebär sammanfattar jag vad  Osmo Turpeinens  skrev i sin lärobok i Fysiologi..

Äggviteämnena eller proteinerna är utomordentligt viktiga ämnen i den levande naturen. De bildar den tredje stora energigivande gruppen av näringsämnen men är dessutom ound­gängliga såsom byggämnen för organismen. De förekommer i varje levande cell och i de allra flesta av dem utgör de den centrala och allra viktigaste organiska beståndsdelen. 

 Äggviteämnena innehåller kol, väte, syre och kväve, dessutom oftast svavel och i vissa fall även fosfor. De har en oerhört komplicerad kemisk struktur och deras molekyler är stora och uppbyggda av aminosyror. Ett protein kan alltså innehålla ett stort antal molekyler bundna i många olika aminosyror vars kemiska bindningar som måste vara exakta i fråga om bindningsföljd och innehåll. Till proteiner räknas enzymer, vissa hormoner, virus, antikroppar med flera.   

http://www.tbiokem.lth.se/Homepage/Webb-metabolism/Aminosyror/Aminosyror.html
som berättar om nedbrytningen av aminosyror, och

http://www.halso.info/protein.html
som berättar om proteiner

De flesta känner till hur komplicerade organ både hjärta och lungor är, och hur välordnad varje del av blodomloppet är, för att kroppens behov av syre och näringsämnen ska kunna tillgodoses. Samtidigt ska avfallet från näringsomsättningen (koldioxiden) genom blod­systemets försorg föras till lungorna för vidare transport ut från kroppen.

Denna transport sköts av en ofattbar mängd röda blodkroppar. Dess färg beror på att den de innehåller hemoglobin. En hemoglobinmolekyl är uppbyggd av 574 aminosyror som är ordnade i fyra polypetidkedjor. Två av dem innehåller 141 aminosyror och de andra två 146 aminosyror vardera. Nobelpristagaren professor Loyd E Downs har beräknat att det skulle krävas !0 ¹⁴⁶ (Tio multiplicerat med tio 146  gånger i följd) slumpmässiga reaktioner för att en enda hemoglobin­molekyl ska kunna bildas med hjälp av slumpen och det naturliga urvalet.

Redan detta kräver osannolika prestationer av slumpen. Vad ska då inte sägas om dess möjligheter att fixa till alla de blodkroppar som cirkulerar i blodet, blodkärlen, hjärtat och lungorna. Dessutom måste hemoglobinmolekylen reproduceras i tillräcklig mängd för att kunna bytas ut kontinuerligt.  

 Processerna för hur syret ska kunna överföras och bindas i blodkropparna samt transporteras och fördelas till cellerna måste lösas liksom hur det ska kunna överföras från blodkroppen till cellerna. Dessutom återstår det att finna lösningen på hur koldioxiden ska överföras till blodkroppen och omvandlas till kolsyra innan återtransporten till lungorna kan påbörjas.

Slumpens möjligheter är övervärderade

Nog tycker jag att tilltron till slumpens möjligheter att skapa våra livsformer milt sagt har övervärderats av vår vetenskapselit i deras strävan att slippa erkänna Guds hand intelligens som nödvändiga inslag i skapelseproceduren. Det innebär inte att det naturliga urvalet existerar. Den som skapat universum, stiftat dess lagar och gett upphov till det liv som finns  har nog även förmåga att kunna programmera hur det naturliga urvalet ska ske i anslutning till universums förändringar.

Enligt mitt synsätt är enda förutsättningen att varje särart i vår natur ursprungligen är en unik skapelseprodukt. Eftersom det inte bara är fråga om att designa en färdig produkt anser jag det nya modeordet Intelligent Designer för Gud är felaktigt.  Ge den äran, som äran tillhör. Om det sedan är Gud, Jehova, Den Helige Ande, (för det är väl ett andeväsen), Skaparen eller något annat mytiskt gudanamn är egentligen egalt, men den namnflora som redan finns är tillräcklig så kom inte med något nytt påhittat surrogat.

Ingen vetenskapsman har redovisat hur den första slumpvisa skapelsereaktionen lagrades som utvecklingsbar kunskap, inte heller i vilken ordning de slumpmässiga skapelserna har skett. När någon genom nätverksplanering visar utvecklingen från Big Bang fram till ett fungerande mänskligt blodsystem, då ska även jag ansluta mig till slumpens beundrare, inte förr. Till dess är mitt svar Nej på frågan Kan slumpen vara vår skapare? Då föredrar jag faktiskt en skapelseberättelse som jag inte heller begriper ett jota av, men som ändå verkar mer sannolik i all sin obegriplighet.

Är det inte bättre att erkänna vår bristande förmåga att förstå det ogripbara än att hålla fast vid en teori som varje människa innerst inne begriper saknar realism?

Katrineholm den 16 oktober 2005.

Torsten Schönfeldt

Källor: Sökaren nr 5, 20005

Har slump eller intelligens skapat världen? Av Kjell Ulander

Sida med rubriken Tro på ett levande intelligent universum

Min bok Finn Dina vägar till bättre hälsa