|
Om...
Vår förmåga att förtränga,
Om sinnets oförgänglighet,
och om vårt behov av tro.
Jordbävningen utanför Sumatra och efterföljande
flodvågskatastrof har glädjande nog visat att massvis med
människor svarade Här är jag! när vi med hjälp av skildringar
i radio, TV och tidningar i vårt inre hörde de tysta ropen på
hjälp från dem som drabbats.
Vad beror det då på att vi denna gång svarade unisont på
ropen på hjälp, när vi vid andra fall av hemsökelser som
jordbävningar och hungersnöd inte reagerat på samma sätt? Vi
har också då sett skildringar av nöden, på krigets förbannelse
och förödelse, på ondskans ansikte när terrordåd utan
urskiljning lemlästat oskyldiga människor i alla åldrar.
När det gällde Förintelsen och hemskheterna i Ryssland under
Stalin, vill vi ju gärna tro att det var bristen på
information som gjorde att världen teg. Ändå har under senare
tid snarlika upprepningar skett i flera afrikanska länder, i
Kambodja, i Irak och på flera andra platser utan att nämnvärda
reaktioner från omvärlden trots att vi har nåtts av
information som läckt ut trots mörkläggning från de styrandes
sida.
Att mörklägga fakta och att frisera sanningen är något som
många, både stora ledare och småpåvar hos myndigheter och
företag, anser sig ha fullmakt att göra, för att gynna sina
egna syften.
Ibland kanske bristen på reaktion beror på för stor mängd ensidig
information. Ofta dränks vi numera i så mycket information att
vi inte orkar ta till oss verkligheten bakom vad som visas. TV
har som vi alla har upplevt en benägenhet att rulla samma
bilder vid alla nyhetssändningar, dag efter dag så länge det
inte finns andra nyheter att ägna intresse åt. När vi sett
samma lidande ansikte 20 gånger i rutan kanske vi
undermedvetet tycker att det kanske inte var så farligt, det
kan bara ha varit ett fåtal drabbade eftersom det bara fanns
några att visa.
*
I sin bok Tankens Makt berättar Betty Shine om
några upplevelser där hennes ”healingpatienter” spontant gett
bevis på själens oförstörbarhet genom manifestationer ur
tidigare liv. I ett fall gällde det en ung kvinna vars ansikte
under pågående healingarbete ”förvandlades” till en äldre
kvinnas ansiktsdrag. Hon presenterade sig som patientens
farmor, en judisk kvinna som gav en hemsk redogörelse från sin
tid i koncentrationslägret under kriget; svälten, kölden,
förnedringen och döden i gaskammaren. Vid slutet av sin
berättelse sa hon:
Sedan
jag kom hit där jag nu befinner mig har jag fått veta om alla
mina föregående liv, och det har varit avslöjande. Saker som
inte verkar vettiga när de händer på jorden är alla delar av
en helhet, som bitar i ett pussel. Jag har inte fått se
helheten bara vissa delar, men bara det verkar ändå mer
meningsfullt än vad det gjorde när det hände. Du förstår när
det bara är några få tusen människor som lider tar världen
ingen notis om det. Bara ett lidande av gigantiska mått kan
med säkerhet uppfattas av världen. Det är därför det alltid är
för sent. Ända till dess världen förstår den villkorslösa
kärlekens betydelse och känner sitt ansvar för de få när dessa
har problem kommer de här fruktansvärda tragedierna att
upprepas gång på gång till dess läxan är inlärd.
Jag
ska inte här gå in vidare på denna regression men vill ändå
berätta att det meddelande kvinnas farmor gav henne under sitt
besök hjälpte henne att bli botad från de mardrömmar hon haft
ända sedan farmoderns död. Jag återkommer senare till
fetstilsmarkeringen.
På samma sätt blev en 28-årig
man hjälpt. Han hade länge han kunde minnas haft återkommande
mardrömmar om att han var inlåst och inte kunde andas. Han
somnade under healingen och utanpå hans ansikte framträdde en
ung pojkes anletsdrag. Betty fick av honom en utförlig
beskrivning på hur han som pojke i sitt tidigare liv
tillsammans med andra judar transporterades till Auschwitz.
Han berättade om trängseln, om hungern, om bristen på luft och
om stanken eftersom det inte fanns några toaletter och om de
döda kropparna. Vid framkomsten blev de skilda från sina
föräldrar och föstes iväg som boskap. Han fick aldrig återse
dem, utan föstes naken in i gaskammaren. Han berättade också
om lättnaden när han plötsligt befann sig på en vacker plats,
omgiven av kärlek, efter att han dött och bad Betty berätta
för sin nuvarande inkarnation att mardrömmarna nu skulle
upphöra.
När mannen vaknade bad han om
ursäkt: Jag måste ha slumrat till.
Det
var så fridfullt, jag önskar att jag kunde sova så om nätterna
när jag drömmer att jag inte kan andas. Det verkar som om jag
har astma. Efteråt kan jag inte somna om.
Då berättade Betty för
honom att han inte skulle besväras av mardrömmarna längre.
Vad får
Dig att tro det?
Jag har blivit ombedd att
ge Dig detta besked. Vi får vänta och se, svarade Betty.
Hon
berättar vidare i boken:
Rösten jag hört var ett barns som sett och upplevt en ohygglig
tragedi. Detta barns sinne var nu en del av den 28-årige man
som var min patient. Eftersom våra sinnen är eviga lever våra
minnen kvar i evighet. Den själsliga delen av sinnet behövde
hjälpa den unge mannen att få frid, men däremot inte
återuppväcka dem i det nuvarande livet. Därför berättade jag
inte heller för honom om annat än det meddelande jag blivit
ombedd att framföra.
Mannen
återkom för en ny behandlig och berättade då att han blivit
fri från sina mardrömmar och att han inte behövde fler
behandlingar.
*
Jag tycker det var viktigt att redovisa dessa
två berättelser av flera orsaker. Människor med återkommande
mardrömmar är ingen ovanligt företeelse, och därför tror jag
att informationen kanske kan komma någon till nytta för några
av dessa. Om de förstår att deras rädslor kan ha en bakgrund i
vad de redan upplevt och således inte behöver förebåda något
som ska hända dem, kanske detta kan hjälpa dem att släppa sitt
trauma.
Berättelserna kan också vara till hjälp för dem
som förlorat nära och kära genom att de visar att oavsett hur
svår tiden före dödsögonblicket än är så lever medvetandet
vidare i en ny dimension, i en atmosfär av kärlek och omtanke
och att detta sker omedelbart inte efter. Det minskar inte
saknaden men kan vara en trösterik insikt när sorgen ska
bearbetas.
*
Vi återvänder till farmoderns
yttrande:
Du förstår, när det bara är några få tusen
människor som lider tar världen ingen notis om det. Bara ett
lidande av gigantiska mått kan med säkerhet uppfattas av
världen. Det är därför det alltid är för sent. Ända till dess
världen förstår den villkorslösa kärlekens betydelse och
känner sitt ansvar för de få när dessa har problem kommer de
här fruktansvärda tragedierna att upprepas gång på gång till
dess läxan är inlärd.
Dessa
ord ger oss en förklaring till varför vi reagerat annorlunda
efter flodvågskatastrofen än vid övriga katastrofer. Eller kan
förklaringen till detta vara så enkel som att det var det
stora antalet svenskar bland de drabbade som gjorde att vi
alla, och inte bara några få, hörsammade ropen på hjälp?
Oavsett vilket, så låt oss ta detta som en uppmaning att bli mer lyhörda i
fortsättningen och svara, ”Här är jag”, även när det inte är
fråga om gigantiska katastrofer. Låt oss vara lyhörda, inte
bara när det anordnas stora galor med insamlingar, utan låt
oss försöka visa denna öppenhet för vår inre röst, oavsett var
och under vilka former nöden uppträder. Normalt innebär stora galor till välgörande ändamål att övriga hjälpbehövande
får stå tillbaka eftersom väldigt få privatpersoner har
outtömliga källor att ösa ur.
*
När vi turistar utomlands och
ser barn i nöd brukar vi beröras i djupet av våra hjärtan.
Ryktet om att vi ger dem allmosor sprider sig och snart blir
de så många att vi känner oss helt vanmäktiga inför deras
ständiga och påträngande tiggeri så snart vi visar oss.
Speciellt jobbigt blir det när vi förstår att dessa barn
själva kanske aldrig får del av de allmosor de lyckas tigga
till sig.
Shirley MacLaine berättar i boken Fall inte
från berget om "skelettfamiljerna" som sov på gatorna i
Calcutta, ständigt hungrande, i misär och utan möjlighet till
tak över huvudet och utan några möjligheter att sköta sin
hygien. Dessa människor hade ingenting – ingenting utom sitt
gemensamma behov – och de kunde explodera i våldsam vrede och
när explosionen kom var den skräckinjagande. Hon berättar:
En liten flicka i elvaårsåldern hade
snattrande stått och tiggt av de förbipasserande under mitt
fönster. Hon svängde sina framsträckta bandagerade händer och
bönföll om medlidande. Plötsligt fick hon en skarp befallning
av en man som alla trott vara hennes far. Hon tjöt av sina
lungors fulla kraft och rev av sig bandagen med tänderna och
höll fram två blodiga stumpar. Det visade sig att hon rövats
bort av mannen och att han skurit av henne händerna för att
göra en effektiv tiggerska av henne. Fastän hans brott inte
var ovanligt i tiggarbranschen, tog det den samlade hopen bara
några minuter att slita mannen i stycken.
De behövde bara en anledning att explodera och fann den.
Vi kan i vår välfärd aldrig riktigt förstå
nöden i de allra fattigaste länderna, kanske därför att det
ofta vid sidan om de fattiga också finns samhällsklasser som
lever sitt liv i lyx. Ännu mindre kan vi förstå att det finns
människor som för att uppnå detta, för sin egen bekvämlighet
eller njutning kan röva bort barn och lemlästa dem både
fysiskt och psykiskt och utnyttja dem på det sätt som skildras
ovan eller genom att erbjuda dem som sexslavar till pedofiler.
Men vi är medvetna om att det förekommer och kan därför
inte säga: Vi visste inte! Genom att vi är införstådda med att
problemet existerar måste vi också känna ansvar för att skynda
till deras hjälp. Det kan vi göra genom vårt stöd till dem som
arbetar för att skydda dessa barn. Vår hjälp är av betydelse,
inte bara ekonomiskt, den kan också hjälpa dessa eldsjälar att
inte förtröttas i sitt sinne av den hopplöshet som fyller
deras vardag.
*
Många av dem som drabbades av katastrofen i
Sydostasien levde redan i armod, liksom de som drabbats av
hungersnöden i Afrika. De bär ofta sina umbäranden med ett
tålamod som är förvånande.
Västerlänningar däremot vänder sig i vrede mot den Gud som de
annars förnekar med de motsägelsefulla frågorna:
Var är Du? och
Hur kan Du finnas som låter detta ske?
Detta är en intressant iakttagelse i ett land där
kristendomsundervisning inte längre får finnas i skolan, och
där stora skaror lämnar kyrkan av enbart ekonomiska skäl.
Kanske är det början till ett nytt religiöst intresse,
speciellt som några forskare nu anser att de som tror på Gud
lever längre. Antagligen är det väl så, att de som inte låter
sin tro gå över till fanatism, förhoppningsvis lever sitt liv
lite lyckligare, eftersom tron förmodligen också utvecklar
förmågan till empati med medmänniskan. För den som fått insikt
i att sinnet lever vidare, är inte heller döden lika
skrämmande. Detta är en viktig komponent i det som vi kallar
för helhetshälsan. Fundera därför över Betty Shine´s
berättelser!
Som Eva Aperia säger i sitt anförande är frågan Var är du Gud? en
naturlig, ängslig och, ångestfylld vädjan blandad med hopp
från både individ och samhälle när sjukdom och olycka drabbar,
eller när fara hotar. Kanske bör vi för vårt eget
välbefinnande beakta Menachem Mendels ord: Gud är där vi låter honom komma in.
Genom vårt förnekande kanske vi förlorat förmågan
att höra Guds röst, men vi har genom vår vilja att hjälpa dem
som berörts av flodvågskatastrofen visat att vi ännu kan höra
våra medmänniskors rop: Var är Du?
till oss. Låt oss därför fortsätta att vara lyhörda också för
deras olyckskamraters rop även om det inte är fråga om
katastrofer av gigantisk omfattning!
Efter
döden betyder den fysiska kroppen inget för den döde. Inte mer
än ett avlagt klädesplagg som har kastats i soporna.
Naturligtvis ska vi vörda de döda, men döda har inget behov av
att deras förmultnade kroppar ska flyga hem i lyxklass från
Thailand eller andra orter. Låt denna förmån stanna hos våra
styrande som i sin upphöjda position och sin självgodhet
,naturligtvis inte kan tänka sig något annat när de färdas på
skattebetalarnas bekostnad. De döda däremot ser nog hellre att
mellanskillnaden används för att hjälpa de överlevande. De
döda uppskattar, som alla andra, tankar byggda på omsorg och
kärlek, men genomskådar dem som visar sin sorg av tvång och
inte av känsla. Tänd ljus för dem och minns med glädje de fina
stunder ni hade tillsammans!
*** |