När Thore själv kom att drabbas av hjärtinfarkt och blev inlagd på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg var han således en erfaren patient. Sjukhusvistelsen gick normalt, men innan utskrivningen ville läkarna göra en kranskärlsundersökning för att få ordentlig koll på hans tillstånd. Detta är något av en rutinundersökning som föregår alla ingrepp av typen ballongutvidgning och Bypass-operationer. Thore får själv berätta från operationsbordet.

Plötsligt upplevde Thore hur hans dröm om att kunna flyga plötsligt blev uppfylld. Han såg nämligen sig själv svävade ovanför operationsbordet och upplevde hur han liksom drogs därifrån och hamnade i något som han beskriver som en väldigt stor tunnel.

Mitt tillstånd kändes varmt, mjukt och skönt och långt där framme lyste ett klart sken. När tunneln vidgade sig kom jag ut på en äng där det stod människor som vinkade och såg glada ut. Några kände jag igen, men kan inte efteråt komma ihåg vilka det var. Jag flög några meter över marken. Plötsligt kände hur något drog mig tillbaka. Detta hände tre gånger.
    Sista gången jag drogs tillbaka upplevde jag att jag grät ­ jag ville fram till ljuset. Jag upplevde inte att jag var död. Det var mer som en resa som jag fick göra utan att vara medveten om varför jag fick göra den. Jag kände att jag tvingades tillbaka, men fick inte svar på varför jag inte fick fortsätta. Det kändes som att något drog mig i benen.

När Thore återfick medvetandet och vaknade upp på operationsbordet trodde han hade varit borta länge, men det hade inte gått många minuter. Runtomkring honom var det fullt med vårdpersonal. Han hade ingen aning om vad som hänt och kom inte ihåg att han hade tuppat av.

Nära-döden-upplevelsen förändrade Thores liv. Den inneboende rädsla för döden som funnits tidigare är borta.

Thore hade redan före sin upplevelse fått information om att döden inte var slutgiltig genom sin mormor som han under barndomen stod väldigt nära. Hon förklarade då för honom att hon en dag skulle dö, men att hon ändå alltid skul­le finnas nära honom. När hon dog var han i övre tonåren och några år efter hennes död träffade han henne igen.

 Jag satt och läste när jag plötsligt såg henne. Hon sa att jag inte skulle vara rädd, att hon bara ville berätta att hon mådde bra.

 Efter sin NDU-upplevelse gick Thore med i en spiritualistisk förening och märkte så småning­om att han hade också hade förmåga att få kontakt med andra än sin mormor från ”andra sidan”. Det hände inte bara under seansandakter utan ibland också i det vardagliga livet. En av dem var en kär besökare. Det var hemma i lägenheten och det hans far som visade sig. Han gick fram till bokhyllan och pekade på en låda. Där låg ett brev till Thore som hans far skrivit och lagt dit före sin död.

 Det var ett väldigt fint brev som betyder mycket för mig, eftersom min saknad efter honom väldigt stor.

 Vissheten om en fortsatt tillvaro efter döden kan inte undanröja saknaden av våra kära. Det är på samma sätt som när vi saknar samvaron med anhöriga och kära vänner som vi lever på stort avstånd ifrån. Vetskapen om att de har det bra och att vi i en framtid kommer att träffas igen gör i bägge fallen saknaden lättare att bära.
    Thores berättelse är ett av många exempel på hur tro kan övergå i vetskap. Det är också ett exempel på att en personlig upplevelse bara kan bli en "vändpunkt" för den som upplever den. Andra kan förundras över vad som berättas men det ger inte dem samma "aha-insikt". Det gäller inte bara spiritualistiska upplevelser utan också ”frälsning” i kyrkliga sammanhang. Den personliga övertygelsen gäller bara för den som haft upplevelsen. Begär därför aldrig att en medmänniska ska bli troende bara för att Du berättar om hur Du blivit frälst. Det är något som kräver en personlig förändring inifrån.
    Många religiösa tror att det finns motsatsförhållande mellan spiritualism och kristendom men detta är fel. Skillnaden är att spiritualisterna vet att Jesu ord till rövaren på korset: Redan i dag ska Du vara med mig i paradiset, gäller för oss alla.