Jordbävningen utanför Sumatra och efterföljande flodvågskatastrof har glädjande nog visat att massvis med människor svarade Här är jag!  när vi med hjälp av skildringar i radio, TV och tidningar i vårt inre hörde de tysta ropen på hjälp från dem som drabbats. 
    Vad beror det då på att vi denna gång svarade unisont på ropen på hjälp, när vi vid andra fall av hemsökelser som jordbävningar och hungersnöd inte reagerat på samma sätt? Vi har också då sett skildringar av nöden, på krigets förbannelse och förödelse, på ondskans ansikte när terrordåd utan urskiljning lemlästat oskyldiga människor i alla åldrar. 
    När det gällde Förintelsen och hemskheterna i Ryssland under Stalin, vill vi ju gärna tro att det var bristen på information som gjorde att världen teg. Ändå har under senare tid snarlika upprepningar skett i flera afrikanska länder, i Kambodja, i Irak och på flera andra platser utan att nämnvärda reaktioner från omvärlden trots att vi har nåtts av information som läckt ut trots mörkläggning från de styrandes sida.
    Att mörklägga fakta och att frisera sanningen är något som många, både stora ledare och småpåvar hos myndigheter och företag, anser sig ha fullmakt att göra, för att gynna sina egna syften.
   Ibland kanske bristen på reaktion beror på för stor mängd ensidig information. Ofta dränks vi numera i så mycket information att vi inte orkar ta till oss verkligheten bakom vad som visas. TV har som vi alla har upplevt en benägenhet att rulla samma bilder vid alla nyhetssändningar, dag efter dag så länge det inte finns andra nyheter att ägna intresse åt. När vi sett samma lidande ansikte 20 gånger i rutan kanske vi undermedvetet tycker att det kanske inte var så farligt, det kan bara ha varit ett fåtal drabbade eftersom det bara fanns några att visa.  

*

På samma sätt blev en 28-årig man hjälpt. Han hade länge han kunde minnas haft återkommande mardrömmar om att han var inlåst och inte kunde andas. Han somnade under healingen och utanpå hans ansikte framträdde en ung pojkes anletsdrag. Betty fick av honom en utförlig beskrivning på hur han som pojke i sitt tidigare liv tillsammans med andra judar transporterades till Auschwitz. Han berättade om trängseln, om hungern, om bristen på luft och om stanken eftersom det inte fanns några toaletter och om de döda kropparna. Vid framkomsten blev de skilda från sina föräldrar och föstes iväg som boskap. Han fick aldrig återse dem, utan föstes naken in i gaskammaren. Han berättade också om lättnaden när han plötsligt befann sig på en vacker plats, omgiven av kärlek, efter att han dött och bad Betty berätta för sin nuvarande inkarnation att mardrömmarna nu skulle upphöra.

När mannen vaknade bad han om ursäkt: Jag måste ha slumrat till.

Det var så fridfullt, jag önskar att jag kunde sova så om nätterna när jag drömmer att jag inte kan andas. Det verkar som om jag har astma. Efteråt kan jag inte somna om.

Då berättade Betty för honom att han inte skulle besväras av mardrömmarna längre.

Hon berättar vidare i boken:

Mannen återkom för en ny behandlig och berättade då att han blivit fri från sina mardrömmar och att han inte behövde fler behandlingar.

*

Jag tycker det var viktigt att redovisa dessa två berättelser av flera orsaker. Människor med återkommande mardrömmar är ingen ovanligt företeelse, och därför tror jag att informationen kanske kan komma någon till nytta för några av dessa. Om de förstår att deras rädslor kan ha en bakgrund i vad de redan upplevt och således inte behöver förebåda något som ska hända dem, kanske detta kan hjälpa dem att släppa sitt trauma.
      Berättelserna kan också vara till hjälp för dem som förlorat nära och kära genom att de visar att oavsett hur svår tiden före dödsögonblicket än är så lever medvetandet vidare i en ny dimension, i en atmosfär av kärlek och omtanke och att detta sker omedelbart inte efter. Det minskar inte saknaden men kan vara en trösterik insikt när sorgen ska bearbetas.

*

*

När vi turistar utomlands och ser barn i nöd brukar vi beröras i djupet av våra hjärtan. Ryktet om att vi ger dem allmosor sprider sig och snart blir de så många att vi känner oss helt vanmäktiga inför deras ständiga och påträngande tiggeri så snart vi visar oss. Speciellt jobbigt blir det när vi förstår att dessa barn själva kanske aldrig får del av de allmosor de lyckas tigga till sig.

Shirley MacLaine berättar i boken Fall inte från berget om "skelettfamiljerna" som sov på gatorna i Calcutta, ständigt hungrande, i misär och utan möjlighet till tak över huvudet och utan några möjligheter att sköta sin hygien. Dessa människor hade ingenting – ingenting utom sitt gemensamma behov – och de kunde explodera i våldsam vrede och när explosionen kom var den skräckinjagande. Hon berättar:

En liten flicka i elvaårsåldern hade snattrande stått och tiggt av de förbipasserande under mitt fönster. Hon svängde sina framsträckta bandagerade händer och bönföll om medlidande. Plötsligt fick hon en skarp befallning av en man som alla trott vara hennes far. Hon tjöt av sina lungors fulla kraft och rev av sig bandagen med tänderna och höll fram två blodiga stumpar. Det visade sig att hon rövats bort av mannen och att han skurit av henne händerna för att göra en effektiv tiggerska av henne. Fastän hans brott inte var ovanligt i tiggarbranschen, tog det den samlade hopen bara några minuter att slita mannen i stycken.

Vi kan i vår välfärd aldrig riktigt förstå nöden i de allra fattigaste länderna, kanske därför att det ofta vid sidan om de fattiga också finns samhällsklasser som lever sitt liv i lyx. Ännu mindre kan vi förstå att det finns människor som för att uppnå detta, för sin egen bekvämlighet eller njutning kan röva bort barn och lemlästa dem både fysiskt och psykiskt och utnyttja dem på det sätt som skildras ovan eller genom att erbjuda dem som sexslavar till pedofiler.
    Men vi är medvetna om att det förekommer och kan därför inte säga: Vi visste inte! Genom att vi är införstådda med att problemet existerar måste vi också känna ansvar för att skynda till deras hjälp. Det kan vi göra genom vårt stöd till dem som arbetar för att skydda dessa barn. Vår hjälp är av betydelse, inte bara ekonomiskt, den kan också hjälpa dessa eldsjälar att inte förtröttas i sitt sinne av den hopplöshet som fyller deras vardag.

*

Många av dem som drabbades av katastrofen i Sydostasien levde redan i armod, liksom de som drabbats av hungersnöden i Afrika. De bär ofta sina umbäranden med ett tålamod som är förvånande. 
Västerlänningar däremot vänder sig i vrede mot den Gud som de annars förnekar med de motsägelsefulla frågorna:

 Var är Du? och Hur kan Du finnas som låter detta ske?