Rolf Karlsson, den blinde predikanten som botade på Guds befallning

Det är söndag förmiddag i en av Göteborgs kyrkor. Psalmsången har precis tystnat när en ung blind man reser sig och på darrande ben trevar sig framåt i kyrkgången. Många tittar förvånat, de känner väl igen honom. Det är ju han som blivit blind av sin diabetes.

Väl framme vid altaret vänder han sig mot församlingen och säger: Guds Ande har nyss sagt mig: Rolf, i det här mötet finns det en kvinna som lider av en hjärtsjukdom. Du ska gå fram och tala om det och be trons bön för henne.»

En blandning av förlägen och förväntansfull tystnad råder i lokalen till dess en kvinna går fram till honom och med tårarna strömmande nedför kinderna sa: Det är jag som har det så.

Den blinde la sina händer på henne och bad trons bön i enlighet med sitt uppdrag, och Guds kraft som strömmade då genom henne och gjorde henne frisk där hon stod framme vid altaret. Glädjestrålande vittnade hon om hur hon upplevt att Guds kraft berört hennes inre och att hon kände sig uppfylld av lycka.

Hon blev verkligen botad från sin sjukdom och lång tid efteråt vittnade hon om den underbara stund när Guds nåd så fullständigt befriade henne från sitt lidande!  

Detta var första steget på pingstpastorns Rolf Karlssons väg som healer, en väg som blev både lång och trösterik eftersom han gång på gång fick återuppleva hur han i egenskap av Guds verktyg och talesman här på jorden fick ge levande bevis på att både hans kraft och löften fortfarande håller.

När Rolf Karlsson berättade om sitt liv, handlade det ofta om tacksamhet, tro och tillit, även om han också redovisade stunder av tvivel. Stunder av tvivel och förtvivlan som han i sin ungdom kände när synen alltmer försämrades för att slutligen övergå till ett kompakt mörker. Ett mörker utåt, men inte inåt där han många gånger fick uppleva ljuset från den som gett honom den speciella kallelse som blev hans – att bota i Herrens namn. 

Trots att han saknade teologisk utbildning har han samlat fler åhörare under sina bönemöten än de flesta andra förkunnare i Sverige, biskopar, präster eller predikanter. Hans tema var nästan alltid detsamma, tacksamhet, tillit och tro. Tron på Herrens kärlek, makt och vilja att hjälpa dem som med öppet hjärta sökte honom i sin nöd. 

När Rolf var sexton månader fick hans föräldrar beskedet att han hade sockersjuka. Med sin tro som utgångspunkt bad de ständigt och förtvivlat om Guds ingripande, men utan resultat. I Tjugoårsåldern började hans syn försämras genom att blodkärl började brista i ögonen. När det hände första gången trodde han att han fått ett insektsstick i ögat eftersom han upplevde en stickande smärta. När det efter några sekunder för sin inre syn kunde se ett svart moln växa fram och bli större och större förstod han vad som hänt. Hans husläkare bekräftade att det var ett blodkärl som brustit, men tröstade med att det säkert skulle komma att torka upp, och då skulle han se bättre igen. Så blev det också men bara för en kort tid. 

Nya blodkärl brast och efter ett par år hade han förlorat synen på vänster öga och efter ytterligare en tid hade han blivit helt blind. Naturligtvis lämnade inte detta honom oberörd utan orsakade stora problem både fysiskt och psykiskt. Han hamnade i en personlig livskris som antagligen bara den som hamnat i samma situation kan förstå. Varför drabbade detta honom? Fanns det någon mening längre med hans liv? I sin förtvivlan ropade han på den Gud han undervisats om under hela sin uppväxt? Var finns du, frågade han, är det sant som jag fått lära mig från barnaåren att du är trofast, att du är kärleksfull och bryr dig om en människa som söker dig av hela sitt hjärta.» 

Hans hustru Siv och många andra människor gav honom stöd, kanske framför allt John Karlbom, äldstebroder inom Smyrnakyrkan i Göteborg, och hans hustru. De utstrålade alltid en förvissning om att Gud genom sin kraft skulle förändra hans situation och föra honom igenom den prövning som blindheten innebar. 

Under ett besök hos sina svärföräldrar i deras sommarstuga vi sjön Bullaren hände något som kom att förändra hans liv. Egentligen ville Rolf inte åka dit utan gå på ett möte där sångaren Jan Sparring skulle närvara, men Sivs mor var så angelägen att Rolf skulle komma. Anledningen var att hon under en bönestund fått beskedet att något positivt skulle hända Rolf om han kom till dem under detta veckoslut. För att inte såra Siv och hennes mor gav Rolf, som inte kände till detta, till slut med sig, och det blev en trevlig samvaro fastän resan varit tröttsam.   

Innan de skulle gå till sängs yrkade svärmor på att de skulle ha en bönestund och de böjde knä och svärfar började be. Rolf kände sig så trött och okoncentrerad att han inte orkade engagera sig i bönen utan önskade att det snart skulle vara över så han fick gå och lägga sig. Då kom plötsligt ”Guds Ande” över hans svärmor och i nästa stund även över Rolf på ett nästan våldsamt sätt. Han beskrev det som att kraften strömmade genom hela hans kropp ända ut i fingertopparna som sprakade av liv, vilket också Siv som stod jämte honom hörde. För första gången i mitt liv hörde han Gud tala direkt till honom - lika tydligt som om han stått bredvid honom och talat. 

Rolf, när min tid är inne kommer jag och öppnar dina ögon, och du ska storligen prisa mig för att undret händer just när det händer. Du ska en tid få gå i mörker, men jag ska vara med dig. Och nu ska du gå ut och predika evangelium, och jag ska stadfästa mitt ord genom under och tecken. När du lägger händerna på de sjuka och ber för dem, då ska jag vara vid din sida och lägga mina händer på dem och röra vid dem. 

Fullkomligt förkrossad sjönk han ner i bön inför Herren.  

Den trötthet han tidigare känt var som bortblåst och det blev ingen sömn den natten. Euforisk tacksägelse och lovsång fyllde hans själ. Hela hans situation var förvandlad. Gud hade talat och Rolf skulle snart få vara med om hur av hans löften uppfylldes. 

Hans första uppdrag kom nästa söndag och har redan redovisats som inledning på denna artikel. Det skulle följas av otaliga fler av vilka några återges nedan som exempel på att underverk av detta slag inte bara skedde på Jesu tid utan existerar fortfarande dagligen också i vår tid.  

Rolf ringde pastor Helge Lundberg i Smyrnakyrkan i Göteborg, och frågade om det fanns några sjuka som skulle bli glada åt ett besök av honom och det var inte svårt att få adresser till sådana som hade det svårt. I sällskap med Siv som var hans chaufför och en liten påse kaffebröd åkte de till dem samtalade om Jesus och läste Guds ord tillsammans. Sedan bad han för de sjuka och de fick uppleva hur Herrens nåd och gränslösa kärlek rörde vid dem. 

Inte underligt att Rolf snart fick massor av telefonsamtal från människor som bad honom att be även för dem. Och visst ville han eftersom han upplevde det som en glädje och en förmån som han fått från Gud. Samtidigt kämpade han mot sin egen förtvivlan, förtvivlan över det mörker han tvingades leva i och oron inför framtiden. Varje gång när allt tycktes honom oändligt svårt fick han tröst av Gud som upprepade sina löften och han upplyftes ur sin andliga nöd genom hans kraft.

 Bönemöte i Åmål med pastor Rolf Karlsson som gästtalare.

 Långt fram sitter tre pojkar Anders, 9 år, hans storebror Ulf och Peter en kamrat. Egentligen har Anders inte så stor glädje av att vara med på mötet. Han hör inte riktigt vad Rolf säger. Dessutom molar och värker det i höger öra, en envis värk som hållit på i mer än tre år. Flera besök och behandlingar hos specialister har inte hjälpt. Det har inte varit lätt i skolan, när man inte hör är det inte lätt att följa med i lektionerna trots att läraren försökt hjälpa honom så gott det har varit möjligt. Och inte får han bada och busa i vattnet för att värken blir värre när han fått vatten i örat. Med de inopererade plaströr han nu fått har hörseln blivit lite bättre men hörseldiagrammen för höger öra vid de återkommande uppföljningarna visar på allt sämre värden. Örondroppar hjälper inte och många nätter ligger han sömnlös och gråter för att smärtan är så svår. Tydligen är det inte bara hans mor som har hört hans gråt … 

Det finns någon här som har svår värk i öronen - speciellt höger öra. Nu vill Gud röra vid dina öron,  säger plötsligt Rolf Karlsson

Anders uppfattar inte detta, men Ulf och Peter berättar för honom och säger Det är kanske dig det gäller och tar hans hand och räcker upp hans arm.

Gud vill göra honom frisk, säger Rolf, och Anders känner att det knäpper till i öronen och känns litet konstigt, och plötsligt upptäcker han att han hör klart och tydligt vad Rolf säger. Tala om en lycklig pojke! Fylld av glädje springer han springer direkt efter mötet hem till mamma och berättar...

Mamma Rut beställde ny undersökning på lasarettet där Anders undersöktes av specialisten som till sin förvåning fann att de små plaströren som opererats in i innerörat märkligt nog nu låg lösa i ytterörat. Det var bara att plocka ut dem. Titta här sa han till Anders mamma, se så fint och rent det är! Såren är fullständigt utläkta. En ny hörselkontroll gjordes som visade perfekta värden, dvs. fullt normala. Och det högra örat fungerade lika bra som det vänstra.                     

Ja, då behöver du inte komma tillbaka, sa läkaren. Allt är ju bra nu, och de här små plaströren och diagrammet över hörselundersökningen får du ta med dig hem som minne av vad hänt ..                      

Det blev hans bästa sommar, han kunde bada och dyka som alla andra utan att få besvär med öronen. Inte ens en förkylning, som förut alltid brukade ge öroninflammation med svår öronvärk, gav några bekymmer i den vägen. Ingen värk och fullt normal hörsel Han kommer aldrig att glömma vad som hände den där kvällen på mötet när Rolf Karlsson gästade Åmål. 

Anders och fyra av hans kamrater lät senare döpa sig i baptistkyrkan. Deras vittnesbörd om vad som hänt och deras levande intresse för Guds ord blev en inspiration för hela församlingen

 Mannen med bockarna

 En man som under fyrtiofem år hade haft en svår benmärgssjukdom hade med hjälp av bockar släpat sig till ett tältmöte. En hjärnblödning för fem år sedan gjorde att han inte längre kunde förflytta sig utan bockarna. Rolf Karlsson predikar om Guds nåd och kärlek och plötsligt talar herren till honom: En handikappad människa ska ställa sig upp, lägga bort sina bockar och gå utan dem.

 Spänd förväntan råder i tältet. Ska någon ge sig tillkänna? Jo, även denna uppenbarelse stämmer, mannen med bockarna reser sig upp i bänken och börjar försiktigt med korta steg gå ut mot mittgången mot talarstolen.  Så blir stegen säkrare och säkrare. Tårarna strömmar

nedför kinderna när han kommer fram till talarstolen. Jublande glad berättar han om hur han om hur han bett att Gud skulle röra vid hans sjuka kropp, och nu kunde han gå utan  de bockar han fått nyttja under flera år för att kunna förflytta sig den minsta sträcka.

Mannen fortsatte att gå utan bockar, och strålande av glädje berättade han för sina bekanta om det under Gud gjort i hans liv på mötet i juni när Rolf gästade församlingen. I två månader fick han lovprisa sin frälsare innan han fick vandra mot evighetens port, glad och lycklig att få möta sin frälsare igen. 
 

Här har du min krycka, nu behöver jag inte den här längre… 

Gösta Sigfridsson, Oskarshamn är en av dem som genom personligt brev medverkat i boken Ljus i mörkret. I detta berättar han om hur han på grund av de svåra smärtor hans reumatism plågade honom med inte kunnat gå utan krycka under de senaste åren. Utomhus behövde han dessutom få stöd av sin hustru i andra armen för att ta sig fram. I början av 1970-talet var rullatorer inte som i dag vanliga hjälpmedel för dem som hade rörelse- eller balansproblem. Gösta hade vid 47 års ålder fått beskedet av läkarna på Riksförsäkringsverkets sjukhus i Tranås att han skulle bli rullstols­bunden, som man sa då, under resten av sitt liv eftersom hans rygg och leder var helt förstörda. Ett sådant besked är chockartat och skapade naturligtvis stor ångest och oro inför framtiden.

När han mötte Rolf var han med sin fru på semester i Vetlanda. Där fick de veta att Filadelfiaförsamlingen hade tältmöten och att gästtalare var Rolf Karlsson som vid den här tidpunkten hade fått rykte om sig att kunna förmedla Guds kraft och bot till sjuka. De bestämde sig för att försöka ta sig dit. Nu får Gösta själv berätta:

Vi kom sent, och jag satte mig längst ner för att kunna sträcka ut benen. Rolf Karlsson talade om helbrägdagörelse och bad för sjuka. Han sa att det fanns många människor med värk och plågor med i mötet och han uppmanade dem att räcka upp handen. Där jag satt i min bänk såg jag inte Rolf, jag bara hörde hans röst. Jag tog mod till mig och räckte upp handen.

När jag såg framåt såg jag en ljus gestalt som utstrålade ett starkt sken. I samma stund upplevde jag Guds kraft. En känsla av intensiv värme spred sig i hela kroppen. Jag kände hur jag fick ny styrka i mina leder. Jag reste mig upp och stod på mina ben. Det ögon­blicket glömmer jag aldrig. En obeskrivlig känsla av frid och tacksamhet fyllde mig. Det var många, både unga och äldre, som på det mötet blev botade från långvariga sjukdomar.

Efteråt gick jag fram till podiet och lämnade min krycka till Rolf. Nu behöver jag inte den här längre, sa jag. Han tyckte det var underbart att få ett sådant bevis. Senare samlades vi till nattmöte, och många blev frälsta och helade.

Då semestern var slut och vi återvände till Oskarshamn undrade många vad som hänt med mig. De hade sett mig gå med krycka, hopsjunken och ynklig. Men nu var jag förvandlad. Jag hade fått uppleva Guds helande kraft. Jag kunde gå utan svårigheter, ja, till och med springa! Jag var som en ny människa. Inte ens de mina kände igen mig. Jag som varit van att äta 30-40 tabletter om dagen var frisk! Det var ofattbart.

Efter denna upplevelse beslutade jag mig för att börja arbeta. Jag gick till min läkare för undersökning, men han bad mig komma tillbaka senare. Efter en månad kom jag tillbaka igen. Han kunde inte fatta vad som hänt. Ni är ju frisk! sa han. Det måste ha skett ett under.

Sedan började jag arbeta med plastbåtar på Vinga Marin i Oskarshamn. Det var inte något lätt arbete, men min rygg och mina leder har hållit. Nu har mer än ett år gått, och jag är frisk och i god form och arbetar för fullt.»

Från ständig värk till hälsa

 En likartad upplevelse berättar Einar Flood från Åmål om i ett brev som finns publicerat i boken under rubriken Frisk efter trettio års lidande. Han hade varit sned i ryggen sedan 1945, haft fel på ryggraden och haft svårt att böja sig. Så snart han ansträngde ryggen med lyft fick han värk och även vardagliga trivialiteter som att knyta skosnörena var en plåga. Trots ständigt intag av värktabletter var han aldrig fri från värk, och starka sömntabletter var hans ”John Blund”. Ändå vankade han ofta rastlös runt i lägenheten på grund av värk på nätterna om han legat lite tokigt, något som ofta slutade i nya värktabletter för att få nödvändig sömn. Periodvis åt han upp till 30-40 tabletter om dagen

Han gick på regelbunden kontroll på lasarettet, men läkarna kunde inte göra mycket för honom annat än att skriva nya recept. Jobbet var en plåga liksom nätterna, med andra ord fanns det inte mycket av livskvalitet i hans tillvaro. Han undvek att prata om sin värk på jobbet, det var egentligen bara en arbetskamrat, en varm och hjälpsam människa som han anförtrodde sig till. En kamrat som brydde sig om hans situation, kanske för att han var troende tänkte Einar. Situationen i hemmet återverkade även på hans fru som började få nervösa besvär av att se hur svårt Einar ständigt hade det. De började isolera sig mer och mer eftersom det kändes jobbigt att träffa folk. Kanske därför att han ofta när han fick frågan om hur det stod till hade svårt att hålla tårarna borta, vilket naturligtvis inte skapade någon fin stämning i umgänget. Men så hände något. Einar får själv berätta:

Det var en majdag 1975. Här i Åmål pågick en ekumenisk tältmötesserie. En av de första kvällarna var jag med på ett möte. Jag hade tidigare på dagen varit hos min läkare och kände mig väldigt trött, men jag ville ändå gå dit. En god vän hade nämligen berättat att det pågick så märkliga möten. Det var en blind evangelist, Rolf Karlsson, som talade, och i slutet av mötena brukade han särskilt vända sig till de sjuka. »Gud säger att det finns någon med i vårt möte med den och den sjukdomen. Gud vill röra vid dig nu och göra dig frisk.»

När jag hört detta berättas tänkte jag: Det här kan ju vara en möjlighet för mig! Den där majkvällen gick jag alltså till tältmötet tillsammans med min fru. Vi lyssnade till härlig och inspirerande sång. Så predikade Rolf Karlsson, och sedan fick han även denna kväll uppenbarelser om sjuka människor. Plötsligt sa han där han stod i talarstolen: Det finns någon här med mycket svår värk. Du har svårt att sova och är orolig och ängslig. Om du ger dig tillkänna, kommer Gud att röra vid din sjuka kropp, och du kommer att bli befriad från allt detta lidande.

Det kändes så underligt. Jag tänkte: Det gäller inte mig, men alla detaljerna stämde. Jag beslutade mig i alla fall för att räcka upp handen. När jag senare på kvällen kom hem och skulle lägga mig tog jag varken sömn- eller värktabletter. Allt kändes så ljust och lätt. Jag sov lugnt ända till morgonen. Det var underbart att få sova en hel natt utan tabletter och vakna fri från värk! Vilken nåd att Gud kände till min situation och hjälpte mig! Det dröjde flera dagar innan jag satt mig in i vad som verkligen skett.

Jag kan helt enkelt inte beskriva hur jag kände det följande kväll. Tänk, att få vara med på möte - och utan att äta värktabletter! De närmaste dagarna var jag jublande glad. Jag började tala med människor om Gud, något jag aldrig tidigare vågat. Jesus hade inte bara befriat mig från mitt lidande; han hade också gett mig ett nytt sinnelag.

Efter någon vecka åkte jag till den överläkare som hade journaler med alla uppgifter om mig. Jag hade också med mig en stor påse med alla mina olika mediciner. Nu fick jag sitta ner och berätta om det märkliga mötet. Jag berättade också att jag från den stunden inte behövt ta en enda tablett. Läkaren undersökte mig som han brukade göra och tog olika prover. Alla värden var normala, allt var i sin ordning. Gång på gång frågade läkaren mig om mötet jag besökt. Han berättade att han tidigare haft någon patient som blivit frisk i ett möte med denne pastor Rolf Karlsson.

Fortfarande - mer än ett år efter denna underbara vårkväll mår jag utmärkt. Jag är så tacksam för all den nåd Gud visat mot mig.

Bara de som under lång tid burit oket av svåra sjukdomar med ständiga plågor - sjukdomar som trots upprepade läkarbesök med ingående undersökningar och ännu fler recept på läkemedel som skulle hjälpa och ändå inte fått någon bättring – bara de kanske till fullo kan förstå den omvälvning som sker hos dem som fått uppleva att alla deras krämpor  som genom ett under försvunnit på ett ögonblick. Men även vi som fått förmånen av en god hälsa måste förundras över de helanden som Rolf Karlsson fick förmedla.

I främmande land

För Rolf spelade miljö eller språk ingen roll, för den som gav honom information fanns inga hemligheter eller främmande språk. Rolf berättar:

Vid ett tillfälle gästade jag en kyrka i en annan världsdel. Under ett möte sa Gud: »Här finns en kvinna som lider av svår giftstruma. Tala om för henne att hon blir helad nu.» Tack, Jesus! jublade det inom mig, för det är ju underbart att få förmedla sådana hälsningar till människor. Kvinnan blev frisk som Gud lovat. Hon gick hem från mötet jublande glad. Dagen därpå besökte hon sin syster, som låg på ett sjukhus.  Du måste komma till kyrkan, sa hon. Gud gör stora under.  

Nej, sånt där är ingenting för mig, sa systern. Du vet, jag är inte religiös.

Men det har ingen betydelse. Du vet väl vilken besvärlig struma jag har haft alla de här åren. Och den är borta, som du ser. Gud har helat mig. Du måste komma med på mötet! Där är en man som ber för sjuka.

Men jag tror inte att jag får lämna sjukhuset.

Kvinnan led av cancer. Det här var på torsdagen. På måndagen skulle hennes bröst opereras bort. Den botade systern var envis, och till sist lyckades hon få henne med sig till fredagens möte.

Den sjuka kvinnan satt långt ner. Guds Ande uppenbarade hennes situation för mig: »Nu ska du bjuda sjukdomen ge vika hos en kvinna som har cancer i sina bröst och för övrigt i sin kropp.»

Jag gjorde som Gud sagt, och strax hörde jag en kvinna börja storgråta långt nere i kyrkan. Gud rörde vid henne och fyllde henne med sin kraft. Efter mötet gav jag henne rådet: Gå tillbaka till sjukhuset och låt läkarna undersöka dig och se vad Gud har gjort!

Hon lydde rådet, gick till sin läkare och sa: Jag tror att jag har blivit frisk.

Ja, det var ju bra, men…

Läkaren kände till sjukdomsförloppet. Han kände till de mänskliga lagarna — men inte de andliga.

Jag har varit på ett möte. Gud har gjort under. Jag vet att jag är helad, fortsatte kvinnan.

Lugn, lugn, sa läkaren, det här ska vi undersöka...

Och det gjorde de. Efter grundlig undersökning och röntgen sa läkaren gripen:

Jag ser inga spår av sjukdomen längre.

Dagen därpå kom hon tillbaka till kyrkan och bad att få vittna. Och så berättade hon om vad hon upplevt. Och hon tillade: Men det skedde något mer när jag satt där på mötet: Jag fick möta Gud igen - efter trettio långa år.

Hon berättade att hon växt upp i ett kristet hem och även själv trott på Gud. Men i slutet av tonåren började hon gå sina egna vägar. Hon träffade en ung, trevlig man, och de gifte sig. Han ville inte ha med Gud att göra, och då bröt också hon kontakten med Gud och den kristna gemenskapen. Trettio år gick, och under den tiden var hon aldrig riktigt lycklig. Många gånger hade hon längtat tillbaka till Gud. Hon hade brottats med problemet: Jag kan inte tro, jag vågar inte tro. Så satt hon där i mötet och lyssnade till ordet i Apg 3: »Det är på grund av den tro som verkar genom Jesus. . . »

Jesus, viskade hon tyst. Ingen hörde det. Då föll den helige Ande över henne. Plötsligt stod det klart för henne att det var i Jesu namn dessa under skedde.

Jesus, jublade bon och den här gången ropade hon så högt att det hördes ända fram till talarstolen. Nu var hon både frälst och helad.

Du behöver inte kämpa och brottas med dina problem och undra: Ska Gud hjälpa mig? Han vill hjälpa dig - när du ärar hans namn. - Men det är så svårt, säger du kanske.

Du kan väl pröva! Säg »Tack, Jesus, för att det är på dig det beror.» För du förstår, då gör han under.

Du kan inte lyfta dig själv, du kan inte skapa fram den tro du behöver för att få vara med om ett under. Men när du säger: »Jesus, jag vill möta dig, ta emot dig, prisa ditt namn», då föder den helige Ande fram den tro du behöver, för att undret ska ske. Det andliga livet börjar pulsera och Guds kraft uppenbaras i ditt liv.

Rolf fortsätter. Till det där fredagsmötet hade folk kommit bärande på en man. De hade placerat honom längst ner vid dörren. (Jag hade naturligtvis ingen aning om det, eftersom jag inte ser.)

Mannen hade fallit ner från tio meters höjd och skadat rygg, höfter och ben. Han kunde inte klara sig själv. Men han hade några vänner som bar honom till mötet. Gud talade till mig: Nu ska du bjuda en man långt ner vid kyrkdörren att stå upp. Jag gjorde som Gud sagt - för det finns ingenting som är så viktigt som att lyda Gud. Då blir andra människor välsignade -och man själv också. Någon minut senare kände jag hur någon rörde vid min vänstra arm. Jag frågade tolken som stod bredvid mig: Vad vill du?    Vad jag vill? Det är inte jag. Det är mannen som låg där nere vid dörren. Han vill vittna nu.

Sedan han vittnat om sin helbrägdagörelse sa jag:  Kan du gymnastisera litet här framme på podiet, så att alla ser vad Gud har gjort med dig. Jag la mina händer på hans axlar, och jag kan försäkra dig att jag, fast jag inte varit skadad i ryggen eller benen, aldrig skulle ha kunnat göra om den uppvisningen.

Vi grät och jublade och prisade Jesus. Men något mer hade hänt. Mannen berättade att han upplevt att han var en syndare på väg att gå förlorad. Det hade jag inte upplyst honom om – och ingen annan heller. Det var den helige Ande Som uppenbarat det för honom.

Jag har ofta frågat människor som blivit frälsta då de sett under ske eller själva varit med om det, vad det är som fått dem att lämna sig åt Gud. Formuleringarna på svaren har varierat litet, men innebörden har varit densamma: När Guds kraft uppenbarats har den helige Ande varit dem så nära. Sanningens ljus har fallit över deras liv och de har förstått: Jag är en syndare. Jag behöver bli frälst! Och så har det största av alla under skett: De har fått börja en ny vandring. I ljuset, med Herren

*

Naturligtvis är inte de mirakel som skett med Rolf Karlsson som Guds språkrör lika väl dokumenterade som de mirakel som upptecknats, utvärderats och dokumenterats och slutligen godkänts av Katolska kyrkan. Ändå finns det knappast någon anledning att misstro innehållet i de vittnesbörd som lämnats av så många svårt sjuka människor, som genom Rolfs budskap fått uppleva personliga mirakulösa helanden, av svåra och av läkare diagnostiserade kroniska sjukdomstillstånd.

Vid närmare eftertanke kan man förstå varför Rolf blev utvald och inte någon känd professor eller erkänt skicklig läkare, yrkesmän som med mänskliga mått mätt borde ha varit bättre skickade. Genom att verka genom en blind människa, en blind predikant utan medicinska kunskaper, undanröjdes alla tvivel om vem som utförde miraklen. Rolf var också alltid noga med att berätta om vem som gav honom budskap om vad som skulle hända och han tackade och lovprisade alltid  Herren för de under som skedde med de människor som blev hjälpta. Under som fick extra trovärdighet genom att Rolf själv under sin tid som healer inte ens kunde se dem som fick uppleva hur hans budskap gick i uppfyllelse. Rolf blev bara 40 år gammal och eftersom alla andra löften han fick infriades finns han säkert nu i ljusets rike. Söker man idag uppgifter om honom på Internet verkar det som om det enda viktiga som är värt att minnas från hans levnadsgärning var att han vid ett av sina möten helade Ulf Ekman så att hans njursjukdom försvann. I arkivet på tidningen Dagen hittade jag den artikel som du kan läsa under länken i vänstra menyn.

Katrineholm 080419

Torsten Schönfeldt 

Mer att läsa finns i boken Ljus i mörkret, återberättad av Martha Sand och utgiven av Den kristna bokringen 1977.