Kan någon förlust vara större än att mista sitt barn?

Hjärtat blöder när vi ser barn runt om i världen fara illa genom hunger och sjukdom, genom att soldater våldför sig på dem eller när de utsätts för stympningar av olika slag, fysiskt eller psykiskt. Inte blir det bättre om det sker genom ceremonier med uråldrig kulturell bakgrund allt efter folkslag, klantillhörighet eller religion. Med televisionens hjälp får vi  fortlöpande insyn i sådan mängd av olycksdrabbade att man kan befara att vår medkänsla till slut avtrubbas i en takt som står i proportion mot antalet bilder och avståndet till platsen för förövandet. Detta trots att det hos var och en av oss finns inbyggt att barn ska älskas skyddas och skyddas mot alla former av fara.

Barnsjukdomar kan man däremot inte skydda dem emot, i bland är det faktiskt så att det är av godo när vissa sjukdomar uppträder i barnaåren då barnet kan bygga upp ett immunförsvar som sedan skyddar dem i vuxen ålder för värre utbrott av samma sjukdom. Många svårare sjukdomar som tidigare tog många små liv kan vi i dag skydda dem mot med hjälp av vaccin, även om även detta kan ha sina avigsidor.

När det gäller svåra kroniska barnsjukdomar däremot, medfödda, eller genetiskt ärvda som blommar upp efter något år eller cancersjukdomar som drabbar våra barn utan kända bakgrundsorsaker, då hjälper inga vacciner. Många gånger inte heller läkarnas behandlingar, trots att de ibland nästan kan vara svårare att genomlida för barnet än själva sjukdomen. Hjälplösa och frustrerade får föräldrarna då gå vid barnens sida på en vandring som leder mot utdragen smärta och en med mänskliga mått mätt, allt för tidig död.

Kan vi någonsin förstå vad den smärta dessa föräldrar genomlider eller den outsägliga sorg och tomhet som blir deras belöning när målet är uppnått.

Nej det kan vi inte, men vi kanske kan öka vår emotionella förmåga genom att ta del av deras berättelser, deras bilder och minnen från det de gått igenom under sin resa på prövningens stig.

Varje vecka blir vi genom media informerade om hur våldet breder ut sig även i Sverige, där ungdomar ofta misshandlas mycket grovt, med skador som ger livsvariga men om livet kan räddas. I Sverige tiger vi ofta ihjäl frågor som berör döden. Actionfilmer där hjälten trots otroliga skavanker reser sig och slåss vidare gör att en del unga lever i illusionen att så är det också i verkliga livet.

Genom att bli informerade om vad sjukdom och död och sorg verkligen innebär för de drabbade och deras anhöriga kan förhoppningsvis några av dem kanske väckas till insikt om de realiteter vi lever under. Kanske borde några "Roliga timmar" bytas ut mot en sorgligare variant, där eleverna får ta del av exempelvis berättelsen om Matilda och Gretas kamp mot sina hjärntumör.

Katrineholm de 26 november 2007

Torsten Schönfeldt

Har du tips på liknande artiklar som du tror kan vara av intresse, kontakta mig då via narrator@narrator.se!