Intuitionens dilemma

Vågar jag lita på att den inre rösten har rätt? 

Intuition är upplysning som hämtas från individens inre, oavsett om den handlar om praktiska eller andliga ting. Att lyssna inåt har numera blivit något av en trend­rekommendation, och snart sagt varje tidning har haft någon artikel om hur man genom meditation ska nå kontakt med sitt innersta jag. Läsaren rekommenderas att lyssna inåt inte bara för att uppnå en djupare insikt om livets mål och mening, utan också som ett verktyg i de vardagliga besluten, oavsett om det gäller kärleks-bekymmer, husaffärer eller helt triviala vardagsproblem. Frågan är om de som anser sig ha fått svar från sin inre röst verkligen kan lita okritiskt på dess svar.

Allt efter att arbetet med att nå Överjaget pågår ökar möjligheterna att få vägledning genom intuitiv tankeförmedling. Paul Brunton ger följande anvisning.

Man måste fostra sig själv till att känna igen de första svaga tecknen på den intuitiva sinnesstämning och träna sig att släppa allt annat när man när man blir medveten om den. Intuitionen pekar ut riktningen och målet, men det är vårt förnuft som säger oss om hur vi ska gå till väga.

Det vanligaste misstaget är att försöka framkalla och skapa intuitionen. Det går inte. Intui­tionen kommer till en. Vänta dig därför inte att den ska infinna sig medan du koncentrerar dig på ett problem. Om den överhuvudtaget kommer så sker det efter det att du släppt problemet. Även då kommer den som en nåd. Det kan också hända att man inte får någon intuition. Intuitionens subtilitet och djup tilltar i takt med vår uppfattningsförmåga och vår beredskap att ta emot och hörsamma den. Den spontana känsla som infinner sig vid den första kontakten med ett ting, en person eller händelse år ofta en tillförlitlig intuition. Men man måste fånga upp den snabbt, annars förflyktigas den.

Man måste alltså vara på sin vakt mot de själviska impulser som kan blanda sig i intuitionen och den djupa eftertanken. Det finns också yttre påverkan av annat slag som man måste beakta. För att nå kontakt med den universella kunskapsbanken måste chakrat vara öppet för intryck därifrån. Detta betyder också att det är öppet för intryck av annat slag. Den som inte står under det godas beskydd är därför öppen för univer­sums alla energiformer. Det betyder inte att varje upptagen energiform förmedlar ett meddelande, det kan lika gärna vara fråga om energifrekvenser som är av negativ karaktär för den fysiska hälsan. Att uppfatta meddelanden från inre röster är som vi vet något som drab­bar många psykiskt sjuka, åtminstone enligt deras egen utsago. Ingen torde väl tro att den röst som Anna Linds mördare säger sig ha stått under inflytande av tillhörde De Godas sida. Det är därför av största vikt att den som lyssnar inåt, kritiskt granskar och utvärderar alla budskap. Meddelanden av alla slag som inte står i samklang med den egna uppfattningen i fråga om etik och moral bör därför negligeras oavsett hur många gånger de upprepas.

I en intervju med Dalai Lama som Anna Bornstein redovisar i boken Intuition blir hans svar i sammandrag att när det gäller sådan vägledning som man får genom att fråga inåt behöver man analysera sitt sinne.

Det är ett svårtacklat område. Det finns många olika sorters ingivelser, och en del härrör helt enkelt från vissa begär, känslor, tankar eller erfarenheter som vi har haft tidigare, men kanske för så länge sedan att vi glömt bort att vi har haft dem. Något kan ha hänt oss tidigt i livet som långt senare ger upphov till den här plötsliga känslan eller ingivelsen. Det kan också vara aktiverade tendenser från tidigare liv eller påverkan av andra utifrån kommande inflytanden, till exempel andeväsen eller andra immateriella krafter.

Den som har följt TV serierna Andarnas makt och Det Okända har på ett påtagligt sätt fått insyn i att det finns många energier i vår närhet vars existens vi normalt inte kan uppfatta om vi inte har mediala gåvor. Även då är möjligheterna att kunna uppfatta och få kontakt med dem individuella, eftersom varje medium i likhet med en radio bara kan redovisa hörbara kontakter på de våglängder dess mottagare kan uppfånga och återge.

Människokroppen liknas ibland vid en stor orkester där cellerna inom varje organ och livgivande system bildar de olika instrumenten i den orkester som när vi är fullt friska spelar upp hälsans symfoni. När någon av kroppens celler blir sjuk förändras dess vibration, eller om vi så vill tonläge, så att den klingar falskt. Om kroppen påverkas av energier som inte står i samklang med vår kropps naturliga frekvenser eller av kroppsegna frekvenser som är stakare än kroppens egna eller av annan polarisering så rubbas kroppsbalansen och en funktionsnedsättning av något slag blir följden. Det kan yttra sig som en smärtförnimmelse, bristande koncentrationsförmåga men också initiera sjukdomar. I bästa fall märker vi inget alls.

    1394 ----
    -----

Ett levande väsen, som blivit till och åter skall dö, kan omöjligt uppleva eller öve­rblicka — “evigheten”. Det kan rent praktiskt, fysiskt, endast överblicka den lilla sekund av evigheten som dess fysiska jordeliv representerar, om detta så varar i hundratals eller tusentals år. Detta jordeliv skulle alltså omöjligt kunna ändra på något i den dåraktighet som denna världsbilds helhet representerar eller uppvisar i förhållande till den hårfina och nästan över allt förstånd framträdande logik som alla dess mikroskopiska detaljers enskildheter är uppbyggda efter och som är tillgängliga för de levande väsendenas iakttagelseförmåga inom deras lika mikroskopiska livsform eller jordeliv. Är det inte märkligt, att de mikroskopiska detaljerna i helheten av detta skaparverk är hundraprocentigt logiska, medan helheten eller det färdiga skaparverket är hundraprocentigt meningslöst?

1395.   Är det inte en tröst och skapar det inte ett litet hopp om ett annat facit för det färdiga resultatet, att det som syns av detta skaparverk vid absolut praktisk fysisk förnimmelse visar sig vara hundraprocentigt nyttigt, medan det som visar sig som alldeles onyttigt eller dåraktigt, alltså helheten, endast är en abstrakt, teoretisk syn, vilket återigen i verkligheten vill säga: bara en ren - fantasi? De levande väsendenas rent praktiska eller absoluta syn visar alltså världsalltet som absolut nyttigt, som absolut logiskt, medan deras abstrakta syn eller fantasiförmåga visar världsalltet som absolut dåraktigt. Är det inte här lätt att se, att det är något som är galet, att det är företeelser här i denna jordmänniskans uppfattning som himmelsskriande motsäger varandra. Det är något i väsendets mentalitet som visar, att världsalltets mikroskopiska detaljer är hundraprocentigt logiska, vilket vill säga att de kulminerar i fullkomligt framträdande, medan det är något annat hos samma väsen, som visar att världsalltets helhet är hundraprocentigt ologisk, vilket vill säga: kulminerar dåraktigt eller abnormt framträdande. Men hur kan ett sådant väsen vara identiskt med “fred”, när dess livs- eller världsuppfattning och därmed dess sinne är en splittring, en kamp mellan två konträra erfarenheter? Är det inte troligt, att man här står inför “krigets” eller “kärlekslöshetens “innersta källa eller ursprung?

1396.   Ett levande väsen som ser “sanningen” men tror på “osanningen” är i allra högsta grad ett ofärdigt väsen. Detta blir så mycket mera ett faktum, eftersom dess fysiska syn, förnimmelse eller iakttagelse i sin fullkomlighet är synen av ett lokalt fält i helheten och detta fält faktiskt är något av helheten “sedd i mikroskop”. De levande väsendenas fysiska syn kan ju omöjligt vara något annat än helhetens mikrodetaljer i “närbilder”. Och där finner den tillräckligt utvecklade forskaren inte nå got fel, inte något att kritisera i själva världsplanens logik. Men allt eftersom tingen börjar växa upp över hans eget livs ramar, d.v.s. upp över de företeelser i hans eget liv och öde som sträcker sig ut över hans jordelivs tidsbegränsning och alltså har sina rötter i företeelser utanför hans nuvarande fysiska jordelivs horisont, blir tingen mer och mer mysteriösa för att helt hamna i den ovannämnda himmelsskriande motsatsen till den logik som finns hos tingen där dessa är tillräckligt små för att han rent fysiskt skall kunna överblicka dem. Och väsendet måste då med en sådan världsbild bli en “syndens Adam”. Hur skall en världsbild som är kulminationen av dåraktighet eller abnormitet, en skriande motsats till de ledande naturfenomen, som genom tiderna har omdanat jordklotet från eldtillståndet till den beboeliga värld som det i dag är, kunna göra något som helst levande väsens mentalitet till “Guds avbild”? Hur kan ett väsen som har förmåga att se, att de levande väsendenas kroppar och dessa kroppars omgivningar blir vackrare och vackrare, och vidare ser att världsalltet är en enda stor “utvecklingsstege” med många steg, bli lyckligt, när det tror eller menar sig se att dessa steg aldrig någonsin skall bli tillgängliga för passage av något levande väsen, eftersom väsendet “dör” på samma steg som det “föddes” på. Intet väsen kan då gå från det ena steget till det andra. Väsendet uppfattar då, att det färdiga resultatet, den förskönade, förädlade vackra världen med alla sina utvecklade fysiska, tekniska och kemiska tillgångar såväl som det högre andliga eller intellektuella tillståndet endast är till för de nu levande. De miljoner väsen, de tusentals generationer, som levde innan dessa tillgångar och förmåner blev till, har alltså inte upplevt dessa och kommer aldrig att få uppleva dem, då de ju för länge sedan är upplösta i det stora “intet”.

1397.   Men även de väsen som lever i dag kan ju bara se denna utvecklingsprocess, denna förädling av de levande väsendena och deras omgivningar, genom gravfynd, genom kvarblivna skelett, döda ben och rester av förruttnelse. De ser helheten bara genom likfynd, genom dess aska och hyvelspån. Men tror man då, att världsbilden, de miljonåriga epokernas resultat, enbart skapats för att skådas genom en avfallshög? Tror man det är meningen, att världsbilden endast skall kunna upplevas genom sina exkrementer, sin avföring, sin transpiration och utdunstning? 1 sanning en något oestetisk världsbild. Tänk, om samma lag gällde för de rent jordmänskliga skapelserna eller produkterna. Här ser man dock inte en stad genom dess kloaker och avstjälpningsplatser. Och vi skulle inte heller vara särskilt lyckliga av att bara känna till varandras existens genom våra smutsiga och avlagda kläder, våra kroppars exkrementer och utdunstningar. Men varför då tro, att man skall vara avhängig av eller hänvisad till så drastiska och oestetiska förhållanden i vår upplevelse av livets största och fullkomligaste skaparverk? Ligger det inte i alla normala människors natur att visa upp sin vackraste och bästa sida mot omgivningen. Är inte våra huvuddörrar, förstugor och hallar, festsalar och salonger avsedda som prydlig fasad och för ett angenämt välkomnande och mottagande av våra gäster, under det att våra bakgårdar är avsedda som plats för soptunnor och andra mindre klädsamma företeelser? Det är dock inte denna bakgårdsfasad som vi önskar skylta med, liksom vi heller inte går med avigsidan av kläderna utåt. Varför skulle då denna lag, som i sig själv är en så genomgripande och dominerande normalitet i de levande väsendenas dagliga liv, var totalt satt ur spel när det gäller världens största produktion och alstring, livets största konstverk eller den allra högsta manifestationen av liv? Varför skulle detta liv vara något som man bara skulle kunna se eller komma till insikt om genom dessa kloaker? Är det månne inte på tiden, att jordmänskligheten reviderar sin världsuppfattning och får sin syn på världsbilden i överensstämmelse med den logik som denna världsbilds alla lokala mikrodetaljer uppvisar i de “närbilder” som är tillgängliga för den normalt intellektuellt utvecklade jordmänniskan som en rent praktisk, fysisk syn?

    1398.   Men varav kommer det sig då, att jordmänniskan har denna märkvärdiga inställning till helheten och lokaliteten i världsbilden? Vad är det som är fel? Ja, är det inte kort sagt detta, att jordmänniskan medvetet eller omedvetet ignorerar “livet” bakom världsbilden? Hon är j synnerligen hög grad upptagen, ja rent av bländad, av världsalltets övre yta, men själva “livet” bakom denna yta eller världsalltets materiemassor ser hon inte. Därför blir hennes resonemang med nödvändighet just så skriande ologiskt som fallet är. Hon ser att de av helhetens detaljer som hon själv tillräckligt kan överblicka är logiska. Men när dessa detaljer var för sig är logiska, så är de ju nyttiga. Och när de är nyttiga, så måste de vara kärleksfulla, vilket återigen är detsamma som att de är mentalt lysande. Men trots att individen sålunda ser att alla dessa detaljer är mentalt lysande, så kan han likväl inte förstå, att också helheten måste vara lysande. En kropp som enbart består av lysande detaljer, alltså på sätt och vis av små solar, måste 0villkorligen också själv vara en lysande kropp. En anhopning av solar kan inte vara mörk. En företeelse som enbart består av vita ting kan aldrig framträda svart. Det är här jordmänniskan 1 dag gör sitt största mentala fel. Hon ser, som nämnt, att de lokala detaljerna i helheten, så långt hon själv kan överblicka dem, är lysande, men icke desto mindre kommer hon till den slutsatsen att helheten är en stor och död eller livlös massa. Ja, den är visserligen formad som en “utvecklingsstege”, på vars steg det finns levande väsen, men då dessa väsen inte kan överleva det steg de står på, framstår denna “utvecklingsstege” som en “trappformation” med en rad trappsteg som inget väsen kan gå uppför, då ju ingen kan överleva det steg som det befinner sig på. När människorna ser världsalltet som en mental trappformation, måste det vara någon brist i deras synförmåga, om de inte också kan se denna formation utnyttjad av något levande väsen. När de levande väsendena varför sig inte kan överleva det steg som de i dag står på, finns det ju ingen som helst anledning att forma helheten som en “trappformation” eller “stege”. Vad gör en “stege” för nytta, när inget väsen överhuvud taget kan begagna dess steg? Till vad nytta är ett instrument eller redskap, om det inte finns någon som kan använda det? Är det inte månne här som jordmänniskans uppfattning haltar? Hon har inte uppfattat det “något” som skall använda “stegen” eller “trappformationens” steg. Det “liv” som skall passera upp över stegen känner jordmänniskan inte till. “Döden” blir därför det dominerande i alla hennes resonemang.

    1399.   Jordmänniskan kan med anspänning av alla sina fysiska sinnen och sin utvecklade intelligens, genom skelettfynd, kol- och jordlager, stenarter etc se, att jordklotet har en mycket lång utveckling bakom sig och att efter hand som allt fler utvecklingssteg uppenbarat sig, varje sådant steg varit vackrare, ädlare och tillhört en mer intellektuell nivå än föregående. Denna syn är alltså helt tillräcklig för att människan skall kunna se, att jorden och allt vad på den är, har blivit till stegvis och att alla levande väsen befinner sig på dessa steg. Då hon inte med samma fysiska sinnen kan se annat än den yttre fysiska ytan, kan hon bara se, att den materiekombination som hon kallar “ett levande väsen” blivit “skapad”, blivit till, och likaså skall gå under, upplösas. Då hon inte med sina fysiska sinnen kan se den andliga materia eller energiform som i verkligheten finns under den fysiska ytan eller bakom den så kallade  ”fysiska kroppen”, tror hon att denna kropp är identisk med väsendets helhet eller högsta själv. Hon får därvid den uppfattningen, att det levande väsendet är ett “skapat ting” som därför endast kan existera under “de skapade tingens” lagar. Därigenom har begreppet “döden” kommit in 1 världen. Väsendet ser ju inte i sitt vakna, fysiska dagsmedvetande det andliga livet, vilket vill säga reaktionen av sitt medvetande, sina tankar och sitt själsliv, längre än inom det tidsrum, där den fysiska kroppen kan ge uttryck däråt. När det händer den fysiska kroppen något som gör att den inte längre lyst rar till medvetandets krav, t.ex. genom lemlästning eller försvagning på annat sätt, kan väsendet inte mera manifestera sig på det fysiska planet, och den fysiska kroppen ligger då orörlig och stilla för att strax gå mot upplösning eller förruttnelse. Vi kallar en sådan kropp för ett “lik”. Och det väsen, som förut bestod av denna fysiska kropp och det medvetande som uppenbarade sig därigenom, uppfattas nu som någonting som inte längre finns. Och här är vi alltså vid livets största illusion, ja vi står just inför det som sedan blivit uppfattat som “straffet för syndafallet”. I “Edens lustgård” hördes ju en röst: ‘Men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö”.

    1400.   Att väsendet skulle “dö” betydde alltså att det skulle komma bort från själva verkligheten, själva sanningen. “Osanningen”, “döden”, livets kontrast skulle alltså komma att kulminera 1 dess medvetande. Det skulle bli så upptaget av de “döda” eller overkliga tingen, att det skulle mista förmågan att se de sanna, de verkligt levande tingen eller själva livets eviga struktur. Och det går väl inte att förneka att denna gudomliga förutsägelse och bestämmelse till fullo gått i uppfyllelse. Den jordiska människans medvetande, själsliv eller hennes andes struktur, har i allra högsta grad blivit “mystik”, blivit till själva kulminationen av övertro. Hon har i dag ätit så länge av “kunskapens träd” (intresset för materien, intresset för skapandet av behagligheter åt sig själv, befordrandet av egoismen eller “Kainsprincipen”, tillskansningen av nästans förmåner och tillgångar) att hon alls inte har kunnat äta av “livets träd” (dyrkandet och förnimmandet av livet bakom de fysiska materiella, bakom nästans och medväsendenas eller alla de andra levande väsendenas organismer). Medan hon sålunda i högsta grad, ja ända till kulmination, har utvecklat förmågan att förnimma och forma materien och göra sig denna underdånig, så har däremot de sinnen, varmed hon skall se själva livet eller anden, degenererat eller skrumpnat samman till ett så latent tillstånd, att hon inte längre realistiskt kan göra nästans eller sin egen andes eller sitt medvetandes eviga struktur begriplig för sig. Ja, 1 värsta fall har hon kommit därhän, att hon fullständigt förnekar denna andes eviga struktur. Och det är sålunda en tillbedjare av “döden” i stället för “livet” som vi 1 dag finner i den materialistiskt kulminerande jordiska människan.

    1401. “Döden” är alltså dominerande i den materialistiskt inställda jordmänniskans föreställningsvärld. Hon förnekar den tankegångs eller det själslivs existens som sätter henne i stånd att bolla med materien och uppleva sin nästas och sin egen fysiska kropps synliga materiekombination. Hon förnekar sålunda det själslivs existens som sätter henne i stånd att manifestera denna förnekelse. Hon förstår alltså inte, att ju mera hon förnekar “livets” existens, ju mera energi hon utlöser för att forma de tankar, ord och texter som skall bevisa att de levande väsendena endast är “skapade ting”, endast är fysiska kroppar, endast är materiekombinationer, desto mera uppenbarar hon att livet just existerar och bevisar därmed orubbligt dess existens. En klump materia, som kan påstå att livet inte existerar, kan ju omöjligt bli ett bevis för att det inte existerar. När en materieklump kan resonera och bilda en tankekedja och låta denna utlösas i ord och handling, då kan dessa ord och denna handling eller denna manifestation omöjligt vara bevis för att dess upphov inte existerar.

    1402.   Det finns alltså något mera än bara de yttre fysiska företeelserna, nämligen det “något” som upplever, tänker och handlar. När detta “något” avskiljer sig från ett väsens fysiska kropp, blir denna kropp kvar som ett lik, vilket strax går sin upplösning till mötes. Men liksom vi har sett, att detta “något” kan gå ut ur en organism och lämna denna kvar som ett lik, så blir vi ju också vittne till att detta “något” kan gå in i en organism. Vi ser hur detta “något” mer och mer tränger sig in i ett foster och låter detta utvecklas och växa, först fram till den fysiska födelsen, då det lämnar moderlivet, och sedan hur det mer och mer inkapslar sig i den fysiska organismen, utvecklar denna genom barnstadiet, genom ungdomsstadiet, mandomsstadiet, för att så åter börja lämna kroppen med ålderdomsstadiet, som ju i verkligheten bara är en långsam fysisk dödsprocess eller “likdaning”. Vi kan inte direkt se detta “något”, som således tar kroppen i besittning och omformar den från det ena tillståndet till det andra, men vi kan ju inte komma ifrån att det icke desto mindre faktiskt existerar, eftersom det är detta som ger liv åt kroppen eller organismen. Och när denna inte är ett “lik”, så är det ju för att den är en boning för “liv”. Ett snabbare in- och utgående av “liv” i en organism känner vi till såsom “sömn”. När en människa faller i sömn, betyder detta i verkligheten bara att “livet” halvvägs går ut ur organismen, liksom uppvaknandet efter sömnen bara betyder att “livet” åter träder in i organismen. Vi kommer alltså inte ifrån, att materien eller ämnena inte kan vara själva livets allra högsta facit. De kan framträda i grova och fina arter, de kan framträda i form av strålar och vågor, de kan visa sig som tankar, resonemang och skapade ting, men de kan inte täcka eller utgöra “det” som tänker, “det” som resonerar, “det” som skapar. Detta “det” eller “livets” allra sista och högsta facit finns alltid kvar bakom varje form av materia, materiekombinationer eller energiutvecklingar.

    1403.   Att det är “något” som tänker, skapar eller resonerar, detta kan man ju inte förneka utan att samtidigt också förneka sin egen tankeförmågas och livsupplevelses existens. Det är dock ett faktum att vi finns till och att detta “vi” är “något” som bollar med kropparna och genom dessa förnimmer smärta och vällust, disharmoni och harmoni, olycka och lycka, sorg och glädje, otillfredsställelse och tillfredsställelse, ofullkomlighet och fullkomlighet. Om man förnekar detta, vad skall man då säga om alla de miljoner böcker som all världens bibliotek är fyllda med? Är inte varenda en av dessa böcker ett “någots” berättelse om upplevelser, förnimmelser och föreställningar som vederfarits detta “något” genom reaktionen mellan det självt och omgivningen? All världens bibliotek jämte mycket annat gör det till ett orubbligt faktum att “upplevelserna” existerar. Utan dessa inga böcker, inga berättelser, inga meddelanden, inget hörande av ljud, inget seende av färger och inget förnimmande av vällust eller leda. Men när det alltså är ett orubbligt faktum att förnimmelserna eller upplevelserna existerar, blir det ju till ett lika orubbligt faktum att det finns något som upplever. 

    1404.   Att det som upplever inte kan vara identiskt med kropparna, de fysiska organismerna, blir ju till faktum därigenom att dessa i sig själva också är “upplevelse”. Men när de är “upplevelse”, blir ju “det” som upplever kropparna eller organismerna ständigt något osynligt bakom dem, ty en “upplevelse” kan ju inte i sig själv “uppleva”. En “upplevelse” kan omöjligt uppleva en annan “upplevelse”. En “upplevelses” djupaste analys kan omöjligt vara något annat än ett “någots ”förnimmelse av livet. Eleven i en modern skola eller studenten på universitetet får väl inte inpräntat i sig, att en “upplevelse” är en annan “upplevelses” “upplevelse” av en “upplevelse”? Ja, det låter kanske egendomligt, men något som helst annat svar finns absolut inte för den moderna vetenskapen, så länge den totalt förnekar existensen av ett “något” som inte är eller kan vara en direkt ” fysisk upplevelse”. Det är likgiltigt, hur denna auktoriserade vetenskap utformar detta svar, det kan endast bli en eller annan variation av ovannämnda svar eller vrångföreställning om “livets” högsta facit.

    1405.   Den materialistiskt inställda vetenskapen har alltså inte något annat svar på livsgåtan än att hela det levande väsendets framträdande blott är en samling materier eller ämnen, vilka är kombinerade just på ett sådant sätt att deras samlade reaktioner med nödvändighet måste bli det som vi kallar “livet” och den nämnda materiekombinationen bli ett “levande väsen”. “Det levande väsendet” är enligt denna analys sålunda bara en speciell “materiekombination”, men då denna kombination måste förutsättas finnas, innan det kan vara tal om något “liv” eller “levande väsen” - vem skall då få till stånd denna kombination? Vem skall få ämnena att indela sig i vissa kvanta och förena sig med varandra exakt efter det “recept” som betingar att det blir ett “levande väsen”? Ja, när det inte existerar något “liv” och därmed inget medvetande, ingen vilja, ingen tanke, och som följd därav inte heller någon plan, då måste alltså ett “levande väsens “framträdande eller tillblivelse uteslutande bero på en -           “tillfällighet”.

    1406.   Att ett visst strålande geni har kommit till världen och blivit en faktor av enastående betydelse för mänsklighetens kultur och utveckling beror då uteslutande på en “tillfällighet”. Händelsen är bara som en vindfläkt i skogen eller ett blad som faller till marken under höststormarna eller en regndroppes fall under ett åskväder. Ja, var finns det något i naturen som då inte är “tillfällighet”? Men tänk, så mycken kraft som går till spillo, när “det” som upplever och “det” som är livet blott är en produkt av “tillfällighet”, alltså en reaktion av ämnens meningslösa tumlande om varandra. När man tar i betraktande, vilken mångfald av ämnen och energiformer som naturen eller materiehavet representerar och att det, för att ett levande väsen skall kunna uppstå, fordras en speciell mycket hårfin och exakt konstellation av en serie bestämda ämnen eller materier av dessa miljoner och åter miljoner av materier, så måste det ju vara svårare för ett levande väsen att bli till, än det är för en människa att dra en vinst i ett lotteri, där det går miljontals nitar på varje vinstlott. Vad är den lilla nitprocent som förekommer i ett vanligt lotteri vid sidan av den enorma nitprocent som måste övervinnas i naturen för att ett levande väsen skall kunna uppstå? Viken enastående “tur” naturen måste ha, när den i ett så vanskligt lotteri, där nitprocenten  uppvisar ett så högt tal, dock kan dra vinster (de levande väsendena) miljonvis. Det verkar ju inte vara någon brist på levande väsen.

    1407.   Det anses alltså bero på en ren “tillfällighet” att det finns liv eller upplevelse, ja att det överhuvud existerar “levande väsen”. Tänk om materieoceanens “tillfälliga” skvalpande inte hade råkat åstadkomma detta sammanträffande av energier som utgör “det levande väsendet” eller “livet”? Tror någon att en universitetsvetenskap med sådana konsekvenser kan hålla stånd i fortsättningen? Är det troligt att man i framtiden kan uppnå doktorsgrader eller professurer på en bevisföring om livets identitet eller tillblivelse som en konsekvens av en “tillfällig” skvalpning i världsalltets materieoceans stora vågrörelse eller energiutlösning? Kommer månne inte denna “dyrkan av slumpen” att blekna något 1 samma mån som man förstår, att ett levande väsens organism representerar en värld av andra levande väsen, ja miljoner av individer? Att dessa individer är “mikroindivider” förändrar ingenting i princip. Om man nu tänker sig att ett levande väsen från “mellankosmos”, t.ex. en jordmänniska, har blivit till genom en egendomlig “tillfällig” skvalpning eller just den lyckträff av energi rörelser som kunde bringa de speciella energier 1 beröring med varandra, som fordras för en jordmänniskas tillkomst, och vidare att denna jordmänniska 1 sin tur består av miljoner små levande väsen, som varför sig tillkommit genom “slumpartade” sammanträffanden eller föreningar av de ämnen och materier som fordras för att deras liv skulle bli till verklighet, och så återigen att dessa mikroväsen också är levande varelser med organismer bestående av levande väsen på samma sätt som organismerna i mellankosmos, så betyder detta, att jordmänniskans framträdande är betingat, inte av en “tillfällighet” utan av miljoner och åter miljoner av “tillfälligheter”.

    1408.   Dessa miljoner “tillfälligheter” måste sålunda ha ägt rum, innan jordmänniskans framträdande kunde bli ett faktum. Var och en av dessa miljontals “tillfälligheter” har måst innebära ett exakt sammanträffande av just de energi- och materieformer som kunde åstadkomma en sådan inbördes harmoni eller ett sådant inbördes samarbete till ömsesidig nytta som fordras för skapandet av ett levande väsens organiska funktion. Kanske förstår man lättare, vilken vansklig vinstchans i detta livets stora lotteri det levande väsendet utgör, om vi framställer “tillfällighetens” panorama i en annan bildform. Vi liknar världsalltets miljoner av ämnes- och energivariationer vid en stor påse med lotter, där varje enskilt lottnummer är en av världsalltets energi- eller materieformer. - Vi antar nu att dessa nummer utgör talserien från ett och uppåt i miljonerna. För att nu få några av dessa ämnen att ingå i den förening som fordras för att de tillsammans skall kunna bli ett levande väsen, förutsätts alltså en “tillfällighet”, en “slumpartad” skvalpning i världsalltets energi- eller materiehav. Om vi nu, för att ha en hållpunkt, betecknar de energi- eller materieformer som behövs för att skapa detta levande väsen med talen 27, 317, 352, 1002, 3649, 7777 och flera andra vissa bestämda nummer, så måste den “tillfällighet”, som är förutsättningen för det levande väsendets tillblivelse, bestå i att man genom ett enda grepp i lottpåsen får fatt i just dessa nummer och inga andra, eftersom det levande väsendet då skulle vara en omöjlighet. Om vi alltså har en sådan tur med detta grepp att vi får tag i just dessa nummer, då står vi inför den “slump” som sätter naturen i stånd att frambringa ett levande väsen. Bland miljoner av nummer skall naturen således ha tur att med sin “skvalpning” eller sitt grepp få fatt på dessa nummer. 1 annat fall kommer inget levande väsen fram av greppet; då blir det bara en nit.

    Men när vi nu tänker oss att naturen har haft en sådan tur i sitt grepp att den fått just precis de erforderliga numren, så har den visserligen fått fram ett levande väsen, men detta väsen är ju endast ett mikroväsen. Av sådana behöver den ju miljoner för att kunna åstadkomma ett levande väsen från mellankosmos, t.ex. en jordmänniska. Den måste alltså miljoner gånger göra nya grepp ned 1 påsen och varje gång vara så gynnad av slumpen, att den får just de rätta numren, till dess att den har alla de miljoner väsen som behövs för att det mellankosmiska väsendet skall kunna framträda. Det skall förvisso en verkligt övernaturlig “tur” till, för att en sådan massuppfyllelse av “tillfälligheter” skall kunna komma till stånd som fordras för att det levande väsendet skall bli till. Hur ofta tror man att en jordisk människa måste göra sina grepp ned i påsen för att få turen att träffa på dessa nummer? År det inte troligt att hon kommer att uppleva en hel ocean av nitar? Skulle månne inte den “tillfällighet”, som krävs för att greppen i påsen verkligen skulle ge vinst, vara en enastående sällsynthet?

    För varje jordmänniska eller levande väsen som naturen frambragt har den   alltså måst gripa ned i lottpåsen och få den stora vinsten flera miljoner gånger i obruten följd trots att det bara fanns en vinst på miljontals nitar. I varje grepp har den måst ta hem just de förut nämnda sex numren. Det är i sanning en märklig “tur”. En sådan “tur”, en sådan oavbruten återupprepning av samma “tillfällighet” har ännu aldrig observerats i något levande väsens liv. Vilken jordmänniska kan från en lottpåse, där nitlotternas antal skrivs med sjusiffriga tal, av en slump få upp just de ovannämnda sex numren miljoner gånger i sträck eller i oavbruten följd? Är månne inte “tillfälligheten” här så fundamental, att den inte alls går att skilja från det planmässiga? Och blir inte detta ännu verkligare, när man ser, vilken ymnighet naturen uppenbarar vid tillblivelsen av de levande väsendena i såväl mikrokosmos som mellankosmos? Men när ”tillfälligheten” inte går att skilja från “planmässigheten”, vilket alltså vill säga, att den uppfyller alla de lagar eller betingelser, varigenom en företeelse blir logisk eller ändamålsenlig, då bortfaller ju all grund till att identifiera den som “tillfällighet”. Att då fortsätta att påstå att företeelsen är “tillfällighet”, blir detsamma som att påstå något osant eller overkligt. Att påstå, att de levande väsendenas tillblivelse eller uppkomst endast beror på “tillfällighet” visar sig alltså här vara detsamma som att dyrka en “osanning”.

*

Ovanstående utdrag från Martinus bok är exempel på att optimalt kvalificerat intuitivt vetande är väsensskilt från en enstaka intuitiv idé. En oöverlagd handling behöver inte alls ha någon form av kosmiskt budskap till grund, utan är oftast just bara ett oöverlagt handlande där vi inte inte gett oss tid att fundera över vilka konsekvenser detta kommer att medföra i framtiden.

    På tal om ”tillfälligheter” vill jag berätta följande. Jag påbörjade denna artikel för ett par månader sedan och sedan blev den liggande eftersom så mycket annat kom emellan. Söndagens ruggiga väder inspirerade mig att försöka skriva den färdigt, vilket jag i princip också gjorde, men jag var inte riktigt nöjd, det fattades ändå något.

Eftersom Martinus kunskapsförmedling i sin helhet byggde på intuitivt förmedlad kunskap satte jag mig med låneböckerna för att se om jag kunde hitta något som passade in . Slumpmässigt blev det bok nr 4 som jag fick i min hand. På måfå slog jag upp en sida. Till min förvåning fann jag att det skulle ha kunnat vara ett aktuellt inlägg i debatten om ID eller slumpen. Det framgår inte i min lånebok när Martinus skrev den fjärde delen, men eftersom han dog 1981 är det minst 25 år sedan, kanske mycket mer. Nu frågar jag mig, var det slumpen som gjorde att just detta ämne kom upp? Kanske, kanske inte, vad vet jag. Vad jag däremot vet är att man ska vara uppmärksam så man inte lurar sig själv att tro att idéer som kommer från det egna egot har kosmisk bakgrund.

Katrineholm den 26 oktober 2005

Torsten Schönfeldt

Ändrad sidstandard 060326