Olof Jönsson – svenskt medium med världsrykte.

Olof Jönsson föddes i Malmö 1918. Vid sju års ålder förstod han att han kunde se och uppleva saker som andra inte kunde, en gåva som han emellanåt i barn och ungdomsåren ibland utnyttjade på ett felaktigt sätt. Ett exempel på detta var när han i en dröm natten före en matteskrivning fick alla svaren i förväg och hann ge dem till alla klasskamrater. Läraren kunde aldrig förstå hur att alla kunde ha alla rätt, trots att många av eleverna normalt brukade vara dåliga kunskaper i ämnet. Olof däremot tyckte att det varit ett roligt och lyckat experiment, vilket han dock aldrig upprepade.

Jönsson var av medellängd, ytterligt belevad, hade ett jovialiskt uppträdande och ett normal utseende för en skandinav med ljus hy, ljust hår. Han hade gott ordningssinne, var noga med sitt yttre och var mån om sin hälsa.

Det fanns ingen påfallande stark ockult talang i släkten. Hans far och farmor kunde ibland ha föraningar men inte med samma säkerhet som vad Olof uppvisade. Mamman som var mild och ödmjuk till sin läggning hade intresse för det okända. De var därför på samma ”våglängd” och Olof hade alltid en mycket nära kontakt med henne. När moden dog bodde Olof i Kali­fornien. När han via telegram fick dödsbudet var det ingen nyhet för honom, han visste redan tidigare tidpunkten för när hon dött.

Familjen reagerade inte så ofta på hans ovanliga förmågor, förutom när han var mycket liten. Pappan berättade en dag för honom att han redan som litet barn visade träffsäkerhet i sina förutsägelser. En gång när han skulle besöka doktorn fick Olof följa med. När de var halvvägs, sade han att det inte var någon mening att de gick längre för doktorn var ändå inte hemma. Fadern svarade att eftersom de bestämt tid, så det var klart att doktorn väntade på dem. När de kom fram fick de veta att doktorn hade fått olycksbud, och därför inte väntades hem på ett bra tag.

Jönssons egen förklaring till sina gåvor var att han frigjorde en omedveten kraft som förmod­ligen alla människor har inom sig, en kraft som han vigde sitt liv åt att utforska genom alle­handa experiment, både i privatlivet och i vetenskapens tjänst. Han utbildade sig till ingenjör, ett yrke som han aldrig övergav, och som gav försörjning till honom och hans familj. 

 Beskylld för fusk

I Sverige minns man honom under smeknamnet ”Mirakelmannen”. Det skrevs många artiklar om honom, tyvärr oftast oseriösa, och ibland också direkt osanna. Han beskylldes för allt, från fusk, masshypnos och vad man nu kunde komma på för att dölja sin egen oförmåga att accep­tera något som man inte kunde förstå. Detta trots att vetenskapsmän och många andra aktade personer både från Sverige och Danmark, vilka varit försöksledare eller deltagit som vittnen i under­sökningar som gjorts av Olof Jönssons paranormala förmågor, intygat äktheten och vidimerat att experimenten företagits under villkor som uteslutit alla möjligheter till fusk.

För att exemplifiera hur det kunde gå till återger jag två utdrag där en skeptisk journalist och en trollkonstnär vars namn var Cubis figurerar. Bägge hade påstått sig ha förstått hur Olof Jönsson genom fusk lurade sina åskådare att tro att han besatt paranormala krafter. Cubis hade berättat för pressen att han sett en av Jönssons seanser och att när denne då kunnat ange rätt valör på ett spelkort trots att han befann sig i ett annat rum berodde det på att han kikat genom nyckelhålet. 

För att kontrollera detta anordnades en sammankomst där Cubis fick vara försöksledare och kontrollör. Pressfolk var närvarande för att rapportera om det hela, och tillse att alla nyckelhål var tilltäppta.
 

Vid nästa kortexperiment ombads någon annan att tänka på ett kort. Han valde då hjärter dam. Därefter bad Jönsson honom att blanda leken och dela upp den i tre högar, med valfritt antal kort i varje hög.

Se nu efter i vilken hög det kort du valde, ligger, uppmanade Jönsson, men man kunde inte hitta kortet i någon hög, trots att man letade upprepade gånger.

Finns inte hjärter dam i någon hög? frågade Olof med oskyldig min.

Se då efter igen, uppmanade Olof, och pekade på en av högarna, som innehöll endast fem kort. Där låg nu damen. Hela tiden under det att experimentet pågick, stod Jönsson på behörigt avstånd från bordet med korten. Inte heller hade han användning för något nyckelhål.

*

Lite senare stod Jönsson vänd mot väggen i ett hörn av rummet och höll en liten griffeltavla i händerna. Kan någon se denna griffeltavla? frågade han samtidigt som han skymde den med sin kropp. Det kunde ingen.

Kan någon se vad jag ritar på tavlan? frågade Jönsson. Alla såg att hans arm rörde sig över tavlan men ingen kunde se vad han ritade. Jönsson satte ned tavlan med framsidan mot väggen, och log när han vände sig och sa att han nu på telepatisk väg skulle sända ett intryck av tavlan till Cubis.

Uttalandet väckte förvåning eftersom alla kände till att Cubis knappast skulle samarbeta med Jönsson i experimentet. Cubis funderade en stund och utbrast sedan: En fyrkant!  Jönsson bad då en av journalisterna plocka fram tavlan. Det är en fyrkant! skrattade denne och vände på tavlan så att alla kunde se.

Cubis försökte slå bort experimentet och två journalister började diskutera vilken roll turen spelar i dylika experiment. En av dem menade skeptiskt att fyrkanten en vanlig geometrisk figur och att chansen var rätt stora att Cubis skulle ha nämnt en fyrkant, cirkel eller triangel. Han menade att Jönsson bara var en bra iakttagare av den mänskliga naturen och en skicklig gissare.

Jönsson kunde ha ritat en blomma, en stjärna eller en båt, svarade den andre journalisten. Och var­för välja Cubis som alla visste gjorde allt för att avslöja honom? Cubis kunde lätt ha sagt Eiffeltornet, Grand Canyon, Den sista måltiden eller liknande bara för att bevisa att hans egna tankar inte kunde påverkas.

Förstår du inte? Jönssons förmåga till tankeöverföring fick Cubis att säga en fyrkant!” framhöll den andre.

Din vän har rätt, anmärkte Jönsson och kom in i debatten. Jag kan påverka tankar telepatiskt

Teoretiskt, kanske, fnyste den skeptiske journalisten. Nej, du skulle inte kunna påverka mina tankar.                     

Skall vi pröva? log Jönsson och bad journalisten gå in i angränsande rum. Där skulle han skriva vilken bokstav han ville på den svarta tavlan. Olof skulle försöka påverka hans tankar och få honom att skriva en bokstav som Jönsson valt.

Detta är en utmaning som jag villigt accepterar, sade journalisten. Herr Cubis jag litar på att ni kontrollerar vad som händer. Cubis försäkrade att journalisten att lita på honom.

Publiken fick välja och valde bokstaven  B . En liten stund senare kom journalisten tillbaka och höll upp krittavlan. På denna hade han skrivit bokstaven B.

Nå, min högt värderade kollega och trollkarl Cubis, frågade den sympatiske journalisten, var vill ni två skeptiker placera nyckelhålet denna gången?

*

Den danske parapsykologen Sven Türcks genomförde dussintals imponerande telepatiska experiment med Olof Jönsson i sitt fotografiska laboratorium. Efteråt skrev Türck om Jönsson: Han äger telepatisk begåvning och har mycket starka anlag för telekinesi. Jag spår honom en strålande framtid i vetenskapens tjänst.

 Jag beundrade Türck, berättar Olof. Han arbetade under flera år med att undersöka det para­normala och blev betraktad som en av de främsta auktoriteterna i Danmark på parapsyko­logiska fenomen. Türck som var en duktig fotograf använde ofta sin skicklighet att hantera kameran för att avslöja artisters fingerfärdighet. Han studerade illusio­nisters trick och blev en riktigt duktig trollkarl själv. Han undersökte också metoder som användes av yogautövare och dervisher för att uppnå extatiska tillstånd, och han kunde jämföra dessa metoder med dem som medier från västvärlden använder för att komma i trans.

 Türck var mån om en mycket noggrann och omsorgsfull undersökning av fenomenen. Profes­sio­­nella trollkarlar har ofta velat göra gällande att vetenskapsmän lätt kan dras vid näsan av sluga medier som helt saknar paranormala krafter, men Türck såg på den andliga världen med både en professionell trollkarls och en vetenskapsmans ögon. Inget falskt medium kunde lura honom med trolleri och han avslöjade därför många medier antingen som kvacksalvare eller sådana som bluffade de undermedvetet.”

 Under ett experiment i Türcks Köpenhamnslaboratorium placerade den danske forskaren en kortlek på ett bord med framsidan ner. Professor Olle Holmberg valde ett kort ur högen, lade det åt sidan, gömde det med sin hand, utan att någon gång vända på det.

 Ingen i rummet hade kunnat se vilket kort han valt. Jönsson plockade upp en penna och ett pappersark och ritade utan tvekan kortet. Türck tog papperet från Jönsson och höll upp teckningen med två rader med hjärtan och tre i varje rad, så att alla kunde se det. Vid ett tecken från Türck lyfte Holmberg handen och vände på kortet. Det var hjärter sex.

 Enligt Türck och professor Holmberg upprepades detta experiment flera gånger med lika bra resultat. Det som är mest betydelsefullt när det gäller dylika experiment är att ingen i rummet sett kortet och därigenom kan fungera som telepatiskt medium.

 Några frågor om djurs medvetanden som Brad Steiger ställde till Olof Jönsson

 Kan du uppleva det undermedvetna hos ett djur likaväl som hos en människa?

Ja, svarade Jönsson, jag har gjort det många gånger. I ett experiment koncentrerade jag mig på en katt för att få den att göra många olika saker, som att gå från ett hörn till ett annat, att slicka sin vänstra tass, eller att klia sitt öra. De flesta katter och hundar reagerar på telepatisk ledning, men några gör det inte.

 Kan du se vad ett djur tänker på samma sätt som du kan se vad en gammal man på tåget tänker?

 Jag kan få reda på vad de känner, och vad de vill och så vidare, svarade Jönsson. Om ett djur har ont vet jag det, även om ingen annan vet det. Om hunden eller katten känner sig ledsen eller deprimerad; om det är en tung atmosfär runt djuret, så känner jag det också.

 Du får bilder och intryck från en människas psyke. Får du någonsin bilder från ett djurs hjärna?

Ibland, svarade Jönsson, men det är mycket svårt att få, därför att ett djur tänker inte som vi gör.

Hur tänker de? Känner du att de har själar?

Tjaa, jag kan känna att ett djur har fantasi på ungefär samma sätt som vi. Men de tänker inte mycket och de planerar sällan framåt. För det mesta reagerar de spontant, efter sin natur.

 Allt i naturen har en själ på ett eller annat sätt. Den materiella delen av plantan och djuret dör efter jordelivet precis som vi gör. Du är som en grönsak, men med lite mer förstånd. Jag tror att en blomma har förstånd. Jag tror att alla levande väsen har förstånd i högre eller lägre grad.  

Varsel, sanndrömmar och fjärrskåderi

 Så tidigt som 1917 skrev Wiers Jensen, utgivare av Norwegian Journal of Psychichal Research, en serie artiklar om varsel. “De som upplever varsel berättar alla på samma sätt”, skrev Wiers Jensen. “Med liten variation är det samma sak som inträffar:

Man hör steg i trappan. Ytterdörren låses upp, någon torkar fötterna på dörrmattan, ställer ifrån sig promenadkäppen, etc. Om den som fått varslet inte är van vid detta - öppnar han dörren och finner hallen tom. Åtta eller tio minuter senare upprepas hela proceduren, men nu är det en verklig person som kommer.”

 Gränserna för varsel och sanndrömmar och fjärrskåderi är obestämbara och överflyglar ofta varandra. I boken ges ett exempel på sambandet sanndröm och fjärrskåderi även om föremålen i det aktuella fallet befann sig ganska nära. Det utspelade under Olof Jönsons resa till Förenta staterna 1953. Han hade blivit igenkänd av någon medpassagerare och ryktet om hans bedrifter inom telepatin spred sig på fartyget. En dag blev han ombedd av kaptenen att bistå honom i en delikat fråga.

En äldre änka hade ömsom gråtande, ömsom klagande beskyllt någon i besättningen för att vara orsak till att hon förlorat ett dyrbart halsband och några ärvda ringar som hon påstod hade stulits från hennes hytt. Kaptenen kallade Jönsson till sin hytt och bad honom om hjälp att hitta de försvunna juvelerna.

Vi kan inte hitta kvinnans juveler någonstans sa han. Hon är rik och kanske excentrisk, men hon har mäktiga och inflytelserika vänner och det är inte bra för vårt rykte att hon säger att detta fartyg sköts av en samling pirater. Vi har letat överallt och förhört besättningen, men trots alla ansträngningar har vi inte kunnat hitta kvinnans juveler, som är mycket värdefulla, någonstans. Det hör till historien att kaptenen tidigare utan resultat försökt övertala kvinnan att förvara dem i fartygets kassaskåp. Hon ville emellertid inte höra talas om att skiljas från dem ens ett ögonblick, eftersom hon inte sa sig kunna lita på deras kassaskåp. Ändå höll hon kaptenen personligen ansvarig för förlusten. Olof svarade att han skulle göra vad han kunde. Han gick tillbaka till sin hytt och försatte sig i lätt trance.

 Eftersom jag är i stånd att kontrollera mina drömmar, koncentrerade jag mig en stund på kvinnans juveler, varpå jag lät mitt medvetna jag glida över i lätt sömn för att i en dröm kunna se var juvelerna låg.

 I ”drömmen” såg Olof änkan gömma sitt värdefulla halsband och sina ringar i en grön handske, som hon i sin tur gömde bland sitt bagage. Men som ofta är vanligt när man gömmer någonting på ett ”säkert ställe”, glömde hon bort var hon gömt dem.

 Olof föreslog kaptenen att än en gång låta sin besättning söka igenom änkans hytt och bagage. Det visade sig att man hittade juvelerna, exakt där Olof i sin dröm sett dem ligga.

 *

En annan typ av fjärrskåderi berättar Sune Stigsjöö om. Han hade flera gånger till synes av en slump stött ihop med Olof på olika ställen i Stockholm. Jönsson hade då yttrat: Jag kände på mig att du skulle vara här någonstans och det gav Stigsjöö idén till följande experiment. Olof ombads att vid en viss tidpunkt en bestämd dag koncentrera sig på var Stigsjöö befann sig någonstans i Stockholm, och sedan söka rätt på den platsen. Efter en halvtimma kom han promenerande rakt till den plats där Stigsjöö gömt sig i närheten av Dramaten, fastän platsen där denne gömt sig inte var synlig från gatan. Experimentet upprepades åtta gånger med olika förutsättningar och Olof kunde lokalisera försökspersonernas olika gömställen runt om i Stockholm vid fem tillfällen, något som ingen skulle kunna göra enbart med slumpens hjälp.

 Psykometri

 Psykometriskt begåvade personer har förmågan att om de får ett obekant föremål i sin hand kunna avläsa dess historia, genom att registrera ”energier” från personer som tidigare haft mycket med föremålet att göra och därigenom lämnat ”känslomässiga spår”. Energier kan också tas upp från omgivningen. En sten som legat vid en havsstrand, kan ge mediet ledning inte bara om närheten till havet utan ofta, om det är ett duktigt medium, också om världsdel, land och ort. Ibland kan det vara fråga om rena gissningsleken. Den har oftast välpolerad yta till skillnad från stenar från gruvor och stenbrott.  Genom logiska slutsatser och lite kännedom om resor som ägaren gjort, kan även mindre psykometriskt begåvade medier ibland någon gång, via gissningar och vaga påståenden i frågeform, lyckas avslöja något som verkar trovärdigt.

De seriösa medierna berättar enbart om de känslor och upplevelser som föremålet ger dem, och är väl medvetna om att dessa inte behöver vara fel, även om det inte blir de svar ägaren vill ha. Ofta har inte ägaren kännedom om alla personer som berört föremålen och de levnadsöden som föremålet kan ha registrerat innan de kom i nuvarande ägares hand. Det kan därför finnas energier från andra, för den nuvarande ägaren okända personer och från platser, som starkare påverkar mediet än de som förväntas.

 Även inom psykometrin hade Olof Jönsson extraordinära gåvor vilket följande skildring ger exempel på:

 I november 1957 fick Jönsson besök av två andra svenskamerikaner i sitt hem i Chicago. Det var K. Alex Carlsson och Sigge Rydeberg, bägge intresserade av parapsykologi och de hade kommit överens om att sätta Olofs “röntgenblick” på prov. Carlsson hade tagit med sig en tavla väl inslagen i mycket kraftigt omslagspapper. Det blev naturligtvis en trevlig kväll med Sverige och gemensamma bekanta som samtalsämnen. Till slut la Carlsson paketet framför Jönsson och bad honom beskriva innehållet.

“Det är en gammal sak”, sade han. “Den är kanske flera hundra år gammal. Jag har en känsla av en vacker färg, något blått, det är en tavla. Man har sjungit framför den. Den är från Europa, troligen Spanien eller Italien. Jag har ett intryck av en gråvit mur och en byggnad som påminner om ett kapell eller en kyrka, möjligen ett kloster. Det finns människor på bilden. Jag ser en kvinnlig figur. Hon håller ett barn i sina armar - det är en madonna. Barnet är Kristus. Madonnan eller pojken håller något i handen som liknar en frukt, och där är ett kors. Det finns ännu en person på tavlan - Josef !”

Rydberg såg frågande på Carlsson. Hans vän nickade, mycket förvånad över den utförliga beskrivning som Jönsson givit Han tog sedan bort det kraftiga omslagspappret och “Blå madonna” avslöjades för Jönsson och Rydberg. På den här bilden av den heliga familjen är madonnans dok blått. Kristusbarnet står i hennes knä och håller i ena handen en glob med ett kors på.

 “Du betalade 25 dollar!” sade Olof och tittade på Carlsson. “Du betalade 25 dollar för tavlan.”

 Carlsson bekräftade att han verkligen hade betalat den summan för målningen. Han berät­tade att han först hade sett Blå madonna i Gerda Ahlms Chicagostudio. Fröken Ahlm sade att hon hade köpt målningen i dåligt skick i en antikvitetsaffär. Eftersom hon hade stu­derat konst i Tyskland och Paris samt arbetat i sjutton år på Chicagos konstinstitut, kände hon sig kvalificerad att restaurera målningen. Det fanns inga uppgifter om tavlans ursprung eftersom den var osignerad, men hon trodde att tavlan hade målats i Italien eller Spanien, och att den var mycket gammal eftersom den var målad på trä.

 Carlsson fick köpa tavlan till ett vänskapspris av tjugofem dollar, exakt den summa som Olof Jönsson hade angivit. Vem konstnären var, och vilket öde tavlan genomgått innan den kom i Gerda Ahlms ägo förblir troligen en olöst gåta. Det kan ha varit en del av en triptyk eller ha hängt på en klostervägg. Jönsson hade säkerligen rätt i att människor hade sjungit lovsånger till madonnan framför tavlan.”

Naturligtvis hade Jönsson av paketets utseende kunnat gissa sig till att det var en tavla men inte till övriga lämnade uppgifter. Här ger han ytterligare ett bevis på att han inte behövde hålla föremål i handen för att känna och läsa av dess energier. Eftersom Carlsson visste vad paketet innehöll kan det också ha varit fråga om tankeläsning, åtminstone vad betträffar priset, men definitivt inte en slumpmässig gissning.

 Telekinesi 

Är det möjligt att påverka tyngdlagen med psykisk kraft? Ja, så tycks vara fallet, förutsatt att man är utrustad med de gåvor som Olof Jönsson hade fått, och dessutom är beredd att i likhet med honom ständigt träna för att utveckla sin förmåga till fulländning. För Olof tycktes det mesta ligga inom möjligheternas gräns. När han demonstrerade sina tele­kinetiska förmågor häpnade åskådarna. Den enda förutsättning som krävdes för ett lyckat experiment var enligt Olofs egna kommentarer, ”att det kändes riktigt för honom att vid det aktuella tillfället utföra demonstra-tionen”. Detta är vid närmare eftertanke en självklarhet, eftersom det knappast är möjligt att uppnå total koncentration för uppgiften i annat fall. 

 1947 gjorde Olof en demonstration i psykokinesi i Linköping. Enligt ortspressen gick experimentet till på följande sätt:

En tom pilsnerflaska placerades på ett bord mitt i rummet. En av servitörerna på hotellet kallades in och ombads sätta sig på golvet några meter från bordet. På andra sidan bordet, tre eller fyra meter från honom, stod Jönsson. Han koncentrerade sig en stund och höll handfla­torna upp, vända mot bordet. Sedan tog han några steg tillbaka och i samma ögonblick började flaskan släpa över bordet som om den var dragen av en osynlig hand och föll i golvet med ett kraftigt buller.

 Sune Stigsjöö, som före experimenten hållit ett föredrag om parapsykologi, berättar att Rotarymedlemmarna, läkare, präster, lärare och affärsmän, med stor bestörtning konstaterade att inget fusk förekommit. Fenomen av detta slag presterade Jönsson annars ogärna i större församlingar.

Not.

 (Jag frågar mig varför servitören skulle sitta på golvet, vilket kan tyckas märkligt. Förmodligen var anledningen att han skulle närvara i rummet väl synlig för alla deltagare så att de kunde kontrollera att han inte hjälpte Jönsson. Antagligen var orsaken till ”golvläget” att han därmed inte skulle skymma utsikten för någon av åskådarna.)

 *

Vid ett annat tillfälle utförde Jönsson bl.a. några telekinetiska experiment under nog­grann kontroll. Det kan inte heller vara fråga om suggestion på de närvarande, under­stry­ker dr Perntz. Vid ett av dessa experiment befann sig ingenjör Jönsson inte ens i rummet.

En kruka med en hyacint i placerades på ett bord och en vägg skilde denna från Jönsson. Blomman gjorde plötsligt en “knyckning” på mitten av stjälken, i motsatt riktning från honom. Rörelsen var så kraftig att krukan rörde sig och skrapade mot fatet. Efter experimenten konstaterades vissnings­symtom på blomman och även följande dag var den “slak”.

 ~

En av kontrollanterna placerade vidare en tennljusstake, vägande 1.250 gram, på bordet, medan Jönsson stod 2-3 meter från detta. Kontrollanten uppmanades sträcka handen intill ljusstaken och kunde konstatera att några “arrangemang” inte vidtagits. Ingenjör Jönsson hade för övrigt inte berört ljusstaken, som av kontrollanten hämtats från en hylla och omedelbart placerats på bordet. Inför allas ögon vred sig staken cirka 180 grader på bordsytan.

 *

Dr Vilhelm Helle skriver i sin bok ”Okända och försmådda krafter” (Hälsans förlag 1956):

 Jag samarbetade nästan dagligen över ett års tid med mediet ingenjör Olof Jönsson. Han har helt oförtjänt blivit föremål för ohemula och förvrängda angrepp, framför allt i pressen och det är på plats att hans person och prestationer beaktas sakligt i detta sammanhang. Ingenjör Jonsson är ett allround medium och har en varmt kristen livsåskådning. Vanligen kan han åstadkomma rätt kraftiga fenomen. Det är betecknande att han gick under namnet mirakelmannen, när han verkade som ivrigast i S.P.S *.

 Den telekinetiska förmågan visade han bland annat genom att lyfta en liten trähäst av en kattunges storlek från ett bord och kasta den i golvet. Han stod då på flera meters avstånd och hade aldrig förut haft föremålet i sin hand. Hästen höjdes sakta och slungades i en egendomligt formad parabelbåge till golvet i allas åsyn. En större tavla på väggen vred han på sned och stod då mitt på golvet, även nu på flera meters avstånd från tavlan. 

Not.  Jan Fridegård skrev i förordet till boken bland annat följande

 * S.P.S. står för Sällskapet för Psykiska Studier. Dess ändamål var att väcka intresse för och sprida fördomsfri kunskap om själslivet, verka för själslig hygien, samla material och bidra till utforskandet av sådana företeelser som suggestion, hypnos, telepati, psykometri, klärvoajans m.m. Ordförande blev fil.lic. Vilhelm Helle. Han fick en krävande uppgift som organisatör, föreläsare och försöksledare under de första åren. När han efter ett halvt decennium avböjde återval, hade över ettusen personer varit aktivt verksamma inom Sällskapet.

 Telepatisk hypnos

 Alla har vi väl i TV eller på nöjesestrader sett någon hypnotisör som, till publikens jubel, fått frivilliga deltagare att under hypnos göra saker som de normalt inte skulle företa sig. Olof Jönsson uppträdde ogärna inför större publik men i mindre sällskap kunde han i stundens ingivelse demonstrera helt otroliga saker. Själv sa Olof följande om hypnos:

 Det är ett missförstånd att en hypnotisör för att påverka en person måste se vederbörande i ögonen. Jag kan få personer att falla i hypnotisk sömn genom att räcka dem en penna jag hållit i eller be dem se på ett fotografi av mig utan att jag själv är närvarande. Vid flera tillfällen har jag hypnotiserat personer fastän jag befunnit mig flera kilometer därifrån.

Jag kan få en person att på en viss dag, timma, minut och sekund genomföra en order som jag gett när han/hon befunnit sig i hypnotiskt tillstånd. Jag har gjort detta experiment flera gånger och det har aldrig slagit fel. Den medicinska termen för detta är posthypnos, välkänd i litteraturen.

Jag upprepar att hypnos är en allvarlig sak som måste nyttjas med stor ansvarskänsla.

En gång när Olof åkte buss med två goda vänner, Sigge Rydberg och P. Hellman, föreslog Rydberg ett experiment.

Skulle du kunna få bussföraren att stanna bussen precis nu i mitten av kvarteret? frågade Rydberg.

“Om han är mottaglig kan jag göra det”, svarade Olof. Han satt lugn ett ögonblick, log sedan och nickade.

Busschauffören slog i bromsarna så snabbt att Olof måste sträcka ut en arm för att hindra Rydberg och Hellman att falla framåt. Alla passagerare gruffade och klagade. Busschauffören verkade mycket förvirrad. Han satt där i några ögonblick, sedan startade han igen.

 Ett annat exempel på Jönssons förmåga att utföra fjärrhypnos var när han under tiden i Australien stod i publiken som lyssnade på en politisk talare och då kom på idén att göra ett experiment. Sagt och gjort. Resultatet blev att talaren plötsligt förnekade sitt eget budskap och uttalade sig gillande om sin motståndare. Även om politiker ofta under valtal uttrycker sig alltför negativt om varandra visar dessa exempel att Olofs åsikt att hypnos bör användas med största urskiljning och inte nyttjas för egna syften.

 I Australien visade Jönsson också att han kunde hypnotisera per telefon. “Experimentet arrangerades under sträng kontroll”, berättade Olof. “Jag placerades på chef redaktörens kontor och mina försökspersoner vaktades av reportrar och fotografer i ett stort varuhus i Imperial Arcade.” Det skildras så här i Sunday Time den 4 mars 1951.

Telefonen ringde. Fröken Thorpe lyfte luren och svarade. Sextio sekunder senare sov hon. Hon höll luren fast i sin hand. Under tre minuter var hon hypnotiserad, hon satt absolut stilla.

Hon reagerade inte på något sätt på vare sig tal eller högljudda rop. Inte heller fotografiska blixtar störde henne det minsta. När de tre minuterna var över satte någon luren till hennes öra. Hon vaknade genast vid ljudet av ingenjör Jönssons röst.

Fröken Thorpe sade efteråt att hon aldrig skulle glömma orden hon hörde ingenjör Jönsson säga i telefonen: “Du känner dig mycket trött... du sluter dina ögon... du sover.” Och senare: “Du känner dig utvilad och samlad. . . du har sovit underbart. Vakna!”

Experimentet med fröken Reed var lika lyckosamt. Båda kvinnorna var mycket avslappade och lugna efteråt.Vid vissa experiment har upp till tio personer hypnotiserats samtidigt via telefon — den första har hållit luren, de andra har hållit varandra i händerna.

 Eftersom experimenten övervakades så noga kan naturligtvis varje påstående om medvetet fusk avvisas, vilket gällde generellt i Jönssons fall. Hans inställning var att arbeta i vetenskapens tjänst för att människans paranormala krafter i framtiden skulle kunna utnyttjas på ett bättre sätt till mänsklighetens fromma. Ändå har inte mycket förändrats inom fysisk och psykisk forskning. Om medier med anlag för kontakt med avlidna kunde utveckla och specialinrikta sina gåvor på rätt sätt, skulle de kunna vara till stor hjälp vid rättsliga utredningar om försvinnanden och mord samt inom medicinen. Förutsättning är naturligtvis att de fått skolning i förhörsteknik och fått tillfälle att ta del av de platsundersökningar och ledtrådar som finns så att de i stället för allmänna intryck kan inrikta sig på frågeställningar som utgör hakar i den rättsliga utredningen. Undersökningarna ska heller inte vara allmänna TV-jippon utan ett led i polisens arbete och naturligtvis ske under de regler för diskretion som gäller för dessa. Naturligtvis kan sådana upplysningar inte användas som bevis men ofta skulle de kunna ge värdefulla vinklingar för fortsatta utredningar och vid förhör med misstänkta brottslingar.

 Healing 

I sin bok Okända och försmådda krafter skriver Dr. Vilhelm Helle följande: 

Varför utnyttjar man inte inom sjukvården mediala personers läkeförmåga i stället för att på ett hätskt sätt förfölja dem med misstro och falskeligen anklaga dem för allsköns bedrägerier? De förljugna så kallade kontrollundersökningar, som vissa vetenskapsmän lånar sig till samt pres­sens kompakta okänslighet för fakta är nutida former av häxprocesser. De flesta personer, som äger helande psykiska krafter vågar inte tala om dem av rädsla för inkvisitoriska förföl­jelser.

Det är inte bara min gode vän ingenjör Jönsson, som med iver försäkrar sin beredvillighet att hjälpa sjuka. Alla medier jag har talat med i denna sak har visat stor entusiasm för ett sådant perspektiv som att under sakkunnig och av myndigheterna godkänd ledning få bidra till att skänka folk hälsa, glädje och harmoni. Uppgiften är så stor och behjärtansvärd att det vindlar, när man betänker vilka enorma kraftresurser, som här står till buds och bara väntar på att frigöras.

Dr Helle kom tillsammans med Jönsson att utföra många försök med healing. Upprinnelsen till detta var att vid deras första sammanträffande i S.P.S. regi botade under en minuts hypnos en medlem i dess styrelse från en högst besvärande värk i armarna, som pågått periodvis i tre år. Varken läkarbehandling, kortvågsbehandling, massage eller vila hade hjälpt. Efter Olofs hypnotiska enminutsbehandling var patienten smärtfri under tre år innan värken gjorde sig påmind igen.

Olof Jönsson kom senare att samarbeta under ett halvår med Dr Helle i den healingcirkel som Helle startade efter att ha bevittnat effekterna av den mirakulösa 1-minutsbehandling som beskri­vits ovan. Under denna tid behandlades 144 personer, alla minst två gånger. Ingen behandlades utan att före första behandlingen ha genomgått läkarundersökning. Så här skriver Dr Helle.

Goda resultat erhölls redan efter första behandlingen i 67 fall, och efter ännu några besök blev ytter­ligare sexton friska eller avsevärt bättre. Som stickprov må nämnas: 8 svårt sömnlösa och beroende av starka sömnmedel sov efteråt bra utan medicin, 5 i åratal förstoppade och 2 med tarmkatarr i förening med diarré blev hotade, 3 stammare talade rent efter första behandlingen och ytterligare 1 efter andra, 1 helt förlamad under senare år och halvsidigt sedan 20 år återfick rörelseförmågan, 3 med minnesförlust återfick minnet, 3 alkoholister hotades, o.s.v.

För effektiv kontroll hade en legitimerad läkare vidtalats att sporadiskt följa och övervaka behand­lingen, särskilt när vi inte genast fick resultat men ville fortsätta. Denna läkare besåg våra lokaler och tog del av alla arrangemang. Även behandlingsprotokollen granskades och befanns ”instruktiva och värdefulla”. Många rörande muntliga och skriftliga tacksägelser har vi sedermera fått från besökare, som blivit hjälpta med sina lidanden. Här följer några utdrag ur tackskrivelser som finns i boken

1.  En påtaglig läkning har skett av de hudytor, som förut varat i flera år.

2.  Efter endast en behandling blev jag hotad från en svår stamning, som jag haft i fyra år.

3.  Den ihållande huvudvärken, som jag lidit av ett halvt år har försvunnit. Värken i högra knäet är också borta. Avföringen kommer lätt, sömnen är god, och hjärtat är lugnt numera
utan medicin.

4. Ångesten är slut, och jag sover bättre. Huvudet går nu lätt att hålla stilla, och armen har slutat att skaka. Krampen i foten har minskat.

5. Tarmkatarren upphörde genast. Det känns underbart att ej ideligen behöva springa på WC, som jag gjort förut i tjugonio år. Sömnen är bättre och hjärnan känns klar.

          6. Jag sov utmärkt första natten utan något slags medicin eller sömnmedel. Det har ej skett på fyra år och kändes som ett underverk.

7.  Avföringen kommer utan de hjälpmedel, som jag förut måst använda hela vintern.

8. Ryggen är starkare och jag känner ingen värk. Sömnen är god. Förut hade jag en riktig skräck för att lägga mig, och jag har sovit oroligt alltsedan jag var ett barn.

    9. Benet har blivit starkare, så att jag kan stödja på det. Det är inte längre ömt. Jag var också rädd förut och vågade inte ens åka buss sedan ett helt år.

10. Jag är helt fri från min stamning, som jag lidit av sedan 8 års ålder. Jag är trettiotre år nu.

11. Det känns som om ledspringan i knäet blivit större, så att jag nu kan böja benet. Jag är glad   och belåten, och skulle vilja ta hela världen i famn.

12. Synen har kommit tillbaka på vänstra ögat, som tog skada och började blöda 1945. Ångesten har upphört.

13. Ögonen är starkare och minnet har ökat. Arbetet går bra. Värken i öronen har alldeles upphört. Jag har lidit av den i många år.

14. Sedan ett tjugotal år har jag varit lam i höger ben och arm. Även vänster sida har varit  angripen senare år. Nu kan jag röra båda armarna lätt och ledigt och även gå varsamt över golvet ensam.

Dessa koncentrerade utdrag torde räcka för att ge en föreställning om resultatet av våra healingförsök, skriver Helle. Den sistnämnda patienten bars upp till vår mottagning av maken och sonen, som inte mindes sin mor annat än som lam. När hon efter sista behandlingen rörde armarna fritt, reste sig ur stolen och hasade sig fram ett stycke över golvet, var det en sådan andakt i rummet, att både make och son brast ut i gråt.

Det är nu över sex år sedan dessa förbättringar konstaterades. Jag har varit angelägen att utröna hur pass bestående resultaten har blivit, och därför har jag satt mig i förbindelse med patienterna där det varit möjligt. Tyvärr har jag inte lyckats få tag i mer än drygt hälften, bl. a. därför att många har velat vara anonyma. Tillräckligt många, (81), har dock anträffats för att jag skall kunna konstatera att de goda resultaten verkligen blivit bestående första året efter behandlingen.

Efter fem år hade försämring inträtt för somliga och ytterligare förbättring för andra. Or­sa­kerna till dessa variationer, som är mycket påtagliga är naturligtvis många. Jag kommer even­tuellt att utförligt beakta vad jag vet härom i en särskild skrift.

~

Så långt Dr. Helle. Trots att dessa healingförsök utfördes för ca 50 år sedan har ingen för­ändring skett när det gäller synen på denna typ av behandlingar inom svensk sjukvård. Ändå hör man ständigt företrädare för de myndigheter som har att besluta i vårdfrågor klaga över bristande resurser. Naturligtvis var Olof Jönssons förmågor i detta sammanhang speciella, men även med betydligt sämre resultat skulle motsvarande behandlingsserie ha varit av stort värde för patienterna, och både tidsbesparande och ekonomiskt lönsamma för sjukvården. Olof Jönsson nådde sin förmåga efter ständig träning för att utveckla sina krafter. Det är naturligtvis möjligt för många fler. Med den syn på paranormalt resursutnyttjande som man fortfarande har, både vad gäller myndigheter och media i största allmänhet, kan man knappast förvänta sig att ett kvalificerat utvecklingsarbete ska vara speciellt lockande för de svenska medier som begåvats med denna typ av paranormala förmågor.

 UKU

En svensk läkare, Dr Carlsborg, intygar att Jönsson en gång ”visat sig” i hans hem i Malmö. Han träffade Olof Jönsson på en fest hos en god vän, och då hade Carlsborg, kanske litet brutalt, uttryckt sin skepticism. Jönsson försatte sig då i vad som verkade vara en lätt trance och under denna beskrev han ett antal saker i Carlborgs villa. Eftersom det var deras första möte hade Jönsson aldrig varit i läkarens hem. När Olof beskrev barnkammaren började Carlsborg förlora sin skepticism, och när han fortsatte med att beskriva barnen med deras namn och ålder, började läkaren bli riktigt över­tygad om hans förmåga. Det slutade med att Carlsborg inbjöd Jönsson att besöka hans hem för att Olof skulle få ”feed back” på den ”visit” han redan gjort där.

 En kväll några veckor efter det att Olof besökt mitt hem, hörde jag när jag satt och läste, min dotters förtjusta skratt, berättar dr Carlsborg, Det var läggdags för henne, och jag skyndade mig till hennes sovrum. När jag frågade henne vad det var som var så roligt, blev svaret: Å pappa den rolige Jönsson var här!

 Jag ringde till Jönssons våning, men det svarade först inte. När jag senare på kvällen kom i kontakt med honom, sade jag: Jag förstår att du genomförde ett experiment med oss ikväll. Min dotter såg dig tydligt och klart i sitt sovrum när hon och hennes bror satt och läste.

Jönsson berättade att han hade suttit på bio tidigare på kvällen. Filmen var i hans tycke ointressant, men eftersom hans sällskap fann den fascinerande, satt han uttråkad kvar i väntan på att den skulle ta slut. Uttråkad beslöt han sig för att koppla bort sitt medvetna och tillåta sitt astrala jag att vandra. Av någon anledning hade han återfunnit sig själv i vårt hem, hos min dotter och son som båda suttit i rummet och läst.

 På Brad Steigers fråga hur han kunde kontrollera en sådan sak som astral projektion, svarade Jönsson

 Först ligger jag antingen på en dyscha eller sitter i en stol. Sedan sluter jag ögonen och kon­cen­tre­rar mig på att gå utanför kroppen och ser mig själv ligga eller sitta där. Jag tänker mig själv ut ur min kropp. Genom att koncentrera mig på att vara utanför min kropp och att se på mig själv. Efter några minuter kan jag se mig själv ligga där. När jag blivit r fri från min kropp tänker jag på olika platser som jag skulle vilja besöka och sedan önskar jag mig dit. Om jag exempelvis tänker på Malmö, ändras bara sceneriet och jag är där! Jag kan se människorna runt omkring mig, men de kan inte se mig. Jag kan gå omkring helt obesvärat. Jag känner mig fullständigt harmonisk, som ett med universum. Jag är i min verkliga kropp, inte mitt tröga fysiska skal.

När jag genomför astral projektion känner jag mig mycket lycklig. Jag saknar inte alls det jordiska livet. Mänskliga bekymmer betyder inget alls för den som är i sin astralkropp. Jordiska förhållanden betyder ingenting för honom längre. Vis av sina erfarenheter trodde han att den slutgiltiga separationen i samband med döden är nog det lyckligaste i någons existens.

En undersökning av utomkroppslig upplevelse och “psi”-fenomen som Dr Hornel Harts gjorde, ledde honom till teorin att hjärnan bara var ett instrument med vilket det medvetna uttrycker sig, snarare än en generator som producerar medvetande. Med stöd av  tillgängliga bevis hävdade han att det personliga medvetandets väsen kan observera och verka på långt avstånd från hjärnan.

Olof berättade att hans utomkroppsliga upplevelser hade lärt honom mycket. Men han hade aldrig använt denna förmåga till att spionera på andra, eller försöka ta reda på saker som andra har beslutat att hålla mig utanför. Många gånger hade också både män och kvinnor kommit och bett honom hjälpa dem att bevaka deras äktenskapspartner för att få bevis om otrohet.  Han avböjde alltid, eftersom sådana saker inte var hans uppgift. Den astrala projek­tionen var en gåva som skänkt honom lugn och frid, ett tillstånd som bara kan komma av att vara i harmoni med universum. Det hade lärt honom att placera sin köttsliga kropp i dess sanna perspektiv och lärt honom inse att bekymmer i jordelivet verkligen är mycket betydelselösa.

Regressioner till tidigare liv genom hypnos

 Den svenske läkaren John Björkhem framlade i sin doktorsavhandling, “De hypnotiska hallucinationerna”, resultatet av omfattande hypnosexperiment. Han förflyttade försökspersonen ner i åldrarna, fram till födelseögonblicket. Han fortsatte sedan och försökspersonen berättade spontant om vad som tedde sig som minnen av tidigare liv. Olof Jönsson har gjort många sådana experiment. Här är ett av dem som skedde hos Dr Petersen i Stockholm:

 Den unge mannen satt nedsjunken i en stol och talade med mjuk monoton röst, som snart blev mer intensiv och dramatisk. Sedan vidgades hans ögon och han grep om armstöden på den stora fåtöljen han satt i. Svärmen kring fartyget, skrek han. Driv dem tillbaka till havet! Döda dem!

 Olof Jönsson gick fram mot honom. “Du skall koppla av”, sade han till den unge mannen. “Du kommer att kunna se saker och ting med mera distans. Du kommer att kunna berätta allt som händer runt dig, men utan någon rädsla eller smärta.” Den hypnotiserade beskrev hur han levt i Danmark år 892. Han hade redan berättat för Jönsson att han hade bott på Jylland och varit fiskare. Han hade en hustru, som var lite fyllig, och han hade sex barn. Han kallades för Sten den Veke, inte p.g.a. brist på fysisk styrka, utan för att han ansågs lite långsam i tanken, av sina vänner. Som krigare hade han emellertid utmärkt sig i många hårda strider. Nu, under det att hans åhörare lyssnade under tystnad, beskrev “Sten” den sista striden i sitt liv.

Över bord med svinet, skrek “Sten” under vilda stridsrop. Han och hans danska kamrater be­fann sig i strid med ett svenskt plundringsskepp, och nu utkämpades en häftig sammandrabbning mellan vikingarna.

Vid Oden! Ge svinen åt fiskarna! Med ett skrik sjönk mannen ihop och tog sig i sidan. Han bet ihop tänderna för att inte skrika ut sin smärta. 

Kom ihåg att du inte känner någon smärta, påminde Olof honom. Vad är det som har hänt med dig?

Ett spjut, svor han till. Ett spjut från den fega ynkryggen. Han anföll mig bakifrån, och jag vände mig om, lagom för att bli stucken i sidan.

Är det allvarligt?

“Sten” nickade. Jag kan höra Valkyriornas sång. De kommer för att ta mig till Valhall. En av svens­karna höjer sitt svärd och hugger mig i strupen, men jag bryr mig inte om det. Jag känner ingen smärta, jag har dött i strid som en sann viking.

Den unge mannen “Sten” drog ett sista andetag. Ett av vittnena gick fram till Olof och tog ho­nom i armen. Olof försäkrade honom att han hade full kontroll över försökspersonen. ”Sten”, tilltalade Olof den döende mannen, berätta för oss vad som händer nu, efter det att du är fysiskt död.

Jag t-tycks..

Ja?  Efter att ha varit tyst flera ögonblick, sade “Sten”:

Jag tycks flyta. Jag flyter omkring i himmelen helt enkelt.

Kan du se din kropp?

Ja, svarade han. Den är rakt under mig. Jag kan se den på däck på vår båt. Vad konstigt det känns att se sig själv där nere, och ändå veta att jag egentligen är här uppe. Mitt huvud.., det har nästan huggits av nacken. Det flyter blod överallt. Det verkar som om mina kamrater för­lorar. Svenskarna är för många för dem.

Kan du se några Valkyrior? ville Olof veta. Tar de dig till Valhall?

Jag tyckte jag hörde dem, när jag var döende, svarade “Sten”, men jag ser dem inte.

Finns det någon där hos dig?

Det verkar som om det fanns andra här. Men jag kan inte se dem särskilt klart.

Kan du berätta något om dem? fortsatte Olof.

Bara att jag känner på mig att de inte vill något ont, svarade “Sten”.

Nu, Sten, vill jag att du förflyttar dig genom tid och rum fram till den 15 juli 1950, klockan 10.15 på kvällen. Du är i Dr Petersens bibliotek i Stockholm och du är åter den varelse som är känd under namnet Lars Torkelsson, sade Olof. När jag räknat till tre, kommer du att vara tillbaka i det närvarande. Ett, du går genom tid och rum, två, du kommer närmre och närmre, tre...

 Innan Olof lämnade Sverige hade han försatt många människor i hypnotisk trance, och fått dem att uppleva, vad som visade sig vara deras tidigare liv. En ung kvinna nämnde namn som kunde spåras i gamla kyrkoböcker. Hon namngav många med­lemmar i sin familj i sitt tidigare liv och vi fann i kyrkböckerna stöd för vad hon relaterat”. Det finns många andra fall, där ett stort antal detaljer från tidigare liv gavs, och vi kunde ofta verifiera en hel del av dessa fakta.

Han hade också sänt personer tusentals år tillbaka i tiden. Även om många historiker och forskare kan medge att många tecken talar för att personen i fråga är förflyttad i tiden, finns det inget sätt att kontrollera något som ägt rum för så länge sedan.

Brad Steiger frågade Olof: ”Vad har du kunnat lära dig om reinkarnation i din forskning?”

En gång när jag hade en person i djup trance och hade förflyttat honom till ett andligt plan mellan två liv, bad jag honom berätta hur han såg på själens reinkarnation. Han sade att efter den biologiska döden fortsätter själen sin vandring i den andliga världen. En tidsrymd av ungefär 14 år går innan själen åter tar form i en ny kropp och varje själ återföds i medeltal 12 gånger. Efter den sista inkarnationen blir vi helt och hållet andliga.

När jag frågade hur det var att leva i en värld av andar, mellan inkarnationerna, svarade han att det var underbart; han kände sig i harmoni med universum.

Vad tror du själv, Olof?  Vad menar du händer genast efter det att själen lämnar kroppen i och med den biologiska döden?

 Jag tror att själen överförs till en högre dimension. I den dimensionen kommer själen att födas som ande, inte som kropp. När vi lever på jorden är vi vana att se kroppar för att ident­i­fiera en person, men jag tror inte att kroppen som sådan är nödvändig i den högre dimensionen. Jag tror att den kroppsliga existensen i vilken vi nu lever bara är ett ögonblick av vårt verkliga liv.

Vart tar själen vägen efter vår biologiska död?

När själen lämnar kroppen kan man likna den vid en sjöfarare som lämnar fastlandet och beger sig ut till sjöss. Allteftersom tiden går driver han allt längre bort från sitt förra liv. Efter det att han kommit in i en ny fascinerande värld, blir han mindre intresserad av vad han lämnat bakom sig och blir mer angelägen om att utveckla de nya möjligheter som ligger framför honom. Först kan sjöfararen känna sig lite osäker, men snart upplever han det gamla fastlandet endast som ett minne.

Varför då reinkarnation? Varför kommer människorna tillbaka till fastlandet?

Det gör inte alla. Jag tror inte att alla blir reinkarnerade, eller åtminstone inte så ofta. Jag tror att det är som när bonden sår i jorden. Ibland gror fröet, ibland inte. Jag tror att det kan vara på samma sätt med själen. 

Tror du på Karma? 

Ja, om du menar Kompensationens Gudomliga Lag och Den Andliga Tillväxtens högsta lag, men om du menar Karma som något slags straff för själen, kan jag inte acceptera den. Jag accepterar inte straff efter döden, eller i en serie av inkarnationer. Jag tror att vi måste utstå vissa lidanden, för att få erfarenheter och kunna se klart. Jag tror inte att lidandet är menat som ett gudomligt straff för synder. 

Vid vilket ögonblick tror du att själen inträder i den fysiska kroppen? 

Jag tror att själen kommer in i kroppen, när barnet tar sitt första andetag; efter att ha lämnat moderlivet. 

Vilken effekt tror du preventivmedel har på återfödelsecykeln? 

Jag tror inte att det har någon effekt alls på reinkarnationen. Om någon missar ett tåg, får han helt enkelt ta ett annat. 

Abort, då? Hur tror du att abort kan påverka reinkarnationen eller Karma? 

Jag tror inte alls att abort har något att göra med reinkarnationen. Om du vill köpa en viss bil, finns det inget som säger att du inte snart kan bli intresserad av en annan. Om du inte kommer in i en kropp, kommer du snart in i en annan. 

Vilket tror du är det yttersta målet i livet ur andlig synvinkel?

Vi bör sträva efter att uppnå harmoni och efter att återförenas med Kosmos samt efter full­ständig kunskap om Universum.

* 

Som framgår fanns det knappast något område inom parapsykologin som inte Olof Jönsson hade ”gåvor” som han sedan kämpade för att ständigt utveckla. Ett så framstående medium blir naturligtvis både omdiskuterat, ifrågasatt och hånat. Olof Jönsson var inget undantag, han fick i många tycken utstå direkt personförföljelse i svensk press och ständigt misstroende från flertalet vetenskapsmän. 

Återblickar och kommentarer till anklagelserna om fusk 

Professor Torbern Laurents genomförde i slutet av 40-talet en rad lyckade experiment med Jönsson på Tekniska Högskolan. Några månader efter experimenten skrev Sune Stigsjö en artikel om Jönsson i Vecko-Jounalen. I denna intervjuades också professor Laurent som skrev själv ner sina kommentarer för att inga missförstånd skulle uppstå. I ett utdrag ur Vecko-Journalen nr 47 1949 skriver han så här. 

“Vid ett försök bad han mig att blanda min kortlek, breda ut den på mitt skrivbord med bildsidan nedåt, taga ett godtyckligt kort utan att titta på det, stoppa in det i ett kuvert (sådana fanns i min skrivbordslåda), klistra igen detta samt lägga kuvertet på skrivbordet. Under tiden gick ingenjör Jönsson ut ur rummet, så att jag ogenerat kunde kontrollera att det inte var något fuffens med kortleken. När uppdraget var färdigt ropades ingenjör Jönsson in, och han bad därefter att få låna en av mina tärningar. Jag gav honom en, som var onormalt liten, och han kastade den på kuvertet. Det blev en femma. Ingenjör Jönsson sa då: Kortet är en hjärter­femma, var god och se efter. Det visade sig mycket riktigt vara hjärter fem. Kortet och tärningen fotograferades, och efter framkallningen kunde vi konstatera att vi inte varit suggererade. Försöket utfördes två gånger med samma goda resultat. Ingenjör Jönsson påstod, att han visste vad kortet var genom klärvoajans och att han påverkat tärningen genom telekinesi. 

Vid ett fjärde försök, som utfördes i en av mina kollegors bostad blandade vi kortleken och bredde ut den på ett bord med bildsidan nedåt. Ingenjör Jönsson bad oss nämna ett kort, och med fingertopparna strök han över kortens ryggsidor tills han fastnade för ett kort, som han tog upp och som visade sig vara det nämnda kortet. Det såg så enkelt ut att min kollega bad att själv fä försöka utföra experimentet. Jag bad då  min kollega ta upp en spadersjua. Han tog upp halva kortleken utan resultat och bad sedan Jönsson om hjälp. Ingenjör Jönsson sade då, att det femte kortet ni tager upp är en spadersjua. Min kollega tog då upp fem kort, och det femte var spadersjuan.  

Experimenten utfördes under en rad av kvällar i professor Laurents tjänsterum på Tekniska högskolan. Man använde spelkort och tärningar som han själv ställt till Jönssons förfogande. Kontrollåtgärderna bestod av fotografering och ljudinspelning för att utesluta möjligheten av suggestion.

I ”Årsbok för kristen humanism” recenserade Professor Laurent tillsammans med två andra herrar Laurent, ingående de exceptionella färdigheter som de, och i synnerhet Professor Laurent bevittnat 20 år tidigare.  

I denna kan man läsa att Olof Jönsson inte har någon ESP- eller PK–förmåga utan är i stället en skicklig illusionist och hypnotisör som förvänder synen på åskådarna. Det gör han genom att blockera deras minnesregistrering, så att de omedelbart glömmer vad de hört eller sett och i stället upplever ett nytt påstående som minne. Alternativt upplever åskådarna sinnesförnimmelser (hallucinationer) utan yttre retning som de vid kortgissningsexperiment tolkar som det slutligen visade kortet som det rätta, även om det inte är det. 

Om det nu mot all förmodan skulle vara så att Jönsson kunde ha påverkat åskådarna på det sätt som beskrivs i stycket ovan, är inte det då en ännu större paranormal prestation? Tänk t.ex. på när han var i Australien och genom fjärrhypnos fick en politisk talare att plötsligt förneka sitt eget budskap, och i stället uttala sig gillande om sin motståndare. Då var det alltså, enligt professor Laurents teori, inte talaren som Jönsson påverkade utan den folkmassa som hörde på talet. Vilken prestation av en person utan några paranormala gåvor att stående i publiken, utan att yttra ett ord kunna påverka både de som stod framför honom som han enbart såg ryggen på, och dem som stod bakom honom och då enbart såg hans rygg. Den prestationen tror jag ingen annan kan göra. Inte Olof Jönsson heller för den delen. Beträffande de experiment som professor Laurent deltog i och som han själv refererat tidigare i Vecko-Journalen ca 20 år uttalade sig Sune Stigsjöö så här:

Eftersom kort och tärning fotograferades var - som professor Laurent själv konstaterade, suggestion utesluten. Har Laurent drygt 20 år senare glömt bort detta, när han nu för fram suggestionshypotesen såsom slutresultat?

Källa till ovanstående är Sökaren nr 5, 2006. I högermarginalen på en artikel med rubriken Naturlagarna sattes ur spel; Samtal med Sune Stigsjö står följande:

Om Olof Jönsson vet jag att han fuskade. Jag var med på flera av hans seanser när jag kom till Lund. Han var också trolleriexpert. Olof Jönsson sysslade framför allt med psykometri, man gav honom ett föremål som han sedan ”avläste”. Men det var svårt, i synnerhet om det inte var ens eget föremål att bedöma hur pass bra han träffade rätt. 

Martin Johnsson
Tidigare professor i parapsykologi i Holland 

Det är i mitt tycke inte speciellt förvånande att Martin Jonsson yttrar sig på ovanstående sätt, eftersom jag aldrig hört eller sett honom yttra sig positivt om parapsykologi överhuvudtaget. Det tycks dessutom ligga i sakens natur att alla svenska akademiker som nått Johnssons position, underkänner alla andra vetenskapsmäns vetenskapliga försök som otillräckligt seriösa. Endera är det felaktiga kriterier, felaktiga kontrollanordningar, eller också är det kanske så att alla andra vetenskapsmän är inkompetenta trots att de ofta har mycket väl verifierade examina.

Om Martin Johnson som enskild åskådare, vid en sammankomst där Olof Jönsson berättat om minnen förknippade med olika föremål som publiken gett honom, haft svårigheter att avgöra om de utsagor han hört är riktiga eller ej, får väl Johnson bekväma sig att intervjua föremålens ägare om möjlig samstämmighet föreligger, i stället för att på obekräftade grunder beskylla Jönsson för fusk. Enligt min mening är det dessutom fel att prata om ”Olof Jönssons seanser” eftersom ordet ”seans” antyder att det är fråga om ”andeskådande”, åtminstone enligt Bonniers svenska ordbok. Vad jag förstått har Jönsson inte sagt sig kommunicera med andar under något av de experiment som finns refererade. För en professor i parapsykologi bör det vara av största vikt att inom sitt specialistområde kunna uttrycka sig på ett sådant sätt att de omdömen han ger, bygger på sakligt underbyggda uttalanden och inte på vaga antaganden som inte kan styrkas.

Det är tråkigt att så mycket av den parapsykologiska forskningen ägnas åt övningar med ESP-kort, vilket i laboratoriemiljö naturligtvis tråkar ut ”försökskaninerna” och snart tar död på deras intresse för ämnet. I stället för att bejaka de specifika ”gåvor” som de eventuellt blivit utrustade med, blir de sedda som avvikelser från det statistiska genomsnittet med x % eller andelar därav. Kan de inte konstant upprepa eller förbättra sina resultat blir de ointressanta.

Vi bär alla olika på olika talanger, men ingen begär att den som är matematiskt begåvad samtidigt ska vara utrustad med alla andra talanger av konstnärligt slag eller vara en stjärna inom idrotten. När det gäller parapsykologi tycks det vara tvärtom. Detta kunde vi nyligen se exempel på i TV-programmet ”Psycial”, där man testade personer som upplevt sig ha parapsykologiska gåvor på allehanda sätt. Istället för att försöka utröna och utvärdera och uppmuntra dem att utveckla sina speciella gåvor fick de tävla mot varandra inom en rad områden och oftast under ledning av skeptiker som inte gjorde någon ansträngning att vara neutral. Det är tveksamt om de överhuvudtaget visste hur mycket en negativ försöksmiljö kan påverka mediers insats och resultat. Det är ungefär liktydigt med en tiokamp med stavhopp, maraton, störtlopp, backhoppning, judo, undervattenssim, golf, klassisk balett, brottning och safarirallyt. Med andra ord en tävling utan värde där ingen av deltagarna kan uppfylla kriteriet att vara bra i alla grenar. Detta hindrar inte att de kan tillhöra eliten i någon eller några av grenarna.

Slutresultatet blev också att de alla, av slump eller begåvning någon gång träffat rätt, men att de likaledes om alla experiment utvärderades totalt, i bästa fall kunde sägas ha gett uttryck för en liten parapsykologisk begåvning. Med ett annat upplägg skulle det kanske ha utmynnat i något verkligt positivt både för de tävlande och för dem de kunnat hjälpa eftersom deltagarna i Psycical i alla hade någon specifik gåva som de med rätt stöttning skulle kunna utveckla i mänsklighetens tjänst.

Olof Jönsson hade omfattande gåvor, som han under hela sitt liv verkligen låg i hårdträning för att utveckla. I enlighet med jantelagen väckte detta både avund och bestörtning. Avund och ryktesspridning från illusionister och skeptiker av alla slag. Bestörtning och förnekanden från vetenskapsakademierna som om man bejakat hans resultat, också varit tvungna att medge att vår inställning till medvetandets gränser och till materians beständighet måste om-prövas utifrån nya synsätt. Vilken professor vill frivilligt erkänna att det den lära de anammat och undervisat andra om under hela sin yrkeskarriär skakar i sina grundvalar, eftersom den byggts på en icke bärkraftig grund
 

Katrineholm den 15 mars 2007

Torsten Schönfeldt

Källor:

Brad Steiger: Fallet Olof Jönsson; Okulta fenomen - parapsykologiska experiment. Utgiven på Zindermans 1971

Dr Wilhelm Helle: Okända och försmådda livskrafter. Utgiven på Hälsans förlag 1956

Tidskriften Sökaren nr 5, 2006.