Miraklen i Lourdes

Den 11 februari 1858, en gråkall kulen och morgon gick tre flickor till stranden på floden Gave de Pau i Lourdes för att samla drivved. Lourdes är en liten stad i sydfrankrike, vid foten av Pyrenéerna vid gränsen mot Spanien. Det var systrarna Bernadette och Toinette Soubirous och en kamrat till dem som trotsade det ruggiga vädret, och behovet att tjäna några slantar till mat som drev dem till detta. Innan vi följer dem vidare på den utflykt som kom att förändra livet för Bernadette ska vi först bekanta oss lite med hennes barndom och uppväxt.

Systrarnas föräldrar hette François och Louise Soubirous, och familjen levde i fattigdom och under miserabla förhållanden. Bernadette, äldst i syskonskaran, föddes den 7 januari 1844. Familjen bodde då i en kvarn som hennes morfar ägt. När han förolyckades försökte Bernadettes mormor, som hade 7 barn att försörja, att gifta bort sin äldsta dotter för att på så sätt trygga sin egen och barnens situation. Valet föll på François Soubirous som då arbetade i en närbelägen kvarn, men François ville i inte ha den äldsta dottern, vars rykte inte var det allra bästa. Han valde i stället den sjuttonåriga systern Louise, och så blev det.  François övertog skötseln av kvarnen och de gifte sig den 9 januari 1843. Den 7 januari 1844 föddes Bernadette. Makarna var enligt källor lyckliga tillsammans, trots allt det elände som skulle drabba dem.

Den första kom redan den 1 november 1844 när ett ljus som lossnat från sin hållare tände eld på Louises kläder. Hon brände sig så svårt båda brösten att hon tvingades lämna Bernadette till en amma som nyss förlorat sitt eget barn. När hon var hon avvand ville amman inte avstå från Bernadette som därför blev kvar där till april 1846, alltså över två år gammal. Modern hade då hunnit föda och förlora en pojke som dog mindre än två månader gammal.

Makarna Soubirous saknade affärssinne och kvarnen gick snart i konkurs och François blev dagsverkare. Några år senare kunde de låna pengar och ta över en annan kvarn. Resultatet blev detsamma, de gick i konkurs och ställda på bar backe.

De följande åren vet man inte så mycket om men det föds ytterligare tre barn av vilka det första dör. Fadern förlorade synen på ena ögat vid en olyckshändelse och Bernadette började få besvär med astma något hon fick dras med i hela sitt liv. Familjens ekonomiska förhållanden blev allt sämre och till slut blev ett rum i det gamla fängelset deras hemvist. I detta rum som myndigheterna ansåg otjänligt för kortare fängelsestraff skulle nu barn och föräldrar leva och bo. Hungern var en dalig gäst, man saknade kläder för den kalla årstiden och som bränsle i den öppna spisen fick man använda vad man kunde hitta utomhus. En koleraepidemi hade så när tagit Bernadettes liv och missväxt gjorde att matpriserna steg.

För att minska antalet munnar att mätta fick Bernadette 1857 ta tjänst hos sin amma som vallflicka och barnvakt. De hade lantbruk och hade fått de hade flera barn. Därför behövde de en tjänsteflicka som skulle hjälpa till i hushållet och valla får, mot mat, logi och utbildning. Något liv i lyx blev det inte men lite mer mat än hemma. Bernadette trivdes inte för amman var sträng och svår att göra till lags. Utbildningen som utlovats blev det inte mycket med, förutom att församlingsprästen genom samtal försökte hjälpa henne. Bernadette kunde varken läsa eller skriva och förstod inte franska utan talade bara den lokala dialekten Bigorre-patois som var så väsensskild från franskan att det uppfattades som ett helt främmande språk. Luften  i Bartrés gjorde henne gott, men när prästen som varit hennes ende vän flyttade från orten blev otrivseln så stor att hon bad föräldrarna att få komma hem igen vilket hon fick.

Familjen hade nu fått dåligt rykte då fadern blivit anklagad för stöld av två mjölsäckar och hamnat i fängelse en vecka, och det pratades om makarna drack för mycket vin. För att hjälpa familjen arbetade hon som servitris på sin mosters krog och brukar dessutom samla drivved, som hon var på väg att göra morgonen den 11 februari 1858 till vilken vi nu återvänder.

Flickorna skulle vada över en kanal som förenas med floden Gave vid en stor grotta i berget Massabile. Toinette och hennes kamrat vadade raskt genom det kalla vattnet i kanalen, medan Bernadette stannade upp för att ta av sig skor och strumpor. Då fångades hennes intresse av ett ljud som från en vindpust och att buskarna intill grottan rörde sig men växtligheten i övrigt. Hon tänkte fortsätta men hörde ljudet igen och fick nu se guldfärgat moln sväva ur grottan. Strax efteråt kom en ung och vacker dam, klädd i vitt, och inte större än hon själv och hon hälsade Bernadette med en lätt bugning. Damen höll händerna på en bild eller staty av madonnan och över hennes högra arm hängde ett radband. Hon log mycket nådigt mot Bernadette och bjöd henne komma närmare

Bernadette var rädd och trodde sig se i syne. Det var inte den vanliga rädslan som man känner när man vill fly utan mer en känsla av litenhet och vördnad, som om hon för alltid ville se på den vackra damen som hade fotsid klädnad så att bara skorna syntes. De var prydda med var sin gul ros och klänningen var hoprynkad högt uppe vid halsen. Ett vitt dok täckte hennes huvud och föll över axlarna och armarna nästan ända ner till klänningsfållen.

Bernadette föll på knä, tog fram radbandet för att be. Damen tog också tagit sitt radband i handen och lät pärlorna glida mellan fingrarna som i bön. När Bernadette bett sina böner bugade damen för henne med ett leende varefter hon drog sig tillbaka till grottans inre - och plötsligt försvann det gyllene molnet.”

Det var Bernadettes första uppenbarelse. Det var denna händelse som var inledningen till det som skulle förändra livet inte bara för Bernadette utan också för innevånarna i Lourdes och för människor från alla jordens hörn, som man säger fast jorden är rund.

När sökandet efter ved var avslutad och systrarna blivit ensamma berättade Bernadette för Toinette vad hon varit med om, mot löfte om att hon inte skulle skvallra. Trots detta berättade systen för mamman om Bernadettes upplevelse vilket resulterade i en argsint utfrågning. Bernadette berättade då även för modern om sin upplevelse, med resultat att bägge flickorna fick smaka på piskkäppen. Ingen av föräldrarna trodde på berättelsen utan menade att hon sett en synvilla och förbjöd henne att gå till grottan igen och göra familjen till åtlöje.

Några dagar senare drogs Bernadette till grottan igen. Återigen föll hon i trans och fick se ”Damen”, vilket upprepades efter ytterligare fyra dagar. Den tredje gången då bad ”Damen” henne komma till grottan regelbundet de närmaste två veckorna vilket Bernadette löd trots föräldrarnas ovilja.  Från den 18 februari och fram till den 4 mars begav sig Bernadette tidigt varje morgon till grottan. Samma procedur upprepades, Bernadette tände ett ljus, började be rosenkransen, föll i trance, vaknade upp och går raka vägen hem genom folket som iakttagit henne. Allt fler hade blivit nyfikna och följde henne till grottan, men själv var hon helt ointresserad av folket som snart räknas i tusental.

Bernadette hånades av många för sina syner. De menade att om Jungfru Maria skulle ta kontakt med någon människa i Lourdes så skulle det väl vara någon av kyrkans företrädare och inte en fattig och obildad mjölnardotter. Att Gud valt att låta sin son födas av en lika fattig snickares hustru tycktes helt ha fallit ur deras minnen.

Ett tecken på att det inte bara var fråga om inbillning från Bernadettes sida hade stadsborna fått. En dag hade Bernadette i trance börjat gå fram och tillbaka och till synes förvirrad plötsligt krafsat i den leriga jorden inne i grottan. Hon försökte svälja sörjan, spydde och försökte igen. Hon åt några av de vilda örterna där och många gick därifrån förvissade om att Bernadette var tydligt mentalsjuk och behövde hjälp. När man frågade henne varför hon betett sig så underligt svarade hon endast “För syndarna”. Det var ”Damen” som hade sagt till henne “Gå och drick av källan och tvätta Er där” Någon källa fanns inte, men på den plats där Damen pekade fanns en liten gyttjig pöl På kvällen samma dag upptäckte man hur en källa med renaste vatten porlade fram på just denna plats.

Många blev nu helt övertygade om att det var den heliga Jungfrun. som Bernadette talade med. Själv kallade hon henne för “Damen” eller “den vackra damen” och kommenterade både deras spekulationer och hån med att hon aldrig bett någon tro på något annat än vad hon själv berättat att hon sett. Oavsett vad de trodde var det för henne verkligare än något annat, en inställning hon förblev trogen livet ut.

Både civila myndigheter med polisen i spetsen och kyrkans företrädare var uttalat skeptiska och försökte på alla sätt få slut på uppståndelsen kring Bernadette. Hon läkarundersöktes och hon förhördes. Prästerna med kyrkoherde, abbé Peyramale i spetsen, drev med henne när hon framförde budskap från ”den vackra lilla damen”.  Det var inga små krav som Bernadette fick framföra. “Damen” önskade nämligen att man skulle bygga ett kapell vid Massabielle och gå i processioner dit. Peyramale snäste av henne med orden: Hälsa Damen som har sänt dig att kyrkoherden i Lourdes inte brukar umgås med okända! Säg att han först och främst kräver att få veta hennes namn, och dessutom få bevis på att det verkligen är hennes namn. Om den här ”Damen” har rätt till ett kapell kommer hon att förstå vad jag menar; om hon inte förstår det kan du göra klart för henne att hon inte behöver sända fler budskap till mig.

Torsdagen den 25 mars, dagen för Marie Bebådelses fest, gick Bernadette jublande glad till grottan tidigt på morgonen. Hon hade under natten känt på sig att hon skulle få träffa ”Damen” och att något speciellt skulle hända. När hon kom fram fanns en grupp trosvissa redan där, övertygade om att den heliga Jungfrun måste visa sig en den här dagen som firades till hennes ära. Ritualen blev för Bernadettes del den vanliga, men vid slutet av uppenbarelsen kallades hon av ”Damen” fram till den nisch i grottan där hon visade sig i all sin skönhet. Som en följd av denna förtrolighet vågade Bernadette framföra kyrkoherdens hälsning. Först log bara ”Damen” mot henne men sen blev hon allvarlig och svarar på traktens dialekt: Jag är den obefläckade avlelsen

När Bernadette återhämtat sig från trancen gick stegen direkt ner till kyrkoherden hela tiden upprepande orden så hon inte skulle glömma den exakta lydelsen. Nu kunde hon äntligen berätta om ”Damen”´s svar, även om hon inte förstod vad orden egentligen betydde. Gång på gång upprepar hon de märkliga orden, för att inte glömma dem, och när hon så småningom möter kyrkoherden i prästgården möter hon honom med de ord hon skulle framföra.

Abbé Peyramale blir chockad och viftar bort henne för att dölja sin egen rörelse. Han förstod till fullo budskapet. Fyra år tidigare (1854) hade påven högtidligt förklarat som dogm, dvs. som bindande för katolsk tro, att Maria hade fötts utan arvskuldens fläck. Hon, som skulle bli Herrens moder, hade i förväg fått del av den försoning som Kristus skulle utverka för hela mänskligheten. Och nu hade denna flicka ett meddelande där Maria själv bekräftade påvens dekret. Abbén  som vid det här laget kände Bernadette väl visste att hon gav honom ett budskap som hon själv inte förstod innebörden av trots att det förmedlats på traktens dialekt, vilket naturligtvis var en förutsättning eftersom Bernadette vid denna tidpunkt inte förstod vare sig franska eller latin. I en handvändning förändrades hans inställning till flickan totalt.

Budskapet förändrade Bernadettes trovärdighet

En observation som gjordes av traktens läkare dr Dozous kom också att påverka bemötandet av Bernadette.  Den 7 april såg han att Bernadette under sin trance kom att hålla ena handen i lågan från sitt ljus utan att reagera mot smärtan. Vid en undersökning efteråt brände man henne med ljus på samma sätt för att kontrollera hur detta varit möjligt och då skrek hon av smärta och uppvisade normala skador.

Även kyrkan började nu göra undersökningar. I april 1858 ombads professor Filhol, från universitetet i Toulouse, att analysera vattenprover från källan vars kraft hade åstadkommit flera mirakulösa tillfrisknanden. Till allas förvåning visade analysresultatet att dess sammansättning var helt normal för vanligt dricksvatten. Ändå har det varje år rapporterats om hur pilgrimer som druckit och badat i källans vatten undergått mirakulösa tillfrisknanden som inte kunnat förklaras i medicinska termer. I Lourdes finns medicinsk byrå där expertis ständigt finns på plats för att noga utreda varje anmält underverk för att säkerställa vad som är ögonblicklig och bestående bot och vad som faller under andra premisser. Som synliga bevis på att det finns fler ögonblickliga tillfrisknanden än underverk vittnar de högar av kryckor som lyckliga och botade besökare lämnat efter sig vid grottan.

De önskningar som Bernadette framförde började realiseras. Det byggdes ett kapell vid grottan. Sjuka och förtvivlade hade fått ett nytt hopp. Maria hade själv välsignat en plats här på jorden och inbjudit hela mänskligheten att komma i processioner för att göra bot och be. Som ett tecken på detta rinner ständigt det livgivande vatten som hon själv hade manat fram och som emellanåt lett till häpnadsväckande helbrägdagörelser.

Lourdes blev snart ett offer på turismens altare med butiker fyllda av tingel tangel av diverse slag, hotell och restauranger i mängd för att kunna härbärgera pilgrimer från alla jordens hörn, som förväntansfulla besöker orten i en jämn ström  i hopp om att bli botade. Pedro Arrupe vid tillfället ung medicinstuderande (generalföreståndare för jesuitorden 1965-1983), är en av de många som bevittnat en helbrägdagörelse i Lourdes. Han skriver så här i boken “Från mitt livs mitt”, Katolska Bokförlaget 1984:

Min första eukaristiska upplevelse hänger samman med min kallelse att bli jesuit. Under en sakraments-procession i Lourdes blev jag vittne till ett under på platsen framför basilikan där. Eftersom jag studerade medicin hade jag fått särskild tillåtelse att kunna träffa de sjuka som kommit dit för att de ville bli botade.

En dag stod jag tillsammans med mina systrar på platsen framför basilikan. Strax innan processionen med sakramentet satte igång gick en medelålders kvinna, som sköt en rullstol framför sig, förbi framför oss. Den ena av mina systrar sade: “Titta på den stackars pojken i rullstolen!” Det var en ung man, omkring 20 år gammal, som var helt förkrympt av polio. Hans mor bad rosenkransen högt och ibland suckade hon: “Heliga Maria, hjälp oss!”

Det var en gripande syn och jag kom att tänka på den bön som den sjuke i evangeliet vände sig med till Jesus: ”Herre, rena mig från denna spetälska!”

Modern skyndade fram till en plats i den första raden, där biskopen skulle komma förbi med sakramentet i monstransen. Så kom ögonblicket då biskopen välsignade den sjuke ynglingen med hostian. Denne tittade upp mot monstransen med samma förtroende som den lamfödde i evangeliet såg upp mot Jesus. När biskopen gjorde korstecknet med monstransen reste sig den unge mannen upp ur sin rullstol och var botad.

De som stod runt omkring ropade högt av glädje: ”Ett under, ett under!”

Eftersom jag hade ett specialtillstånd och kunde jag närvara vid läkarundersök­ningen efteråt kunde jag konstatera att ”Herren hade verkligen gjort honom frisk”.

För att ett tillfrisknande ska förklaras vara ett mirakel, ett tecken på en särskild gudomlig nåd, ska det ha skett ögonblickligen och vara bestående. Kyrkan som har förbehållit sig rätten till det slutliga ställningstagandet har varit mycket återhållsam. 1985 hade 67 fall ansetts vara av den karaktären att man velat tala om just “mirakel”. Samtidigt konstateras att dess expertis inte uttalat sig i frågan om det medicinskt oförklarliga i alla andra fall där tusentals människor anser sig och förmodligen också har blivit botade. De kan t.ex. ha dött i någon annan sjukdom eller olyckor inom tre år, vilket sattes som minimitid för ett bestående tillfrisknande eller drabbats av återfall. Tillfrisknanden har också i många fall ha skett successivt efter besöket kanske först en tid efter hemkomsten men ändå vara av oförklarlig art.

 Vad hände då med Bernadette?

“Jag lovar dig ingen lycka i denna världen, men i nästa.”

Så löd Jungfru Marias besked till Bernadette under en av hennes uppenbarelser, vilket tyvärr också besannades åtminstone mätt i världsliga termer. Ifrågasättandet och avunden grodde fortfarande i Lourdes och hon var fortfarande mycket sjuklig och led svårt av sin astma. Hon sattes i klosterskola hos Nevers-systrarna i Lourdes och fick där under 6 år fick lära sig läsa och skriva och få den undervisning som erbjöds. Trots att det var en klosterskola mobbades hon av många elever och vissa av systrarna. Andra ville dra nytta av hennes ”kändisskap”. För att skona Bernadette från en situation som hotade bli ohållbar både för henne och kyrkan beslutades att hon skulle gå i kloster.

Den 7 juli togs hon emot i klostret i Nevers och söndagen den 8 juli fick hon inför alla närvarande berätta vad hon hade sett och hört där nere i Lourdes. Sedan skulle det enligt abbedissan moder Thérése Vauzou, för all framtid skulle vara slutpratat om Bernadettes uppenbarelser. Detta beslut fick göra avkall på åtskilliga gånger när kardinaler och biskopar kom till klostret enbart för att få se och träffa Bernadette.

Den 29 juli 1866 upptogs Bernadette i ordensgemenskapen och redan den 25 oktober, efter att för andra gången ha mottagit de sjukas sakrament, avlägger hon sina löften “in articulo mortis”. Man trodde med andra ord att hon skulle dö. Hennes liv i klostret blev ett liv fyllt av sjukdom förutom astman också en besvärlig svulst i det ena knäet. Från 1876, bara 32 år gammal, kunde hon knappast gå, utan fick bäras i en stol. Hon sade om sig själv: “Mitt arbete är att vara sjuk.”  En kort period fungerade hon mer eller mindre som ansvarig för sjukstugan, och hon var omtyckt såväl av personalen som av de sjuka.

Den 28 mars 1879 mottar Bernadette de sjukas sakrament för fjärde gången. Nu är det verkligen “den sista smörjelsen”. Den 16 april dör hon på eftermiddagen. Hon blev endast 35 år gammal! Bernadette var alltså död men ännu skulle det hända oförklarliga saker.

 Kanoniseringens villkor

När Bernadette dog var hon i dåligt fysiskt skick - trycksår på ryggen, ett knä uppsvullet av tuberkulos, hopsjunkna lungor. Därför är det som hände sedan mycket märkligt.

 Hon låg på lit de parade tre dagar efter sin död varefter hon lades i en blykista som placerades i en ekkista, och denna ställdes i ett gravvalv under ett kapell i trädgården. 1909, trettio år efter begravningen öppnades kistan för att utröna i vilket tillstånd hennes kropp befann sig i. En biskoplig kommission började då vidta åtgärder för att få Bernadette helgonförklarad. Katolska kyrkan har alltid hävdat att ett blivande helgons kropp undgår förruttnelsen i motsats till vanliga lik som ju förruttnar. När kistan öppnades upptäckte man att Bernadettes kvarlevor befann sig i utmärkt tillstånd. 

Läkaren rapporterade: Huvudet låg vänt åt vänster. Ansiktet var matt vitt. Huden slöt tätt kring musklerna och musklerna satt fast i benen. Ögonhålorna täcktes av ögonlocken. Ögonbrynen låg slätt efter huden tätt vid benbågarna över ögonen. Högra ögats fransar rörde vid huden. Näsan var utspärrad och skrumpnad. Munnen var något öppen, och det syntes att tänderna satt på plats. Händerna låg i kors över hennes bröst och var fullkomligt bevarade, liksom naglarna. I händerna höll hon fortfarande ett rostigt radband.

Kistan öppnades två gånger till medan hon kom allt närmare kanonisering - 1919 och 1925. Varje gång återfanns kroppen välbevarad, ett gott tecken på helighet. Men efter det att kroppen utsatts för ljus och luft tre gånger och att systrarna i all välmening ”tvättat henne” började den svartna. Man gjorde därför avtryck av Bernadettes ansikte och händer, och tillverkade en mask av vax för ansiktet och vaxhöljen för händerna. Bernadettes kropp bandagerades och kläddes i ny dräkt, och så var hon redo att visas för världen.

Helgonförklarad

Bernadette blev helgonförklarad  slutligen den 8 december.1933 på Marie obefläckade avlelses dag och hennes kropp vilar nu i en kista av guld och glas inne i Nevers-systrarnas kapell, klädd i sin vackra dräkt. Huvudet vilar lätt på en kudde och mellan fingrarna har hon en rosenkrans. Orsak till att det kom att dröja så länge berodde på att abbedissan, misstro. Jag förstår inte varför den heliga jungfrun skulle visa sig för Bernadette. Det finns ju så många andra själar som är mer upphöjda och förfinade! När man började tala om att göra Bernadette till helgon bad moder Vauzou: “Vänta tills jag är död.”  Att hennes tvivel hade sin grund i hennes oförmåga att släppa sitt prestigetänkande framgick av hennes sista ord på sin dödsbädd  Vår fru av Lourdes, beskydda mig under min dödskamp.

Under sitt korta liv hann Bernadette visa sin omgivning prov på total tilltro och accepterande av Guds vilja genom att bära såväl sitt fysiska lidande som förföljarnas misstro och anhängarnas uppmärksamhet med stoiskt lugn. En av Bernadettes bevarade böner belyser klart hennes inställning till allt detta: Å, Min Gud, jag lovar med hjälp av Din nåd att så gott jag kan bevisa min kärlek för Dig genom att ta emot de lidanden som det kan behaga Dig att sända mig - antingen de nu kommer från mina överordnade eller mina kamrater eller till och med från djävulen själv. Å Jesus, gör så att jag älskar dig och korsfäst mig sedan så mycket du vill.  Bernadette var med andra ord ett levande bevis på att fattigdom och misär inte kan ta ifrån en hängiven människa den personliga värdigheten.                  

Någon har sagt  Gud utväljer det som ingenting är   - det är en sanning som har bekräftats, först genom Maria men också genom Bernadette, vars liv också ett exempel på att examina inte är något certifikat på tron. Hon, som vid tiden för uppenbarelserna helt saknade utbildning i den kristna läran, har kommit att betyda mer för kristenheten än många lärda teologer, biskopar och präster. Endast en påve - Pius X - och en biskop - Maximilian Kolbe - har bland alla prästutbildade blivit helgonförklarad sedan Bernadettes tid.

Fortfarande vallfärdar hundratusentals människor varje år till Lourdes vars befolkning numera vuxit till omkring 18 000. Och fortfarande tillfrisknar sjuka pilgrimer oförklarligt vid källan i Lourdes, men emellanåt också efter att ha bett vid Bernadettes kista. I medicinsk vetenskap heter det placebo när patienter blir bättre av verkningslösa "mediciner" således av trons kraft.

Vad beror då helbrägdagörelse - oförklarligt tillfrisknande - på?

Trons kraft - eller på en Högre Makts välvilja?

Förmodligen krävs flera samverkande faktorer

En sann tro, ett ödmjukt och kravlöst hjärta samt tacksamhet i varje stund.

Eller är det kanske slumpens verk?

Den har ju skapat universum och stått för evolutionen hos allt levande, enligt de lärda. Naturligtvis är uppkomsten av en läkande källa med dricksvatten då rena bagatellen. Kanske  var det ”Kära slump – hjälp mig i min nöd” som de botade bad, för då stämmer det ju med vetenskap och beprövad erfarenhet, om Socialstyrelsens experter får säga sitt.

Katrineholm den 21 mars 2008

Torsten Schönfeldt